Selma Lagerlöf - Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige

Men därför att han sålunda hade brutit lekdagens fred, fick Smirre ett så hårt straff, att han i alla sina livsdagar måste ångra, att han inte hade kunnat lägga band på sin hämndlystnad, utan försökt på detta sätt äntligen komma åt Akka och hennes flock. Han blev genast omringad av en skara rävar och dömd enligt gammal sed, som bjuder, att vem som helst som stör freden på den stora lekdagen, måste gå i landsflykt. Ingen räv ville mildra domen, eftersom de visste, att i vad ögonblick de försökte med något sådant, skulle de bli bortdrivna från lekplatsen och aldrig mer tillåtas att beträda den. Alltså blev landsförvisningsdom utan gensägelse avkunnad över Smirre. Han förbjöds att uppehålla sig i Skåne. Han förvisandes från hustru och anförvanter, från jaktmark, bostad, viloplatser och gömslen, som han hittills hade ägt, och måste fresta lyckan i främmande land. Och för att alla rävar i Skåne skulle veta, att Smirre var fågelfri i landskapet, bet den äldste bland rävarna av honom högra öronspetsen. Så snart detta var gjort, började all de unga rävarna tjuta av blodtörst och kastade sig över Smirre. För honom återstod intet annat än att ta till flykten, och med alla ungrävarna hack i häl efter sig ilade han bort från Kullaberg.

Allt detta skedde, medan orrar och tjädrar höllo på med sin lek. Men dessa fåglar fördjupa sig till den grad i sin sång, att de varken höra eller se. De hade inte heller låtit störa sig.

Knappast var skogsfåglarnas tävlan avslutad, förrän kronhjortarna från Häckeberga framträdde för att visa sin stridslek. Det var flera par kronhjortar, som kämpade på samma gång. De störtade emot varandra med stor kraft, slogo dundrande samman hornen, så att taggarna hopflätades, och sökte tvinga varandra bakåt. Ljungtuvorna revos upp under klövarna, andedräkten stod som en rök, ur struparna trängde hemska vrålanden, och skummet flöt neråt bogarna.

Runt omkring på kullarna rådde andlös stillhet, medan de stridskunniga hjortarna drabbade samman. Och hos alla djuren väcktes nya känslor. Alla och envar kände de sig modiga och starka, upplivade av återkommande kraft, pånyttfödda av våren, hurtiga och färdiga till alla slags äventyr. De kände ingen vrede mot varandra, dock lyftes överallt vingar, nackfjädrar restes, klor vässades. Om häckebergarna hade fortsatt ännu ett ögonblick, skulle de ha uppstått vild kamp på kullarna, därför att alla hade gripits av en brinnande åtrå att visa, att också de voro fulla av liv, att vinterns vanmakt var över, att styrkan sjöd i kroppen.

Men kronhjortarna upphörde att strida just i rätta ögonblicket, och genast gick en viskning från kulle till kulle: "Nu kommer tranorna."

Och så kommo de gråa, skymningsklädda fåglarna med plymer i vingarna och rött fjädersmycke i nacken. De stora fåglarna med sina höga ben, sina smärta halsar, sina små huvuden kommo glidande utför kullen i en hemlighetsfull yrsel. Under det att de gledo framåt, svängde de runt, halvt flygande, halvt dansande. Med vingarna behagfullt lyftade rörde de sig i ofattbar hast. De var något underligt och främmande över deras dans. De var, som om gråa skuggor hade lekt en lek, som ögat knappast förmådde följa. Det var, som om de hade lärt den av dimmorna, som sväva fram över de ensliga mossarna. Det låg trolldom i den; alla, som inte förr hade varit på Kullaberg, begrepo varför hela mötet bar namn efter tranornas dans. Det låg vildhet i den, men den känsla, som den väckte, var ändå en ljuv längtan. Ingen tänkte nu mer på att strida. I stället ville alla, både de bevingade och de, som inga vingar hade, höja sig oändligt, lyfta sig ovan skyarna, söka vad som fanns där bortom, lämna den tyngande kroppen, som drog ner mot jorden, och sväva bort mot det överjordiska.

