Selma Lagerlöf: Jerusalem

Nu skulle jag gå, men så kom det för mig att säga: "Ska det bli bröllop här eller hemma hos dig?" – "Vi ska fira det här på gården, här är bättre utrymme." – "Se då till, att de inte skjuter opp bröllopet för länge!" sa jag. – "Vi ska gifta oss om en månad", sa hon.

Men när jag skulle gå ifrån Brita, tänkte jag på att Ingemarssönerna hade fått dålig skörd, och jag sa, att jag inte trodde att de skulle göra något bröllop det året. "Ja, då får jag gå i sjön", sa Brita.

Så om en månad fick jag höra, att bröllopet hade blivit uppskjutet, och det föll mig in, att det inte skulle gå väl, så jag gick opp i Bergskog och talade med riksdagsmansmoran. "De lagar nog till det galet där nere på Ingmarsgården", sa jag. – "Ja, vi får vara nöjda med hur de lagar", sa hon. "Vi tackar Gud var dag, som har fått vår dotter så väl försörjd."

"Mor behövde inte göra sig så mycket besvär", tänkte Ingmar Ingmarsson, "för det är ingen från den här gården, som far och möter Brita. Hon behövde inte ha blivit så rädd för äreporten, det är bara sådant, som en karl gör för att kunna säga till Vår Herre: jag vill nog. Du måtte väl se, att jag har ämnat att göra det. Men att verkligen göra det, det är en annan sak."

– Sista gången jag såg Brita, fortfor Kajsa, var det mitt i vintern, då var det hög snö. Jag kom på en smal väg långt inne i vilda skogen, och där var tungt att gå, för det hade börjat töa, och snösörjan gled undan för fötterna. Så fick jag se en, som satt på snön och vilade, och när jag kom närmare, så kände jag igen Brita. "Går du ensam här oppe i skogen?" sa jag till henne. – "Ja, jag är ute och går." Så blev jag stående och såg på henne, jag kunde inte begripa vad hon hade där att göra. – "Jag är ute och ser om här finns några branta berg", sa då Brita. – "Kära hjärtandes, är det för att kasta dig själv utför?" sa jag, för hon såg ut, som ville hon inte leva.

"Ja", sa hon, "jag skulle nog kasta mig ut för ett berg, om jag bara funne ett, som var högt och brant." – "Du skulle allt skämmas, du, som du har det ställt för dig." – "Ja, ser du, jag är elak, jag, Kajsa." – "Ja, jag tror det." – "Jag kommer allt att göra något ont, så det vore bättre jag finge dö." – "Det är bara joller, barn." – "Jo, jag blev elak, när jag flyttade dit ner. "Så kom hon nära mig och var alldeles vild i ögonen. "De bara tänker ut hur de ska pina mig, och jag tänker bara på hur jag ska pina dem igen." – "Å nej, Brita, det är gott folk." – "Nej, de bara tänker på hur jag ska få skam." – "Har du sagt det till dem?" – "Jag talar aldrig med dem. Jag bara tänker på hur jag ska göra dem ont."

"Jag tänker på om jag ska sätta eld på gården. Jag vet han tycker om den. Jag tänker också på att jag vill ge gift åt korna. De är så fula och gamla och vita kring ögonen, som om de vore släkt med honom." – "Den hunden, som skäller, biter inte", sa jag. – "Något ska jag göra honom", sa hon, "annars får jag ingen själaro." – "Du vet inte vad du säger", sa jag, "du ämnar visst göra ända på din själaro i stället."

Då slog hon om med ens och började gråta. Hon blev mild och sa, att hon hade det så svårt med de onda tankarna, som kom över henne. Så följde jag henne hem, och när vi skildes åt, lovade hon att inget ont göra, om jag bara teg.

Sedan tänkte jag mycket på vem jag skulle tala med, sade Kajsa, jag tyckte det var svårt att gå till storfolk som ni.

Det ringde i vällingklockan på stalltaket, det var slut på middagsrasten. Mor Märta fick bråttom att avbryta Kajsa.

– Hör ni, Kajsa, tror ni, att det någonsin kan bli bra mellan Ingmar och Brita?

– Hur? sade gumman häpen.

– Jag menar, om hon nu inte skulle till Amerika, tror ni hon vill ta honom?

