Selma Lagerlöf: Jerusalem

Skolmästarn satt och såg i golvet en stund och betänkte sig.

– Jag kan inte, kyrkoherden, sade han så och försökte med detsamma rycka upp sig till att se modig och lugn ut.

Prästen sade intet mer, utan det var dödsstilla i väl tio minuter.

Så steg han upp, satte på sig päls och mössa och gick mot dörren.

Hela kvällen hade han suttit och kämpat för att finna ord, som skulle bevisa Storm, att han gjorde orätt, inte bara mot honom, utan mot hela socknen, som han skulle förstöra med detta företag. Men fastän orden och tankarna trängdes inne i hans huvud, kunde han inte utsäga dem och få reda i dem därför att han var en bruten man.

När han gick mot dörren, fick han syn på Gertrud, som satt i sin vrå och lekte med sina glasbitar och klotsar. Han stannade och såg på henne. Hon hade synbarligen inte hört ett ord av samtalet, hennes ögon lyste av nöje, och hennes kinder voro rödare än vanligt.

Prästen blev slagen av att se så mycken glad sorglöshet bredvid sin egen tunga sorg och gick fram till henne.

– Vad gör du? sade han.

Flickan hade för länge sedan sin socken färdig. Hon hade till och med redan förstört den och börjat bed ett nytt företag.

– Om bara kyrkoherden hade kommit en liten stund förut! sade barnet. Jag hade en så vacker socken med både kyrka och skolhus.

– Nå, var har du den nu då?

– Jo, nu har jag förstört socken, nu håller jag på att bygga opp ett Jerusalem och.

– Vad säger du? Avbröt prästen. Säger du, att du har förstört socknen för att bygga ett Jerusalem?

– Ja, sade Gertrud, det var en så vacker socken, men vi läste om Jerusalem i skolan i går, och nu har jag förstört socken för att bygga ett Jerusalem.

Prästen blev sående och såg på barnet. Han strök sig över pannan för att bringa reda i tankarna.

– Det måtte visst vara någon större än du, som talar genom din mun, sade han.

Barnets ord syntes honom så märkvärdiga, att han upprepade dem för sig själv gång på gång. Medan han gjorde det, kom han in i sin vanliga tankegång och började undra på hur Gud styr och vilka medel han använde för att genomdriva sin vilja.

Han gick åter fram till skolmästarn och sade med sin vanliga vänliga röst och med en helt ny klarhet i ögonen:

– Jag är inte mer ond på er, Storm. Ni gör väl vad ni måste. Jag har i alla mina dagar tänkt mycket på hur Gud styr, fast jag inte kan komma till någon klarhet däröver. Och inte heller detta förstår jag, men jag förstår, att ni gör vad ni måste göra.

De sågo himmelen öppen

Samma vår, som missionshuset byggdes, blev det mycket häftig snösmältning, och vattnet steg högt i Dalälven. Det var märkvärdigt att se allt det vatten, som den våren bjöd på. Det kom regnande från himlen, det kom nerrusande i stora strömmar från bergen, det kom framsipprande ur jorden, det flöt vatten i vartenda hjulspår och varenda plogfåra. Och allt vattnet sökte sig ner till älven, som växte och växte och rullade fram med allt starkare fart. Den var inte mörk och blank och stilla som vanligt, utan gulgrå av allt det jordblandade vattnet, som strömmade ner i den, och så, som den kom framvältrande, uppfylld av timmerstockar och isstycken, såg den besynnerligt hemsk och hotfull ut.

Till en början bekymrade sig de vuxna inte mycket om vårfloden. Det var endast barnen, som sprungo ner till stranden, så snart de hade en ledig stund, och sågo på den rasande älven och allt det, som den fraktade med sig.

Snart var det inte bara stockar och isstycken, nej då. Den kom drivande med tvättbryggor och badhus. Och en liten stund senare kom den med båtar och spillror av sönderslitna flottbroar.

– Nog tar den vår bro snart, det gör den bestämt, sade barnen. De voro en smula ängsliga, men ännu mycket mer glada över att något så märkvärdigt skulle komma att ske.

