Selma Lagerlöf: Jerusalem

Så blev ett barn fött i slutet av maj. Det var en gosse, och han såg vida sämre ut än det barn, som Barbro födde förra våren. Han var både liten och klen och skrek ständigt. När Gammal Lisa visade honom för Barbro, log denna bittert.

–Du hade inte behövt tvinga mig att leva för det här barnets skull, sade hon.

–Inte kan någon se på en sådan liten en vad han ska bli till, sade gumman.

–Nu får du komma ihåg, att du håller ditt löfte och lämnar mig fria händer, sade Barbro med hård röst.

–Ja, sade gumman, men jag ska först veta, att han är blind.

–Du kan ju låtsa, att du inte ser vad detta är för ett barn, sade Barbro.

Barbro var själv klenare än förra gangen. Hela första veckan var hon så svag, att hon inte kunde komma ur sängen. Barnet låg inte i stugan, utan gumman hade det undandolt i en av de små ladorna, som stodo på fäbodvallen. Hon pysslade om det både natt och dag, gav det getmjölk att dricka och höll det med stort besvär vid liv. Ett par gånger om dagen kom hon in med det i stugan. Då vände sig Barbro mot väggen för att slippa se det.

En dag stod Gammal Lisa vid det lilla fönstret i fäboden och såg ut. Barnet höll hon på armen, det skrek som vanligt, och gumman stod och tänkte på hur litet och ynkligt det var.

–Se, se, sade hon då plötsligt och böjde sig framåt för att se bättre, här kommer vandrare till gårds! Ogonblicket därefter var hon med gossen borta hos Barbro. Du får ta barnet så länge. Jag ska gå ut till dem, som kommer, och säga, att du ligger sjuk i stugan och att de inte ska gå in. Hon lade barnet i sängen, och Barbro lät det ligga utan att röra vid det. Hela tiden skrek det så mycket det orkade. Gammal Lisa kom tillbaka inom ett ögonblick.

–Det här barnet skriker så, att det hörs över hela skogen, sade hon. Om du inte kan få det att tiga, så är det väl omöjligt att hålla folk ovetande om att det finns till. Hon ut igen efter detta, och Barbro visste sig ingen annan råd än att lägga barnet till bröstet.

Gumman stannade ute en god stund. När hon kom tillbaka, sov barnet, och Barbro låg och betraktade det.

–Du behöver inte vara rädd, sade Gammal Lisa. De har ingenting hört, de tog av åt annat håll.

Barbro såg på henne med en tung blick.

–Nu tycker du allt, att du har gjort det bra, sade hon. Tror du inte, att jag förstår, att det inte var någon där ute, utan att du skrämde mig för att få mig att ta barnet.

–Jag kan gott bära ut det igen, sade gumman.

–Nu får det väl ligga, tills det vaknar.

Mot kvällen ville gumman på nytt gå bort med gossen. Han var då tyst och god och låg och öppnade och slöt de små händerna.

–Var gör du av honom om nätterna? frågade Barbro.

–Han ligger där ute i höladan.

–Låter du honom ligga där som ett kattunge?

–Jag trodde inte, att det var så noga hur det här barnet hade det. Men nog kan det få stanna inne i stugan, om du så vill.

När gossen var sex dagar gammal, satt Barbro i sängen och såg på hur gumman lindade honom.

–Du håller honom allt bra illa, sade Barbro, det är inte underligt, att han skriker så mycket.

–Jag har skött om barn förr, sade gumman. Jag tänker, att jag förstår mig på dem lika bra som du.

Barbro höll sig tyst en stund, men inom sig tänkte hon, att hon aldrig hade sett någon fara så illa med ett barn.

–Du håller honom ju så, att han blir svartblå i ansiktet sade hon otåligt.

–Jag trodde inte, att man behövde akta en sadan här bortbyting, som om han vore en prins, sade gumman och blev ond, men eftersom jag inte duger, så kan du ju försöka själv. Och när hon hade sagt detta, kastade hon barnet till Barbro och gick ut.

Barbro tog emot barnet. Hon lade om lindan och fick gossen snart tyst och nöjd.

–Ser du, att nu tiger han? sade hon, då Lisa kom tillbaka, och hon såg stolt ut.

