Selma Lagerlöf - Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige

"Du har väl god fiskelycka, Jon, eftersom du har suttit och metat hela natten?" sade fjällmannen på lapska, när han kom gående.

Den andre spratt till och såg upp. Betet på hans krok var borta, och ingen enda fisk låg bredvid honom.

"Det är något, som jag ville tala med dig om," sade Ola. "Du vet att jag hade en dotter, som dog i fjol, och henne har vi alltid saknat inne i kåtan." – "Ja, jag vet," sade metaren kort, och det for en sky över hans ansikte, som om han inte hade tyckt om att bli påmind om ett dött barn. Han talade god lapska. – "Men det är inte lönt att förstöra livet med sorg," sade lappen. – "Nej, det är det ju inte." – "Och nu har jag tänkt på att ta till mig ett annat barn. Tycker du inte, att det vore klokt?" – "Det beror på vad det är för ett barn, Ola."

"Jag vill tala om för dig vad jag vet om flickan, Jon," sade Ola och berättade för fiskaren, att vid midsommartiden hade ett par främmande barn, en gosse och en flicka, kommit vandrande till Malmberget för att söka efter sin far, och att de, eftersom fadern var borta, hade stannat kvar där för att invänta honom. Men under det att de gingo och väntade, hade gossen blivit dödad av ett sprängskott, och då hade flickan velat göra storbegravning efter honom. Därpå beskrev Ola mycket vackert hur den lilla fattiga flickan hade förmått alla människor att hjälpa henne, och att hon hade varit så modig, att hon själv hade gått och talat med disponenten.

"Är det den flickan, som du vill ta till dig i kåtan, Ola?" frågade metaren. "Ja," sade lappen. "När vi hörde detta, kunde vi inte låta bli att gråta allihop, och vi sade till varandra, att en så god syster också skulle bli en god dotter, och att vi önskade, att hon skulle komma till oss." Den andre satt tyst en stund. Det märktes, att han fortsatte samtalet endast för att göra sin vän lappen en glädje. "Hon är väl av din stam, den där flickan?" – "Nej," sade Ola, "hon är inte någon av Samefolket." – "Hon är kanske dotter till någon nybyggare, så att hon är van vid livet här i norden?" – "Nej, hon är långt söderifrån," sade Ola och såg ut, som om detta alls inte hade något med saken att göra. Men nu blev metaren mera intresserad. "Då tror jag inte, att du kan ta henne," sade han. "Hon lär nog inte tåla att bo i kåta om vintern, när hon inte är uppfödd med det." – "Hon ska få goda föräldrar och goda syskon i kåtan," sade Ola Serka envist. "Det är värre att vara ensam än att frysa."

Men metaren tycktes bli alltmer ivrig att förhindra saken. Det var, som om han inte kunde tåla den tanken, att ett barn, som hade svenskar till föräldrar, skulle bli upptaget bland lapparna. "Du sade ju, att hon hade en far vid Malmberget?" – "Han är död," sade lappen tvärt. – "Det har du väl tagit riktigt reda på, Ola?" – "Vad behövs det att fråga om den saken?" sade lappen föraktligt. "Det måtte jag väl veta. Skulle flickan och hennes bror ha varit tvungna att vandra ensamma genom hela landet, om de hade haft en far i livet? Skulle två barn ha behövt försörja sig själva, om de hade haft en far? Skulle den lilla flickan ha behövt gå ensam för att tala med disponenten, om hennes far hade levat? Skulle hon vara ensam ett ögonblick, nu sedan hela Samelandet talar om vilken duktig flicka hon är, om inte hennes far reda vore död? Flickan tror själv, att han lever, men jag säger, att han måste vara död."

Mannen med de trötta ögonen vände sig mot Ola. "Vad heter flicka, Ola?" sade han. Fjällmannen funderade. "Det kommer jag inte ihåg. Jag får fråga henne." – "Ska du fråga henne? Är hon reda här då?" – "Hon är däroppe i kåtan, ja." – "Vad, Ola? Har du tagit henne till dig, innan du vet vad hennes far vill?" – "Inte behöver jag bry mig om hennes far. Om han inte är död, är han väl en sådan, som inte vill veta av sitt barn. Han må vara glad, att en annan tar vård om det." Metaren kastade spöet och reste sig. Det var en fart över honom, som om han hade fått nytt liv. "Jag tänker, att fadern inte är som andra människor," fortfor fjällmannen. "Han kanske är en, som jagas av mörka tankar, så att han inte kan hålla ut vid arbetet. Vad är det för en far för henne att få?"

