Christfrid Ganander - Mythologia Fennica

Kongl. Åbo Academie,

Högädle och vidtberömde,

Herr Mag. HENRIC GABRIEL

PORTHAN,

Höggunstige Gynnare!

Med hvad berömvärd nit, beledsagad af de vidsträktaste insigter, Herr Professoren sökt uplysa vår Finska historie, updaga landets ålderdoms minnings-märken, granska, upodla, tilöka och fullkomna Finska Språket, samt stadga dess poësie, därom vitna Herr Professorens utkomna arbeten, som icke allenast äro kända och högaktada innom eget land, utan ock med bästa loford emottagne och granskade af de lärde i Göttingen, London och Pettersburg, samt flerestädes; hvarigenom Hr. Professoren altså hedrat sig sjelf, sin fosterbygd och sina landsmän, samt förskaffat vårt Finska Språk all aktning.

Utom dess har Hr. Professoren satt sine Landsmän i en berömlig medtäflan, at upodla och lära bättre känna sit Landsspråk, som härtils blifvit föga agtadt.

Herr Professorens outtrötteliga Bref-växlingar och täta resor, hafva alla syftat därhän, at befrämja et så lofligt andamål.

Jag, får min del, har förmon, at härmedelst offenteligen tacka Herr Professoren för, nu snart i 21 års tid, gunstigt, så munteligen som skrifteligen meddelte underrättelser och upmuntringar, at fortfara til Finska Litteraturens förmon.

Denna Finska Mythologie, som til större delen är samlad af Hr. Professorens egna skrifter, både trykta och i handskrift varande, mig gunstigt meddelte, gamla Finska Runor, tilägnas vördsammast hel och hållen Hr. Professoren, såsom et vedermåle, huru jag använt Finska Vitterheten til fördel, de undervisningar jag haft äran, at handfå af Hr. Professoren.

Tillika utbeder mig ödmjukast, at detta må få blifva til evärdelig åminnelse af den agtning, hvarmed har förmon at framhärda Högädle och Vidtberömde Herr Professorens

Frantzila i Siikajoki Socken ochUhleåborgs Län d. 28 Apr. 1785.

Företal.

Finska Mythologien är, så vål som alla andra folkslags, inveklad i många mörka sagor och berättelser om Landets fordna Gudar och Gudinnor, med tillämpningar eller allusioner til naturliga händelser och borgerliga förrättningar, som behöfva sin utläggning och förklaring, hvilken bäst vinnes af Finska , så kallade, gamla troll-Runor ; då de jämföras med hvarandra, och til hjelp tages andra Nationers Mythologie. 1 1 Profess. Henr. G. Porthans Disp. de poësi Fennica P. V: ta p. 94. – Adde, quod in plurimis (sc. Runis Magicis) Mythica illa rerum incunabula, quae narrant, studio plerumque indicantur obscurius; ac Mythologia praeterea prisae Fennicae ratio hodie fere ignoratur, unde munia & attributa Idolorum Veterum, quorum saepe mentio injicitur, aegerrime explicantur; ut allusiones taceam ad instituta & mores Majorum jam antiquatos.

Våra Finska Runor likna mycket i det Mythologiska eller Fabelagtiga

Ovidii Metamorphoses; som ses i synnerhet under namnen Luonnottaret,Louheatar, Joukawainen o.s.v.

Våre Finnar voro dock ej ensamma de, som nyttjat detta sätt, at föreställa höga sanningar, om Gud, verlden, dess skapelse, naturens ändringar och verkningar, tingens uphof, själens odödlighet, et tilstånd efter döden i et glädje- eller plågo-rum m.m. under förtäkta ord och i liknelsetal, som, för deras sinlighet, bättre kunde fattas och, i brist af skrifkonst, i väl sammanhängande Runor, i minnet bibehållas, alt ifrån hedentimma til närvarande tid; utan nästan alla Slägter på jorden hafva älskat dessa sinnebilder och mythiska sagor. – Alla hedningar hade en otalig mängd af Gudomligheter.

Nästan alla ting i naturen, dalar, berg, trän, vatn, luft hade sin egen vålne, eller, om man skall så säga, Gud.

De Ægyptier , den äldste och lärdaste nation, tilbädo Osiris,Isis , och en outsägelig hop af apor och andra djur.

Phænicierne , de störste handlande i gamla verlden, ärade Baal, Baalsemen .

