Morgan Rice - De Tappras Uppkomst

Kyra kände sig förvirrad och överväldigad; hon förstod inte riktigt vad han menade. Hon öppnade sin mun för att fråga honom—när hon plötsligt kände att någon närmade sig.

Hon vände sig om för att se Baylor, hennes fars befälhavare över hästarna, gå emot dem med hans vanliga leende. En kort, överviktig man med korta ögonbryn och stripigt hår, gick han emot dem med sitt vanliga luffande och log mot henne, och kollade sedan på hennes far, som om han väntade på hans godkännande.

Hennes far nickade åt honom, och Kyra undrade vad det var som pågick, när Baylor vände sig mot henne.

“Jag har hört att du ska på en resa,” sa Baylor. “För det, kommer du att behöva en häst”

Kyra rynkade pannan förvirrat.

“Jag har en häst,” svarade hon, och kollade på den fina hästen hon red under striden mot kungens män, uppbuden på andra sidan gårdsplanen.

Baylor log.

“Det där är inte en häst,” sa han.

Baylor kollade på hennes far och hennes far nickade, och Kyra försökte att förstå vad det var som hände.

“Följ mig,” sa han, och utan att vänta, vände han plötsligt och började gå mot stallet.

Kyra såg honom gå, förvirrat, och kollade sedan på sin far, som nickade tillbaka.

“Följ honom,” sa han. “Du kommer inte att ångra dig”

*

Kyra gick över den snöiga gårdsplanen med Baylor, tillsammans med Anvin, Arthfael och Vidar, som ivrigt gick mot det låga stallet i sten. Medans de gick, undrade Kyra vad Baylor hade menat, hon undrade vad det var för häst han hade tänkt ut åt henne. För henne var alla hästar ungefär likadana.

Medans de gick mot det sargade stallet, nästan 100 meter långt, vände sig Baylor mot henne, med en glad blick.

“Vår kungs dotter kommer att behöva en fin häst som ska ta henne vart hon än ska.”

Kyras hjärta slog snabbare; hon hade aldrig fått en häst från Baylor tidigare, en ära som oftast bara var till för erfarna krigare. Hon hade alltid drömt om att ha en när hon var gammal nog, och när hon hade förtjänat det. Det var en ära som hennes äldsta bröder inte ens fick njuta av.

Anvin nickade stolt.

“Du har förtjänat den,” sa han.

“Om du kan hantera en drake,” sa Arthfael med ett leende, “kan du garanterat hantera en häst.”

När man skymtade stallen, började en liten publik att samlas, som gick med fler och fler där de gick, männen tog en paus från deras samlande av vapen, klart nyfikna över att se vad som ska hända. Hennes två äldre bröder, Brandon och Braxton, gick också med, de glodde stort på Kyra med avundsjuka i deras ögon. De kollade bort snabbt, för stolta, som vanligt, för att ens berömma henne. Hon förväntade sorgligt nog inget från dem heller.

Kyra hörde fotsteg och vände sig om, glad för att se sin att hennes vän Dierdre gick med också.

“Jag hörde att du ska lämna oss,” sa Dierdre när hon kom upp bredvid henne.

Kyra gick bredvid sin nya vän, nöjd med hennes närvaro. Hon tänkte tillbaka på deras tid tillsammans i guvernörens cell, allt lidande de stod ut med, efter att de flytt kände hon ett direkt band mellan dem. Dierdre hade gått igenom ett värre helvete än vad hon hade, och när hon kollade på henne, kunde hon se svarta ringar under hennes ögon, en aura av lidande och sorg som fortfarande var kvar över henne, hon undrade vad det skulle bli av henne. Hon insåg att hon inte bara kunde leva ensam i detta fort. Med armén som skulle söderut, så skulle Dierdre bli lämnad ensam.

“Jag skulle kunna behöva sällskap när jag reser,” sa Kyra, en idé som kom samtidigt som hon yttrade sig.

Dierdre kollade på henne, med ögon som var överraskade, och började sedan att le brett, hennes tunga aura blev lättare.

“Jag hoppades på att du skulle fråga,” svarade hon.