– Inte tror jag något. Nej, det tror jag väl inte.

– Hon gåve honom nog nej.

– Ja, det gjorde hon.

Ingmar satt inne på sängen med benen över sängkanten.

– Nu fick du visst vad du behövde, du Ingmar, nu tror jag du reser i morgon, sade han och slog knutnäven mot sängkanten. Nej män, att mor kan tro, att hon får mig att stanna hemma med det, att hon visar mig, att Brita inte tycker om mig!

Han dunkade gång på gång mot sängkanten, som om han i tankarna slog ner något hårt, som gjorde motstånd.

– Nu vill jag dock pröva på den här saken än en gång, jag. Vi Ingemarer börjar om på nytt, vi, då något har gått galet. Ingen riktig karl kan låta sig nöjas med att ett kvinnfolk går och blir tokig av agg till honom.

Aldrig hade han känt så djupt vilket nederlag han hade lidit, och han brände av längtan efter någon sorts upprättelse.

– Det vore väl tusan, om jag inte skulle lära Brita att trivas på Ingmarsgården, sade han.

Han gav sängkanten ett sista slag, innan han reste sig för att gå ut till arbetet.

– Så säker som jag är, att det är Stor Ingmar, som har skickat hit Kajsa, för att jag skulle komma att göra den här stadsresan!

iv.

Ingmar Ingmarsson hade kommit in till staden och gick sakta upp mot det stora länsfängelset, som reste sig i ett präktigt läge på en liten kulle ovan stadsplanteringen. Han såg sig inte omkring, utan gick med de tunga ögonlocken nerfällda och släpade sig fram så mödosamt, som om han hade varit en urgammal man. Han hade lagt av den vackra sockendräkten för dagen och kom i svarta klädeskläder och stärkskjorta, som han redan hade knycklat till. Han var mycket högtidligt stämd, men alltjämt ängslig och motsträvig.

Ingmar kom upp på grusplanen framför fängelset, såg en vaktkonstapel och frågade honom om det var i dag, som Brita Eriksdotter skulle bli fri.

– Jag tror visst att det är en, som kommer lös i dag, sade konstapeln.

– Det är en, som suttit inne för barnamord, upplyste Ingmar.

– Ja visst, ja! Jo, hon slipper ut nu på förmiddagen.

Ingmar gick inte vidare, utan tog stöd mot ett träd och ställde sig att vänta. Inte en minut tog han ögonen från ingången. "Det är väl en och annan, som har gått in där, som inte har haft det för roligt", tänkte han.

– Jag vill inte bruka överord, sade han vidare, men kanske mången, som har gått in där, haft mindre svårt än jag, som står härutanför.

Jojomän, nu har ändå Stor Ingmar fört mig hit till att hämta bruden ur fängelset sade han så. Men inte kan jag säga, att Lill Ingmar är nöjd. Han ville allt, att hon skulle träda ut under en äreport och modern hennes skulle stå bredvid och lämna henne till brudgummen. Och så skulle de ha åkt till kyrkan med stort följe. Och hon skulle ha suttit grann och brudklädd bredvid honom och smålett under kronan.

Porten öppnades flera gånger: det var en präst, och det var fängelsedirektörens fru och jungfrur, som gingo neråt staden. Äntligen var det Brita, som kom. När porten gick upp, kände Ingmar en ryckning i hjärtat. "Nu är det hon", tänkte han. Ögonen föllo igen på honom, han blev som förlamad och gjorde inte en rörelse. När han tog mod till sig och såg upp, stod hon på trappsteget utanför porten.

Han såg henne stå stilla där ett ögonblick. Hon sköt tillbaka huvudduken, och med klara, obetäckta ögon såg hon ut över landskapet. Fängelset låg högt, och hon kunde över stad och skogshöjder se ända bort mot hemlandsbergen.

Sedan såg Ingmar henne skakas och böjas av någon osynlig makt. Hon slog händerna för ansiktet och satte sig ner på stentrappan. Ända fram till platsen, där han stod, hörde han hur hon snyftade.

Han gick nu fram över sandplanen, ställde sig nära henne och väntade. Hon grät så häftigt, att hon ingenting hörde. Han fick stå där länge.