Sådan längtan efter det ouppnåeliga, efter det bakom livet förborgade, kände djuren bara en gång om året, och det var den dagen, då de sågo den stora trandansen.

Det var den första regndagen under resan. Så länge som vildgässen hade stannat kvar i trakten av Vombsjön, hade de haft vackert väder, men samma dag som de anträdde färden norrut, började det att regna, och i flera timmar fick pojken sitta på gåsryggen genomvåt och huttrande av köld.

På morgonen, när de drogo åstad, hade det varit klart och lugnt. Vildgässen hade flugit högt uppe i luften, jämnt och utan brådska, i sträng ordning med Akka i spetsen och de övriga i två sneda rader bakom henne. de hade inte gett sig i tid att ropa elakheter till djuren på marken, men som de inte voro i stånd att hålla sig riktigt tysta, framsjöngo de oupphörligen i takt med vingslagen sitt vanliga lockrop: "Var är du? Här är jag. Var är du? Här är jag."

Alla togo del i detta ihärdiga ropande, och de hade bara avbrutit det då och då för att visa den vita gåskarlen vägmärkena, som de satte kurs efter. Märkena utgjordes under denna resa av Linderödsåsens karga backar, av Ovesholms herrgård, av Kristianstads kyrktorn av Bäckaskogs kungsgård på det smala näset mellan Oppmannasjön och Ivösjön och av Ryssbergets tvära brant.

Det hade varit en enformig resa, och när regnmolnen började visa sig, tyckte pojken, att det var en riktig förströelse. Förr i världen, när han bara hade sett regnmolnen nerifrån, hade han tyckt, att de voro gråa och tråkiga, men det var helt annat att vara uppe ibland dem. Nu såg han tydligt, att molnen voro ofantliga forvagnar, som körde fram på himlen med skyhöga lass: några av dem voro lastade med väldiga, gråa säckar, några med tunnor, som voro så stora, att de kunde rymma en hel sjö, och några med stora kar och flaskor, som voro uppstaplade till en förfärlig höjd. Och när så många av dem hade kört fram, att de fyllde hela rymden, var det, som om några hade givit ett tecken, för på en gång började det att ur kar, tunnor, flaskor och säckar flöda ner vatten över jorden.

Med detsamma som de första vårskurarna smattrade mot marken, höjdes sådana glädjeskrik av alla småfåglar i lundar och hagar, att hela luften genljöd av dem, och pojken hoppade högt, där han satt. "Nu får vi regn, regnet ger oss vår, våren ger oss blommor och gröna blad, gröna blad och blommor ger oss larver och insekter, larver och insekter ger oss mat; mycken och god mat är det bästa, som finns," sjöngo småfåglarna.

Också vildgässen blevo glada åt regnet, som kom för att väcka växterna ur deras sömn och slå hål på sjöarnas istak. De orkade inte hålla sig så allvarliga som hittills, utan de började sända lustiga rop ner över nejden.

När de flögo över de stora potatislanden, som det finns så gott om i Kristianstadstrakten, och som ännu lågo nakna och svarta, skreko de: "Vakna opp och gör nytta! Här kommer det, som väcker er. Nu har ni latat er länge nog."

När de sågo människor, som skyndade att komma undan regnet, förmanade de dem och sade: "Vad har ni så bråttom för? Ser ni inte, att det regnar surlimpor och spettkakor, surlimpor och spettkakor?"

Det var ett stort tjockt moln, som rörde sig raskt mot norr och följde tätt efter gässen. De tycktes inbilla sig, att de drogo molnet med sig, och när de just mu sågo under sig de stora trädgårdar, ropade de helt stolta: "Här kommer vi med sippor, här kommer vi med rosor, här kommer vi med äppleblom och körsbärsknopp, här kommer vi med ärter och böner och rovor och kål. Den som vill, får ta emot, den som vill, får ta emot."

Så där hade det låtit, medan de första skurarna föllo, då alla ännu hade varit glada åt regnet. Men när det fortfor att falla hela eftermiddagen, blevo gässen otåliga och ropade till de törstiga skogarna omkring Ivösjön: "Har ni inte fått nog snart? Har ni inte fått nog snart?"