Selma Lagerlöf - Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige

Han sade ingenting om detta till den store vite, för gässen flögo över Bohuslän med den största fart, som de kunde åstadkomma, och gåskarlen flämtade så, att han inte skulle ha orkat svara. Solen stod vid synranden och försvann stundom bakom en eller annan kulle, men vildgässen jagade framåt med sådan fart, att de om och omigen fingo syn på den.

Äntligen sågo de i väster en blank strimma, som växte och blev bredare för varje vingslag de togo. Det var havet, som låg mjölkvitt och skiftande i rosenrött och himmelsblått, och när de svängde förbi strandklipporna, fingo de ånyo se solen, som hängde över det, stor och röd och färdig att dyka ner i vågorna.

Men när pojken betraktade det fria, oändliga havet och den röda aftonsolen, som lyste med så milt sken, att han vågade se in i den, kände han frid och trygghet intränga i själen. "Inte lönt att vara bedrövad, Nils Holgersson," sade solen. "Världen är härlig att leva i både för små och för stora. Det är också en god sak att vara fri och sorglös och ha hela rymden öppen framför sig."

Vildgässen hade ställt sig att sova på ett litet skär utanför Fjällbacka. Men när de led mot midnatt och månen stod högt på himlen, skakade den gamla Akka sömnen ur ögonen och gick sedan omkring och väckte Yksi och Kaksi, Kolme och Neljä, Viisi och Kuusi. Allra sist stötte hon till Tummetott med näbben, så att han vaknade. "Vad står det på, mor Akka?" sade han och sprang upp helt förskräckt. – "Det är ingenting farligt," svarade förargåsen, "det är bara så, att vi sju, som är gamla i flocken, vill fara ett stycke utåt havet nu i natt och vi undrar om du har lust att följa med."

Pojken förstod nog, att Akka inte skulle ha gjort ett sådant förslag, om det inte hade varit något viktigt å färde, och han satte sig genast upp på hennes rygg. Flykten ställdes raskt västerut. Vildgässen foro först över en bred sträcka öppet vatten, och nådde sedan Väderöarnas stora ögrupp, som låg ytterst i havsbandet. Alla öarna voro låga och klippiga, och det syntes i månskenet, att de på västsidan voro de blankslipade av vågorna. Några av dem voro rätt stora, och på dessa skymtade pojken ett par bostäder. Akka sökte upp ett av de minsta skären och slog ner där. Det bestod bara av en kullrig gråstenshäll, som mittöver hade en rätt bred rämna, där havet hade kastat in fin, vit sjösand och några snäckskal.

När pojken steg ner från gåsryggen, såg han tätt bredvid sig något, som liknade en hög, spetsig sten. Men nästan i detsamma märkte han, att det var en stor rovfågel, som hade valt skäret till natthärbärge. bärge. Och knappt hann han förvåna sig över vildgässen, som så oförsiktigt hade slagit ner bredvid en farlig fiende, förrän fågeln kom emot dem med ett långt hopp, och han kände igen Gorgo, örnen.

Det märktes, att Akka och Gorgo hade stämt möte härute. Ingen av dem blev förvånad att se den andra. "Detta var väl gjort av dig, Gorgo," sade Akka. "Inte vågade jag tro, att du skulle komma före oss till mötesplatsen. Har du varit här länge?" – "Jag kom hit denna kväll," svarade Gorgo. "Men jag är rädd, att jag inte kan vänta beröm för annat än detta, att jag har passat väl på er. Det har gått illa med ärendet, som ni gav mig att utföra." – "Jag är säker, Gorgo, att du har gjort mera gagn, än vad du vill låta påskina," sade Akka. "Men innan du berättar vad som har hänt dig på resan, ska jag be Tummetott hjälpa mig att finna reda på något, som tör ligga gömt här ute på skäret."

Pojken hade stått och betraktat ett par granna snäckskal, men då Akka nämnde hans namn, såg han upp. "Du har väl undrat, Tummetott, varför vi har vikit av från rätta kosan och farit hit till Västerhavet," sade Akka, – "Jag förstår nog, att det var besynnerligt," svarade pojken. "Men jag visste ju, att ni brukar ha goda skäl för vad ni gör." – "Du har en god tro om mig," sade Akka, "men jag är nästan rädd, att du nu förlorar den, för det är mycket troligt, att vi har fått göra denna resan förgäves."

