Selma Lagerlöf - Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige

Men strax därpå hörde han brus av vingar. Den gamla mor Akka hade känt det tungt att fara från Tummetott, och hon hade vänt tillbaka än en gång. Och nu, då pojken satt stilla, vågade hon att fara honom närmare. Plötsligt hade väl något öppnat hennes ögon för vem han var. Hon slog ner på udden tätt bredvid honom.

Pojken ropade till av glädje och tog den gamla Akka i sin famn. De andra vildgässen ströko näbbarna mot honom och trängdes omkring honom. De kacklade och pratade och sade honom all sin hjärtliga lyckönskan, och han talade också till dem och tackade dem för den underbara resan, som han hade fått göra i deras sällskap.

Men på en gång blevo vildgässen underligt stilla och drogo sig bort från honom. Det var, som om de ville säga: "Ack, han är en människa! Han förstår inte oss, och vi förstår inte honom."

Då reste sig pojken och gick fram till Akka. Han smekte och klappade henne. Detsamma gjorde han med Yksi och Kaksi, Kolme och Neljä, Viisi och Kuusi, de gamla, som hade varit med från första början.

Därpå gick han över stranden mot land, för han visste ju, att fåglarnas sorg aldrig varade längre, och han ville skiljas från dem, medan de ännu voro bedrövade över att de hade mistat honom.

När han hade kommit uppför strandvallen, vände han sig om och betraktade de många fågelflockarna, som foro ut över havet. Alla skreko fram sina locktoner, endast en vildgåsflock for tyst framåt, så länge som han kunde följa den med blickarna.

Men fylkingen var jämn och välordnad och farten god, och vingslagen starka och kraftiga. Och pojken kände en sådan längtan efter de bortflygande, att han nära nog önskade att återigen vara Tummetott, som kunde rida över land och hav med en vildgåsflock.

SLUT