Anvin, hörde vad de sa, och rynkade pannan.

“Jag vet inte om din far skulle godkänna det,” protesterade han. “Du har viktiga uppdrag framför dig.”

“Jag kommer inte att störa,” sa Dierdre. “Jag måste korsa Escalon hur som helst. Jag ska återvända till min far. Jag vill helst inte korsa det ensam.”

Anvin kliade sig i skägget.

“Din far kommer inte att tycka om det,” sa han till Kyra. “Hon kanske blir en påfrestning.”

Kyra la en försäkrande hand på Anvin’s vrist, då var de löst.

“Dierdre är min vän,” sa hon, för att säga det uppenbara. “Jag kommer inte att överge henne, precis som att du inte skulle övergiva någon av dina mannar. Vad är det du alltid har sagt till mig? Ingen lämnas efter.”

Kyra suckade.

“Jag må ha räddat Dierdre från den cellen,” la Kyra till, “men hon hjälpte även till att rädda mig. Jag är skyldig henne en skuld. Jag är ledsen, men vad min far tycker betyder lite. Det är jag som korsar Escalon ensam, inte han. Hon kommer med mig.”

Dierdre log. Hon gick upp bredvid Kyra och länkande sin arm med hennes, det var en ny stolthet i hennes steg. Kyra tyckte det kändes bra att han med henne på sin resa, och hon visste att hon hade gjort rätt val, vad som än skulle hända.

Kyra märkte att hennes brödrer gick nära och hon kunde inte hjälpa att hon kände sig lite besviken över att de inte var mer beskyddande över henne, så att de skulle erbjuda sig att följa med henne också; de var alldeles för tävlingsinriktade. Hon tyckte det var sorgligt att det var det naturliga i deras relationer, hon kunde dock inte förändra människor. Hon insåg att hon klarade sig bättre utan det. De var fyllda med övermod, och skulle endast göra något hänsynslöst för att hon skulle hamla i trubbel.

“Jag skulle gärna också göra dig sällskap,” sa Anvin, hans röst var tung av skuldkänslor. “Tanken på att låta dig korsa Escalon själv passar inte mig.” Han suckade. “Men din far behöver oss mer nu än någonsin. Han frågade om jag kunde följa med söderut.”

“Och jag,” lade Arthfael till. “Jag skulle gärna också följa med—men jag har också fått uppdraget söderut.”

“Och jag ska stanna kvar och vakta Volis under hans frånvaro,” sa Vidar.

Kyra blev rörd av deras stöd.

“Oroa er inte,” svarade hon. “Jag har bara en tre-dagars ritt framför mig, det kommer gå bra.”

“Du ska,” avbröt Baylor och gick närmare. “Och din nya häst ska garantera det.”

Med det sagt, öppnade Baylor den breda dörren till stallet, och alla följde efter honom i den långa stenbyggnaden, lukten av häst låg tungt i luften.

Kyra’s anpassade sig sakta till det låga ljuset medans hon följde efter honom. Stallet var fyllt av ljudet av förväntansfulla hästar. Hon kollade runt i stallet och såg till hennes förvåning, de största och vackraste hästar som hon någonsin sett—stora, starka, vackra hästar, bruna och svarta, varenda en var en hjälpte. Det var en skattkista.

“Kungens män sparade de bästa till sig själva,” förklarade Baylor medans de gick längre ner längs gången. Han rörde en av hästarna och klappade en annan och djuren verkade komma till liv i hans närvaro.

Kyra gick sakta och tog in alla intryck. Varje häst var som ett konstverk, större än de flesta hästar som hon någonsin sett, fulla med skönhet och kraft.

“Tack vare dig och din drake, är dessa hästar våra nu,” sa Baylor. “Det enda logiska är att du får välja häst. Din far har sagt att det är du som får välja först, till och med före honom.”

Kyra var chockad. När hon sökte genom stallet, kände hon en stark känsla av ansvar, då hon visste att detta var ett val som gällde hela livet.

Hon gick sakta, drog sin hand genom hästarnas manar, kände hur mjuka och lena de var, hur kraftfulla de var, och hur svårt det var att välja.