Rätt som det var, kom en stor gran flytande med rot och grenar, och efter den seglade en asp med vit stam, och man kunde se från stranden, att de vida grenarna buro stora knoppar, som hade svällt ut i det långa badet. Och i nära följe med träden kom en liten hölada, vänd upp och ner. Den var ännu full med hö och halm och flöt på sitt tak som en båt på sin köl.

Men när sådana saker flöto förbi, kom stort folk också i rörelse. Man förstod, att älven hade gått över sina bräddar någonstädes upp i norr, och skyndade ner till stränderna med båtshakar och störar för att dra upp på land bohag och byggnader.

Långt norr ut i socknen, där det var gles bygd och ont om människor, stor Ingmar Ingmarsson ensam nere på älvstranden. Han var nu nära sextio år och såg ändå äldre ut. Ansiktet var grovt och fårat, kroppen höll han böjd, han såg lika tafatt och hjälplös ut som alltid.

Han stod och stödde sig på en lång och tung båtshake och såg ut över älven med en sömnig och dåsig blick. Älven brusade och skummade och drog stolt förbi med allt, som den hade rövat från stränderna. Det var, som om den hade velat håna bonden för hans långsamhet. "Inte blir det du, som kommer att ta ifrån mig något av det, som jag fraktar med mig", tycktes den säga.

Ingmar Ingmarsson lät flottbroar och båtskrov segla tätt förbi sig, utan att han gjorde ett försök att dra upp dem. "Det där blir i alla fall bärgat nere vid kyrkbyn", tänkte han.

Men inte en sekund tog han sina blickar från älven, utan lade märke till allt, som flöt förbi. Bland allt det andra kom något lysande gult flytande på några sammanspikade bräder ett gott stycke uppåt älven, och han varsnade det genast.

– Ja, det här har jag väntat på länge, sade han då högt för sig själv. Han kunde ännu inte riktigt se vad det gula var, men det var lätt att gissa för den, som visste hur småbarn i Dalarne bruka vara klädda. "Nu är det några, som har suttit och lekt på en tvättbrygga igen", tänkte han, "och inte har haft förstånd att gå i land, innan älven har tagit dem."

Det dröjde inte länge, förrän bonden såg, att han hade gissat rätt. Han kunde tydligt se tre små barn i gula vadmalskoltar och gula, runda hättor komma seglande utför älven på en illa sammanfogad brygga, som långsamt sönderslets av strömmen och av törnande isstycken.

Barnen voro ännu långt borta, men Stor Ingmar visste, att ett strömdrag i älven gick fram mot hans strand. Om nu Gud behagade låta ställa det så, att bryggan, där barnen sutto, kom in i det strömdraget, skulle det inte vara omöjligt att han kunde få upp dem på land.

Han stod fullkomligt stilla och skådade ut över älven. Då var det, som hade någon givit en stöt åt bryggan. Den svängde och vek av mot stranden. Barnen kommo så nära, att han såg deras små förskrämda ansikten och hörde deras gråt.

Men i alla fall voro de längre ute, än att han kunde nå dem från stranden med båtshaken. Då skyndade han ner till vattnet och började vada ut i älven.

Medan han gjorde så, hade han en märkvärdig känsla av att det var någon som ropade honom tillbaka: "Du är ingen ung karl nu längre, Ingmar, detta kan vara farligt för dig."

Han besinnade sig ett ögonblick och undrade om han hade rätt att våga livet. Hustrun, som han en gång hade farit och hämtat i fängelset, hade dött under vintern, och alltsedan hon hade gått bort, hade han mycket önskat att snart få följa henne. Men å andra sidan var sonen, som borde överta gården, inte vuxen än. Han måste väl härda ut med livet för gossens skull.

– Det får i alla fall bli som Gud vill, sade han.

Han var inte tafatt eller långsam nu längre, Stor Ingmar. När han gick ut i den forsande älven, satte han stadigt ner stången i bottnen för att inte bli bortryckt av strömmen och gav noga akt på isstycken och timmerstockar, som flöto förbi, så att han inte skulle bli kullstött av dem. Och när tvättbryggan kom, borrade han ner fötterna i älvbottnen, sträckte ut båtshaken och högg tag i den.