Selma Lagerlöf: Jerusalem

Hon lyfte på huvudet gång på gång för att kalla på modern och visa henne underverket, men hon hejdade sig. Hon fann det alltjämt klokast att inte göra sig påmind.

Det, som nu återstod att göra, var det allra svåraste. Det var att bygga upp kyrkbyn, som bredde ut sig mitt i socknen på båda älvstränderna. Hon fick flytta om stenarna och glasbitarna många gånger, innan hon fick reda i allt vimlet. Kronofogdens hus ville tränga ut handelsboden, och häradshövdingens fick inte plats bredvid doktorns. Och bara detta att komma ihåg allt, som fanns där: kyrkan och prostgården, apoteket och postkontoret, de stora bondgårdarna med sina uthuslängor, gästgivargården, jägmästargården, telegrafstationen.

Till sist låg hela kyrkbyn där med sina vita och röda hus, inbäddade i grönt. Nu var det bara en enda sak, som fattades.

Hon hade haft så bråttom med allt detta andra för att få börja med skolhuset, som också skulle ligga där i kyrkbyn.

Hon måste ha mycken plats för skolan. Den skulle resa sig på älvstranden, ett väldigt, vitt tvåvåningshus med stor trädgård omkring och hög flaggstång på gården.

Hon hade sparat sina bästa klotsar till skolhuset, och ändå blev hon sittande och undrade hur hon skulle reda sig därmed. Helst hade hon velat bygga det alldeles sådant, som det var, med en stor skolsal på nedre botten och en i övervåningen och med köket och kammaren, där hon och föräldrarna bodde.

Men detta skulle ta lång tid. "De låter mig nog inte vara i fred så långe", tänkte hon.

Då hördes steg i förstugan, någon stampade av sig snön därute. I detsamma grep sig flickan genast an med byggandet. Nu kom kyrkoherden och pratade med mor och far, nu fick hon hela kvällen på sig. Och hon började med friskt mod lägga grund till ett skolhus, så stort som halva socknen.

Modern hade också hört stegen i förstugan. Hon reste sig och sköt fram till spisen en gammal länstol. I detsamma vände hon sig till sin man:

– Ska du säga det till honom nu i kväll?

– Ja, svarade skolmästarn, så snart jag kan komma åt.

Kyrkoherden kom nu in, frusen och förblåst och glad att få sitta vid brasan i ett varmt rum. Han var mycket språksam som vanligt. Man kunde i själva verket aldrig finna en angenämare man än kyrkoherden, när han kom in så där för att språka om smått och stort. Han talade ofantligt lätt och dristigt om allt, som hörde denna världen till, man skulle inte kunna tro, att det var samme man, som hade så svårt att predika. Men talade man med honom om andliga ting, blev han röd i ansiktet, sökte länge efter orden och sade aldrig något, som var av vikt. Det enda kunde vara, ifall han fick tala om hur Gud styr.

Bäst nu kyrkoherden satt där, vände sig skolmästarn till honom och sade mycket glatt:

– Nu ska jag tala om för kyrkoherden, att jag ska bygga ett missionshus.

Prästen blev alldeles blek, han riktigt sjönk ihop i länstolen, som mor Stina hade flyttat fram åt honom.

– Vad säger Storm? sade han. Ska här byggas missionshus? Vad ska man då med kyrkan och mig? Ska vi bort, vi?

– Kyrkan och kyrkoherden behövs nog ändå, sade skolmästarn tvärsäkert. Missionshuset ska stödja kyrkan, det är min mening. Det drar så många irrlärare kring landet, att kyrkan visserligen behöver hjälp.

– Jag trodde, att Storm var min vän, sade prästen med bedrövlig röst.

För ett par ögonblick sedan hade han kommit in trygg och glad, nu hade han på en gång fallit tillsammans så, att det nästan såg ut, som om det vore förbi med honom.

Skolmästarn förstod mycket väl varför kyrkoherden blev så förtvivlad. Han liksom alla andra visste, att kyrkoherden en gång hade haft ett mycket gott läshuvud, men att han hade levat om för mycket i ungdomen, så att han till sist hade fått slag, och sedan hade han aldrig kunnat bli sig lik igen. Han glömde oftast själv, att han endast var en ruin av en människa, men varje gång han blev påmind därom, kom en svart förtvivlan över honom.

