Selma Lagerlöf - Jerusalem

– Gråt inte så, Brita! sade han till sist.

Hon såg upp.

– Å, Gud i himlen är du här! sade hon. I ögonblicket stod det för henne, allt hon hade gjort mot honom, och vad det måtte ha kostat på honom att komma. Hon gav till ett högt rop av glädje, kom och kastade sig om hans hals och snyftade på nytt.

– Tänk, som jag har längtat, att du skulle vara här! sade hon.

Ingmars hjärta började klappa, därför att hon hade blivit så glad åt honom.

– Vad säger du Brita, har du längtat? sade han och var rörd.

– Jag ville väl be dig om förlåtelse.

Ingmar rätade upp sig till hela sin längd och blev kall som en stenbild.

– Det blir väl tids nog med det, sade han, nu tycker jag inte vi ska stå här längre.

– Nej, det är ju inte något ställe att stanna på, sade hon ödmjukt.

– Jag har tagit in hos köpman Lövberg, sade Ingmar, när de vandrade vägen fram.

– Ja, det är där jag har min kista.

– Jag har sett den där, sade Ingmar, den är för stor att ställa bakpå kärran, vi får låta den stå kvar, tills det blir något annat bud.

Brita stannade och såg upp på Ingmar. Det var första gången han nämnde, att han ville föra hem henne.

– Jag har fått brev från far idag. Han sa, att du var med om att jag skulle resa till Amerika.

– Jag tänkte det kunde inte skada, att du hade något att välja på. Det var ju inte så visst, att du ville fara med mig.

Hon märkte väl, att han inte sade, att han önskade det, men det kunde väl också komma sig av att han inte på nytt ville tvinga sig på henne. Hon blev mycket tvehågsen. Det var väl inte något önskvärt att föra hem en sådan som hon till Ingmarsgården. "Säg till honom, att du far till Amerika! Det är den enda tjänst du kan göra honom", sade hon till sig själv. "Säg honom det, säg honom det!" eggade hon sig. Medan hon tänkte så, hörde hon någon säga:

– Jag är rädd, att jag inte är stark nog för att fara till Amerika. De säger, att man får arbeta hårt där. Hon tyckte alldeles, att det var en annan, som hade svarat, och inte hon själv.

– Ja, de säger så, sade Ingmar helt stilla.

Hon skämdes över sig själv, tänkte på att hon hade sagt till prästen denna morgon, att hon skulle gå ut i världen som en ny, bättre människa. Hon var mycket missnöjd, gick en lång stund tyst och undrade över hur hon skulle kunna ta sitt ord tillbaka. Men så snart hon ville yttra något i den vägen, hölls hon tillbaka av tanken, att om han ännu tyckte om henne, så vore det svart otacksamhet att åter visa av honom. "Kunde jag bara läsa hans tankar!" tänkte hon.

Så såg Ingmar, att hon stannade och stödde sig mot väggen.

– Jag blir yr av allt detta bullret och av att se så mycket människor.

Han räckte fram sin hand, och hon tog den, och de gingo hand i hand framåt gatan. "Nu ser vi ut som fästfolk", tänkte Ingmar, men hela tiden gick han och undrade på hur det skulle bli, då han komme hem, hur han skulle gå igenom det med sin mor och alla de andra.

När de kommo in på den Lövbergska gården, sade Ingmar, att hans häst var utvilad, så att, om hon inte hade något emot det, kunde de fara de första skjutshållen redan samma dag. Då tänkte hon: "Nu är det tid att säga, att du inte vill. Tacka honom nu och säg, att du inte vill!" Hon stod och bad till Gud, att hon skulle få veta om han hade kommit bara av barmhärtighet. Under tiden drog Ingmar fram kärran ur vagnsskjulet. Den var nymålad, fotsacken sken, och kuddarna hade nytt överdrag. Framme på skärmen satt en liten halvvissnad bukett av landsvägsblommor. Hon blev stående och betänkte sig, när hon såg den, och under tiden gick Ingmar in i stallet, lade selen på hästen och ledde ut honom. Hon såg då en likadan halvvissnad bukett mellan bogträna, börjad på nytt tro, att han verkligen var glad åt henne, och tänkte, att det var bäst att tiga. Annars skulle han törhända tycka, att hon var otacksam och inte förstod hur stort det var, det, som han bjöd henne.