"Det hände för många år sedan," fortfor Akka, "att jag och ett par till av dem, som nu är gamla i flocken, hade råkat ut för storm under en vårflyttning och blivit kastade ända bort till de här skären. När vi såg, att det inte fanns annat än strandlöst hav framför oss, fruktade vi att bli drivna så långt ut, att vi aldrig skulle hitta tillbaka till land, och lade oss därför ner på vågorna. Stormen tvang oss att stanna kvar mellan dessa arma klipporna i flera dar. Vi led svårt av hunger, och en gång gick vi opp i rämnan här på skäret och sökte efter mat. Vi fann inte ett enda strå, men vi såg, att några påsar, som var väl tillbundna, stod halvt begravna i sanden. Vi hoppades, att det skulle finnas säd i påsarna, och ryckte och slet i dem, tills vi fick sönder tyget, men då rullade det inte ut sädeskorn, utan blanka guldstycken. För sådana hade vi vildgäss ingen användning, och vi lämnade dem, där de var. Inte på alla dessa år har vi tänkt på fyndet, men i höst har det inträffat något, som gör, att vi önskar oss guld. Vi vet nog, att det är föga troligt, att skatten ligger kvar här, men vi har ändå farit hit för att be dig ta reda på hur saken förhåller sig."

Pojken hoppade ner i klyftan, tog ett musselskal i vardera handen och började kasta undan sanden. Han fann inga påsar, men när han hade grävt ett rätt djupt hål, hörde han ett klingande av metall och såg, att han hade träffat på ett guldmynt. Han trevade med händerna på marken, kände, att det låg många runda myntstycken i sanden, och skyndade upp till Akka. "Påsarna har multnat och fallit sönder," sade han, "så att pengarna ligger strödda i sanden, men jag tror, att allt guldet finns kvar." – "Det är bra," sade Akka. "Fyll nu igen hålet, och lägg sanden till rätta, så att ingen ser, att den har varit rubbad!"

Pojken fullgjorde uppdraget, men när han nu kom upp på klippan, blev han förvånad att se, att Akka hade ställt sig i spetsen för de sex vildgässen, och att de alla gingo honom till mötes med stor högtidlighet. När de stannade framför honom, nego de många gånger med halsarna och sågo så viktiga ut, att han måste ta av sig luvan och buga sig för dem.

"Det är så," sade Akka, "att vi, som är gamla, har sagt till varandra, att om du, Tummetott, hade varit i tjänst hos människor och gjort dem lika mycket gott, som du har gjort os, så skulle de väl inte skiljas ifrån dig utan att ge dig en bra lön." – "Det är inte jag, som har hjälpt er, utan det är ni, som har tagit vård om mig," sade pojken. – "Vi tyckte också," fortfor Akka, "att då en människa har följt med oss på hela resan, skulle hon väl inte gå ifrån oss lika fattig, som hon kom till oss. " – "Jag vet, att det, som jag har fått lära i år hos er, är mera värt än gods och guld," sade pojken.

"När de här guldmynten ligger kvar i klyftan ännu efter så många år, är det väl säkert, att det inte finns någon ägare till dem," sade förargåsen, "och jag tycker, att du kan ta vara på dem." – "Var det inte ni själva, som behövde skatten?" frågade pojken. – "Jo, vi behöver den för att kunna ge dig sådan lön, att din far och mor ska tycka, att du har tjänat som gåsapåg hos hederligt herrskap."

Pojken vände sig nu halvt om, kastade en blick utåt havet och såg därpå Akka rätt in i de blanka ögonen. "Jag tycker, att det är märkvärdigt, mor Akka, att ni avskedar mig ur tjänsten och ger mig min lön, innan jag har sagt opp mig," sade han. – "Så länge som vi vildgäss dröjer i Sverige, vill jag väl tro, att du stannar hos oss," sade Akka. "Men jag önskade visa dig var skatten fanns, nu då vi kunde komma till den utan att göra en alltför stor omväg." – "Det är ändå, som jag säger, att ni vill skilja mig från er, förrän jag själv har just," sade Tummetott. "Efter en så god tid, som vi har haft tillsammans, tycker jag, att det inte vore för mycket, att jag också finge fara med er till utlandet."