Nu satt han alldeles som död i länstolen, och ingen vågade säga något på en lång stund.

– Inte får kyrkoherden ta saken på detta sättet, sade skolmästarn äntligen och sökte göra sin röst mycket låg och mild.

– Tyst, Storm! sade kyrkoherden. Jag vet, att jag inte har varit någon framstående predikant, men jag trodde inte, att ni skulle vilja ta ämbetet ifrån mig.

Storm slog ut med händerna och gjorde ett tecken, att något sådant visst inte hade varit hans mening, men han vågade ingenting säga.

Skolmästarn var en sextio års man, men trots allt arbete han hade pålagt sig var han ännu i sin fulla kraft. Det var en stor skillnad på honom och kyrkoherden. Storm var en karl så lång som någon i Dalarna, han hade svarta lockar kring huvudet, hyn var så mörk som koppar och ansiktet skarpt skuret. Han såg otroligt stark ut bredvid kyrkoherden, som var liten med insjunket bröst och kal panna.

Skolmästarns hustru tyckte, att eftersom mannen var den starkare, borde han också vara undfallande. Hon vinkade åt honom, att han skulle ge vika, men hur bedrövad han var, syntes intet tecken till att han ämnade avstå från företaget.

Skolmästarn började nu tala mycket långsamt och redigt. Han sade, att han var viss om att det inte kunde dröja länge, innan sekterismen trängde in i socknen. Och han sade, att det behövdes en plats, där man kunde få tala till folket på ett mera enkelt sätt, än som passade i kyrkan, ett ställe, där man fick välja sina texter, förklara hela bibeln och undervisa församlingen om betydelsen av alla de svåra ställena.

Hustrun tecknade åt honom, att han skulle tiga. Hon förstod, att prästen tänkte vid varje ord: "Jaså, jag har inte undervisat, jag har inte gett skydd mot otron. Jag måtte vara bra dålig, då min egen skollärare, en man, som bara är en självlärd bonde, tror, att han predikar bättre än jag."

Men skolmästarn teg inte, utan fortfor att tala om allt, som måste göras för att skydda hjorden, innan vargarna föllo över den.

– Men jag har inte sett till några vargar, sade prästen.

– Jag vet, att de är på väg, sade Storm.

– Och det är ni, Storm, som öppnar dörren för dem.

Han reste på sig där han satt i länstolen. Skolmästarns ord hade retat honom. Han blev röd i ansiktet och återtog något av sin värdighet.

– Kära Storm, låt oss inte tala mer om den här saken! sade han.

Han vände sig till husmodern och började skämta med henne om den granna bruden hon sist hade klätt, ty mor Stina var brudsäta i den socknen. Men bondkvinnan förstod all den förfärliga sorg över hans egen oförmåga, som var väckt inom honom. Hon grät av medlidande och kunde inte svara för tårarnas skull, så att kyrkoherden fick tala nästan ensam.

Hela tiden tänkte kyrkoherden: "Ack, ack, att jag hade kvar min ungdoms kraft och förmåga! Då hade jag ögonblickligen kunnat överbevisa den här bonden om hur illa han handlar."

Med ens vände han sig på nytt till skollärarn.

– Hur har Storm fått pengar?

– Vi har bildat ett bolag, sade Storm, och han nämnde några av bönderna, som hade lovat hjälpa honom, för att visa, att det var sådana karlar, som inte ville skada kyrkan eller prästen.

– Är Ingmar Ingmarsson också med? sade prästen. Det var, som om detta hade varit ett nytt dråpslag. Lika visst, som jag har litat på Storm, lika säker har jag varit på Ingmar Ingmarsson.

Men han sade intet mer om saken just då, utan vände sig till husmoder och pratade. Han märkte nog, att hon grät, men han låtsade inte därom.

Så om ett ögonblick var han åter över skolmästarn.

– Låt bli det, Storm! bad han. Låt det vara för min skull! Storm skulle inte tycka om, ifall någon satte upp en skola bredvid hans.