De åkte framåt vägen, och för att få slut på tystnaden började hon fråga om ett och annat därhemifrån. För varje fråga hon gjorde påminde hon honom om någon, vars omdöme han fruktade. "Vad ska den undra", tänkte han, "vad ska den undra", tänkte han, "vad den ska göra narr!" Han gav henne endast enstaviga svar, och åter och åter kom det för henne, att hon skulle be honom vända. "Han vill inte ha mig, han är inte glad åt mig. Han gör detta bara av barmhärtighet."

Snart slutade hon att fråga, de åkte fram mil efter mil under djup tystnad. Men när de kommo till en gästgivargård, stod kaffe med färskt bröd i ordning för dem, och det var åter blommor på brickan. Hon förstod, att han hade beställt det så, då han hade rest förbi dagen förut. Var det också bara godhet och barmhärtighet? Var han glad i går? Var det först i dag han hade blivit ledsen, sedan han hade sett henne komma ut från fängelset? Nästa dag, då han hade hunnit glömma detta, bleve nog allt bra.

Brita var bliven mycket mild av ånger och ödmjukhet. Hon ville inte vålla honom ny sorg. Kanske han ändå verkligen.

De sovo över natten på en gästgivargård, men gåvo sig av i god tid och voro så långt komna, att de sågo hemsocknens kyrka vid tiotiden. När de foro förbi, var kyrkvägen full av folk och klockorna ringde.

– Herregud, det är Söndag! sade Brita och knäppte ovillkorligen samman händerna. Hon glömde allt annat för tanken, att hon ville fara upp till kyrkan och tacka Gud. Hon ville inviga det nya liv, som hon nu skulle leva, med en gudstjänst i den gamla kyrkan.

– Jag skulle gärna vilja gå i kyrkan, sade hon till Ingmar. I detta ögonblick tänkte hon inte alls på att det kunde vara svårt för honom att visa sig där med henne, hon var bara full av andakt och tacksamhet. Ingmar höll på att säga tvärt nej, han tyckte sig inte ha mod att möta de vassa blickarna och de nyfikna tungorna. "Men det ska ändå en gång ske", tänkte han och vek av uppåt kyrkvägen. "Det blir lika illa, när det blir."

När de körde in på kyrkbacken, sutto en mängd människor, som väntade på gudstjänsten, uppe på stengärdesgården och beskådade alla, som kommo. Då de kände igen Ingmar och Brita, började de viska, knuffa på varandra och peka. Ingmar såg på Brita. Hon satt med händerna knäppta och såg ut, som om hon inte visste var hon var. Hon såg inge människor, men Ingmar såg dem desto bättre. Somliga kommo springande efter kärran. Han undrade inte på att de sprungo och att de tittade. De visste väl inte om de hade sett rätt. De kunde väl inte tro, att han kom åkande upp till Guds hus med henne, som strypte barnet. "Det är för mycket", tänkte han. "Jag står rakt inte ut."

– Jag tänker det är bäst du går in i kyrkan strax, Brita, sade han, då han hjälpte henne ur kärran.

– Ja visst, sade hon. Det var till kyrkan hon ville, hon var inte kommen för att träffa människor.

Ingmar gjorde sig tämligen god tid med att sela av hästen och ge honom foder. Många hade ögonen fästade på Ingmar, men ingen tilltalade honom. När han var färdig att gå in i kyrkan, voro de flesta redan på sina platser, och man hade börjat sjunga ingångspsalmen. Ingmar såg över åt kvinnfolkssidan, när han gick framåt stora gången. Alla bänkar voro fullsatta utom en, och i denna satt bara en enda människa. Han såg genast, att det var Brita, och förstod, att ingen hade velat sitta bredvid henne. Ingmar gick ännu ett par steg, så svängde han av åt kvinnfolkssidan, gick in i bänken och satte sig bredvid Brita. När han kom in till henne, såg hon upp och gjorde stora ögon. Hon hade inte märkt något förut, nu förstod hon varför hon satt ensam i bänken. Då försvann den stora helgdagskänslan, som hon nyss hade erfarit, för en djup bedrövelse. Vad skulle detta bli av, vad skulle det bli av? Hon borde ju aldrig ha följt med honom.