Selma Lagerlöf: Jerusalem

Och så gingo deras tankar med stort vemod till hemmet. De sågo hela nejden med fält och gårdar. Och människorna färdades fredligt och stilla på vägarna, allt var tryggt, dag efter dag gick på samma sätt, och det ena året var så likt det andra, att man inte kunde skilja dem åt.

Men just då bönderna påminde sig den stora stillheten där hemma, kom det över dem hur stort och berusande det var, att de hade kommit ut i livet, att de hade fått ett mål att leva för och voro borta från dagarnas gråa enahanda.

Och en av dem höjde sin röst och började bedja på svenska och sade:

–Jag tackar dig, Gud, att du har låtit mig komma till Jerusalem.

Därpå reste sig den ene efter den andre, och de tackade alla Gud, därför att han hade fört dem till Jerusalem.

De tackade honom för den kära kolonien, som var deras stora glädje. De tackade honom för att deras barn fingo lära sig alltifrån sina unga år att leva i enighet med alla människor. De väntade, att de unga skulle nå vida längre i fullkomlighet än de själva. De tackade för förföljelser och lidanden, de tackade för den sköna lära, som de voro kallade att utöva. De tackade för landet, som låg utblottat, men som blomstrade upp dag för dag under deras ögon.

Ingen satte sig ner, utan att han hade vittnat om den stora lycka han bar inom sig. Och Ingmar förstod, att detta var sagt för hans skull och att detta var vad de ville han skulle förtälja där hemma, att de alla voro lyckliga.

Ingmar rätade sig en smula i stolen, när han hörde dem. Han höll huvudet högre, och det sträva draget kring munnen blev tydligare.

Äntligen, då denna ström av vittnesbörd saktade av stämde miss Young upp en psalm, och sedan trodde alla att högtiden var slut, och reste sig för att gå. Men då sade mrs Gordon:

–I dag ska vi även ha en svensk sång.

Då började svenskarna samma sång, som de hade sjungit, när de hade farit bort från sitt land.

–Vi ska mötas en gång, sjöngo de, vi ska mötas en gång, vi ska mötas i Eden en gång.

Och då sången ljöd, blevo alla mycket rörda, och tårarna kommo de flesta i ögonen. Ty nu tänkte de åter på alla dem, som de måste sakna och inte kunde fa möta förrän i himmelen.

Men i samma ögonblick sången hade slutat, reste sig Ingmar och försökte yttra ett par meningar. Han tyckte, att han ville säga dem här ute några ord, som liksom skulle vara talade från det landet, som han nu vände åter till.

–Jag tänker allt, att ni här ute gör oss där hemma stor heder, sade han. Jag tänker, att alla ska bli glada att få möta er, var det än blir, i himmelen eller på jorden. Jag tänker, att ingenting är så vackert som att se människor med stora offer öva rättfärdighet.

Nu är att berätta vad som hade hänt Barbro Svensdotter, sedan Ingmar hade rest till Jerusalem.

När Ingmar hade varit borta väl en månad, började Gammal Lisa på Ingmarsgården lägga märke till att Barbro hade fått en ständig oro och rastlöshet över sig. "Det är besynnerligt vad hon ser vild ut i ögonen", tänkte gumman. "Det skulle inte förundra mig, om hon bleve tokig endera dagen."

En kvällsstund tog hon sig för att fråga ut Barbro.

–Jag undrar vad som fattas dig, sade hon. När jag var ung tös, såg jag en vinter matmodern på Ingmarsgården gå omkring med sådana ogon, som du nu har.

–Var det hon, som dräpte barnet? frågade Barbro raskt.

–Ja, sade gumman, och nu börjar jag tro, att du går med samma tankar.

Barbro gav inte något direkt svar på detta.

–När jag har hört talas om den där historien, sade hon, har jag bara undrat över en sak.

Gammal Lisa fragade vad det kunde vara.

–Jo, att hon inte gjorde över med sig själv ocksa.

Gammal Lisa hade suttit och spunnit. Hon lade handen på hjulet för att få det att stanna och fäste ögonen på Barbro.