–Jag har alltid hört, att jag hade en god hand med barn, sade gumman på nytt och var i dåligt humör en lång stund.

Efter detta blev det emellertid så, att Barbro alltid skötte om gossen. En dag, då hon ännu var sängliggande, bad hon Lisa, att hon, skulle ge henne en ren blöja. Gumman svarade, att hon ingen hade att lämna henne. Hon höll på att tvätta dem, som funnos. Barbro blev röd i ansiktet och fick tårarna i ogonen.

–Det här barnet har det inte bättre, än om det vore fött av en tiggarkäring, sade hon i hastigheten.

–Du borde ha tänkt en smula själv på sådant här, sade gumman. Jag undrar hur du skulle ha rett dig, om inte jag hade plockat ihop vad jag kunde komma över av småkläder och tagit med mig.

Barbro kom nu ihåg sig. Den mörka förtvivlan, som hon hade levat i under hela vintern, grep henne och gjorde henne hård på nytt.

–Det hade varit bättre, om barnet varken hade blivit lindat eller vårdat, sade hon.

Nästa dag steg Barbro upp. Hon tog fram nål och tråd och började klippa sönder ett lakan för att sy kläder åt gossen. När hon hade hållit på en stund, kommo de dystra tankarna åter över henne: "Vad tjänar det till, att jag gör i ordning sådant här åt honom? Det vore bättre, att jag gick ner i myren med honom, för dit måste vi ändå, vi båda."

Hon gick ut till Gammal Lisa, som mjölkade korna, innan de skulle gå ut i skogen.

–Vet du, Lisa, hur länge det kan dröja, innan vi kan vara säkra på att barnet inte ser?

–Nog dröjer det ännu en åtta dagar eller kanske ett par veckor, innan man kan vara riktigt säker, svarade gumman. Barbro gick tillbaka in och återtog arbetet. Då hon förde saxen, gick den ojämnt, hon kände, att handen darrade och skälvde. Snart spred sig darrningen genom hela kroppen, och hon måste för en stund höra upp med arbetet. "Herregud, vad går det åt mig? Kan det vara möjligt, att jag blev så glad åt att få ha honom kvar några veckor ännu, att jag skälver i var led?"

Gammal Lisa hade det strävsamt uppe i skogen. Hon fick både driva korna i vall och sköta om mjölken. Barbro tänkte numera bara på att vårda gossen och kom sig inte för att hjälpa henne med någonting.

–Du, Barbro, kunde väl göra annat än sitta och stirra på gossen, sade gumman en dag, då hon var alldeles uttröttad. Barbro steg upp och gick ut ur fäboden, men hon vände på tröskeln.

–Du får nog med hjälp sedan i sommar, sade hon. Under de här dagarna vill jag inte gå ifrån honom.

Alltsom Barbro lärde sig att mer och mer älska barnet, sade hon sig själv, att den största barmhärtighet, som hon kunde visa det, vore att fullfölja sitt första uppsåt. Det var hela tiden svagt och sjukligt. Det tilltog knappast i storlek, utan var nästan lika litet, som när det först kom till världen. Och allra mest bekymrade det henne, att dess ögon alltid voro svullna och rödkantade. Det gjorde knappast ett försök att lyfta ögonlocken.

Det föll sig så, att Gammal Lisa en dag började tala om hur gammalt barnet var.

–Nu, Barbro, är gossen redan tre veckor, sade hon.

–Nej, sade Barbro häftigt, inte förrän i morgon.

–Jaså, sade gumman. Ja, jag räknar väl miste då, men nog vill jag minnas, att han var född på en onsdag.

–Jag tycker, att du kunde unna mig att vara med honom än en dag, sade Barbro.

När Gammal Lisa klädde sig nästa morgon, sade hon till Barbro:

–Det är ont om bete för korna här i närheten. Jag ska driva dem ett stycke längre neråt skogen. Vi kommer nog inte hem före kvällen.

Barbro vände sig häftigt mot henne och tycktes ämna säga nagot, men knep ihop läpparna och teg.

–Ville du något? frågade gumman. Det föreföll henne, som om Barbro hade haft lust att be henne stanna hemma. Därav blev dock ingenting.