Chaldaerne, Bel, Mylitta .

Perserne, Mithra, Solen och de 4 Elementerna, såsom Gudomligheter:

Så trodde ock de Araber och Indianer ; och et tallöst antal af Gudar, af större och mindre rang, hade de visaste folkslag i ålderdomen, de Græker och Romare .

Dock tillade de sine Gudar och Gudinnor de största och gemenaste laster; såsom, ägtenskaps-brott, afvund, hämd, ondska och grufsamhet, som voro deras vanliga dater, hvilket Homer, Aristophanes och Æschines ådagalägga. Til exempel kan Jupiters och Junos äfventyr vara nog tilräckeligt bevis.

Ehuru de äldste Scribenter, Herodotus, Plato och Aristoteles , antaga den äldre tidens berättelser för helt sanfärdiga och i egentelig mening, och hafva så trodt dem, som de berättas; så hafva dock sednare tiderne ansedt dem för kloka fabler af Allegorisk betydelse , och de vise hafva gjort dem til Physiska eller Moraliska vehiclar , och formerat deraf Philosophiska sanningar, klädde i sinnebilder och Mythologiska Sannsagor . Zeno , den Stoiska Sectens stiftare, var, som det synes, den förste, som utveklade sanningen ifrån dess lindor. Cicer. N. D. I: 14. II: 24. – Närmast bidrogo därtil de Platoniker , efter Christi börd i det 3: dje och 4:de århundrade, hvilka, til at afhjelpa den insmygande hedendomen, förvandlade desse fabler i Allegoriska hölsor, som gömde de högsta sanningar. 2 2 Se Prof. Meiners hist. Doctr. de vero Deo, p. 162. sq. Jämför Gottfried Less Geschichte von Religion, tr. 1784 i Göttingen i 8:o. I. Theil pag. 90.

Jag kan icke undgå, at här anföra något af det Hr. Abboten och vice Presid. m.m. J. Fr. v. Jerusalem i sina Betraktelser öfver Religionens Förnämsta Sanningar , angående denna sak, skrifver: 2. Del. sid. 15. Hvarföre skulle Stjernorna allena vara upfylde af Gudomlighet? Någre menniskjor hafva framför andre så utmärkt höga egenskaper, at de omöjeligen kunna härstamma af naturliga människjor; deras ande måste vara af högre art, och de således vara en högre Guda afföda. Efter döden återtaga de sit rum ibland Gudarne; dock behålla de altid utmårkt böjelse för deras förra fädernesland och äro dess Skyds-Gudar t.ex. S. Niclas i Ryssland, Wäinämöinen, Ilmarinen i Finland.

Luft, haf, floder och vädret äro i den grofva menniskans ögon, som icke känner naturens lagar och dessas gemensamma ändamål, så många särskilde magter, som til deras verkningar icke bero af hvarandra; hvarföre skola ock icke de vara fulle af en lika osynlig kraft? – Åter igen nye Gudar – Deras storhet är väl sins emellan åtskild, men de äro sjelfrådande i deras Herradömen, och måste altså blifva ombedne af Gudar och menniskor om deras välvilja. Juno nödgas gifva Æolus goda ord, när hon vil hafva storm på hafvet, och lofva honom til tacksamhet en af sina skönaste Nympher; Neptunus åter finner ganska illa, at Väder-Guden dristar besatta sig med hans element; och således blifver aldrig någon ande på dikter om Gudar och Gudinnor.

Uti Naturen och i hennes eget lefverne, vederfares den enfaldiga menniskjan både ljuft och ledt, både goda och förskräckande händelser, hvilkas närmaste orsak hon icke inser; alt detta kan icke komma af annat, än af sådane osynlige och verksamme väsenden. Så mycket flere blifva Gudarne ; altid nye under-gudar , goda och illa görande spöken, vålnader och féer . Trettio tusend voro de redan vid Hesiodi tid. Och alle desse Gudar, så månge de åro, större och mindre, blifva altid människorna like: kunna altså icke dyrkas utan på människjo sätt och bibehållas i deras goda vilja, eller försonas; äro de icke för mägtige, kunna de ock för deras oginhet straffas, och förmås til mera tjenstfärdighet, medelst indragning af deras vanliga offer och lofsägningar. Augustus, at hamna sig på Neptun för en utstånden storm, vågade förbjuda, at uti en högtidlig procession bära hans bild med de öfrige Gudarnas.