–Det kan ju ingen undra på om du tar illa vid dig, ifall här skulle komma småfolk till gården, sedan mannen har rest ifrån dig, sade hon långsamt. Han visste då väl aldrig om detta, när han for?

–Vi visste inte om det, varken han eller jag, sade Barbro med låg röst, som om det vilade sådan tryckande sorg över henne, att hon inte kunde tala.

–Men nu ska du väl skriva efter honom?

–Nej, sade Barbro, den enda tröst jag har är, att han är borta. Gumman fällde ner händerna och blev förfärad.

–Är det en tröst? utbrast hon.

Barbro stod borta vid fönstret och stirrade rätt framför sig.

–Vet du inte om, att det vilar förbannelse over mig? sade hon och försökte göra rösten stadig och lugn.

–Å jo, man kan väl inte gå ut och in i stugan utan att få reda på åtskilligt, sade gumman. Jag har allt hört, att du ska vara en av Sorgbacksfolket.

Det blev inte mer talat på en stund. Gammal Lisa satt och snurrade på sitt hjul. Alltemellanåt kastade hon en blick bort till Barbro, som stod kvar vid fönstret och gång på gång skakade till av en rysning. När en fem minuter hade gått, höll gumman upp med arbetet och gick mot dorren.

–Vart ska du gå? fragade Barbro.

–Det kan jag gärna säga dig. Jag ska gå och finna reda på någon, som kan skriva till Ingmar.

Barbro ställde sig rakt i vägen för henne.

–Du får allt låta vara med detta, sade hon. Innan det brevet är skrivet, ligger jag i Långforsen.

De stodo nu och betraktade varandra. Barbro var stor och stark. Gammal Lisa trodde, att hon ämnade hålla kvar henne med våld. Men med ens brast Barbro i skratt och gick åt sidan.

– Skriv du, sade hon, det gör mig ingenting. Det blir bara så, att jag får göra slut på alltsammans förr, än jag hade ämnat.

–Å nej, sade gumman, som förstod, att hon måste fara varligt med Barbro, då hon var i sådan förtvivlan. Jag ska inte skriva. Jag vill inte driva dig till någon förhastad gärning.

–Jo, skriv! sade Barbro. Det gör varken till eller från för mig. Du förstår väl, att jag måste göra över med mig i alla fall. Inte kan man stå till svars med att låta sådant här elände fortgå till evig tid.

Gumman gick tillbaka till spinnrocken och satte sig att arbeta.

–Ska du inte gå och ställa om brevet? sade Barbro och gick efter henne.

–Jag undrar om jag kunde få tala med dig ett klokt ord, sade Gammal Lisa.

–Å jo, sade Barbro, det kan du nog få.

–Jag tänker som så, sade Gammal Lisa, att jag kan lova dig att hålla allt detta hemligt, men då ska du gå in på att inte göra något ont varken åt dig själv eller barnet, förrän vi är säkra på att det blir sådant, som du väntar.

Barbro stod och betänkte sig.

–Vill du lova, att du ger mig fria händer efteråt?

–Ja, sade gumman, efteråt ska du få göra vad du vill, det lovar jag dig.

–Å, jag tycker, att jag lika gärna kan göra slut på mig med detsamma, sade Barbro och såg liknöjd ut.

–Jag trodde, att du nu mest av allt önskade, att Ingmar skulle få ställa till rätta det, som han har gjort illa, sade gumman, men därav blir väl ingenting, om han får sådana nyheter.

Barbro ryckte till och tog sig åt hjärtat.

–Det ska få bli som du vill, sade hon, men detta är ett tungt löfte. Du får allt noga tänka på att du inte sviker mig.

Detta avtal blev väl hållet. Gammal Lisa förrådde intet, och Barbro tog sig efter detta så noga i akt, att ingen anade vad som förestod henne. Hon hade lycka med sig däri, att det blev tidig vår. Snön smälte bort ur skogen redan i april. Barbro lät driva en del boskap upp till fäboden, som låg långt borta i ensamma ödemarken, så snart som det fanns ett grönt strå för den att leva på. Hon och Gammal Lisa följde med dit upp för att sköta den.