Medan Ola sade detta, hade metaren gått uppåt strandbrädden. "Vart ska du gå?" frågade lappen. – "Jag ska gå och se på fosterdottern sin, Ola. " – "Det är bra," sade lappen. "Kom och se på henne! Jag tänker du ska tycka, att det är en god dotter jag får."

Svensken gick fram med sådan hast, att lappen knappt nog kunde följa honom. Efter en stund sade Ola till sin kamrat. "Jag kan just påminna mig, att hon heter Åsa Jonsdotter, flickan, som jag vill ta opp." De andre skyndade bara på stegen, och gamle Ola Serka var så belåten, att han hade velat storskratta. När de hade gått så långt, att de sågo kåtorna, sade Ola ännu ett par ord. "Hon har kommit hit till Samefolket för att söka efter sin far och inte för att bli min fosterdotter, men om hon inte finner fadern, då vill jag gärna behålla henne i kåtan." Den andre skyndade framåt med än större hast. "Jag kunde väl tro, att han skulle bli rädd, när jag hotade att ta opp hans dotter bland Samefolket," sade Ola för sig själv.

När karlen från Kiruna, som hade rott Åsa gåsapiga över till lapplägret, vände tillbaka fram på dagen, hade han med sig i båten två människor, som sutto tätt bredvid varandra på toften och höllo varandra troget i hand, som om de aldrig mer ville skiljas. De voro Jon Assarsson och hans dotter. Båda voro olika mot vad de hade varit för ett par timmar sedan, för Jon Assarsson såg mindre böjd och trött ut, och hans ögon blickade klara och goda, som om han nu hade fått svar på det, som så länge hade ängslat honom, och Åsa gåsapiga såg sig inte omkring så där klokt och vaksamt, som hon hade brukat göra. Hon hade fått någon stor att stödja sig vid och lita på, och det tycktes, som om hon skulle hålla på att bli barn igen.

Pojken satt på den vita gåskarlens rygg, och red fram högt uppe i skyn. Trettien vildgäss flögo i ordnad fylking raskt mot söder. Det brusade i fjädrarna, och de många vingarna piskade i luften med ett sådant vinande, att man knappt kunde höra sin egen röst. Akka från Kebnekajse flög i spetsen, och efter henne följde Yksi och Kaksi, Kolme och Neljä, Viisi och Kuusi, Mårten gåskarl och Dunfin. De sex unggässen, som ledsagade flocken förra hösten, hade nu lämnat den för att sköta sig själva. I stället förde de gamla gässen med sig tjugutvå gässlingar, som hade växt upp i fjälldalen denna sommar. Elva flögo till höger och elva till vänster, och de gjorde sitt bästa för att hålla jämna avstånd mellan varandra liksom de stora.

De stackars ungarna hade aldrig förr gjort någon långtur, och i början hade de svårt att följa med på den snabba färden. "Akka från Kebnekajse! Akka från Kebnekajse!" ropade de i jämmerfull ton. – "Vad står på?" frågade förargåsen. – "Våra vingar har tröttnat att röra sig. Våra vingar har tröttnat att röra sig," skreko ungarna. – "Det går bättre, ju längre ni håller på," svarade förargåsen och saktade inte farten det minsta, utan fortsatte som förut. Och det tycktes verkligen, som om hon skulle få rätt i vad hon hade sagt, för när gässlingarna hade flugit ett par timmar klagade de inte mer över trötthet. Men i fjälldalen hade de varit vana att äta hela dagen igenom, och det dröjde inte, förrän de började längta efter mat.

"Akka, Akka, Akka från Kebnekajse!" ropade unggässen med ömklig röst. "Vad står nu på?" frågade förargåsen. – "Vi är så hungriga, att vi inte orkar flyga längre." – "Vildgäss ska lära att äta luft och supa vind," svarade förargåsen och gjorde inte något uppehåll, utan fortsatte som förut.