Morgan Rice - De Tappras Uppkomst

De båda studerade himlen under en lång tystnad, som endast bröts av vinden som svepte förbi.

“Din far väntar på dig,” sa Anvin, med en allvarlig röst.

Kyra gick med Anvin, med snö och is som knastrade under deras kängor, slingrande sig fram genom gårdsplanen genom all uppståndelse. De passerade dussin av hennes fars män medans de gick genom det spretiga fortet av Argos, män överallt insåg att de vunnit, för första gången på flera år. Hon såg de skratta, dricka, de trängdes med varandra medans de samlade vapen och proviant. De var som barn på julafton.

Ett dussin mer av henne fars män stod på rad och skickade säckar med Pandesians vete, skickade till varandra som de sedan staplades på vagnarna; en annan vagn som åkte förbi, var fylld med sköldar som klingade när den åkte förbi. Den var så full, så att några trillade ner för sidorna och soldaterna var tvungna att gå bredvid och samla ihop de igen. Runt om henne var där fullt med vagnar påväg ut ur fortet, några på väg tillbaka till Volis, andra tog olika vägar till platser som hennes far valt ut, alla fyllda till kanten. Kyra tog en tröst av synen, hon kände sig inte lika skyldig till vad hon gjort.

De vände runt hörnet och Kyra såg sin far, omringad av sina män, upptagen med att inspektera ett dussin med svärd och spjut, medans hans män höll fram dem för ett godkännande. Han vände sig om när hon kom fram och gjorde en gest till sina män som försvann, och lämnade de ensamma.

Hennes far vände sig om och kollade på Anvin, och Anvin stod kvar en stund, osäker, och förvånad över hennes fars blick, som tydligt vill att han också ska gå. Till slut gick Anvin tillsammans med de andra och lämnade Kyra tillsammans med sin far. Hon var överraskad också—han hade aldrig tidigare bett Anvin att gå.

Kyra kollade på honom, hans ansiktsuttryck hemlighetsfullt som vanligt, han bar det avlägsna, offentliga ansiktet som en ledare bland sina män, inte den intima blicken, som hon kände och älskade. Han såg ner på henne, och hon kände sig nervös, många tankar rusade igenom henne samtidigt: var han stolt över henne? Var han arg över att hon ledde de in i detta krig? Var han besviken över att Theos hade lämnat henne och hans armé?

Kyra väntade, van vid hans långa tystnad innan han började prata, och hon visste inte längre; alldeles för mycket hade förändrats mellan de, för snabbt. Det kändes som om hon hade mognat över natten, medans han hade förändrats över de senaste händelserna; som om de inte längre visste hur de skulle relatera till varandra. Var han fadern hon alltid hade känt och älskat, som läste sagor för henne sent in på natten? Eller var han hennes befälhavare nu?

Han stod där och stirrande, och hon insåg att han inte visste vad hans kulle säga, eftersom tystnaden hängde tungt mellan dem, det enda ljud som lät var vinden som ven, facklorna som flimrade bakom som hans män hade tänt för att det hade börjat skymma. Kyra stod inte ut med tystnade längre.

“Kommer du att ta tillbaka allt detta till Volis?” frågad hon, när en vagn skramlade förbi full med svärd.

Han vände sig om och kollade på vagnen och verkade komma tillbaka från sin dagröm. Han kollade inte tillbaka på Kyra, utan han kollade hellre på vagnen medans han skakade på sitt huvud.

“Volis har inget att ge oss längre, förutom döden” sa han, med en röst full av allvar. “Vi ska söderut nu.”

Kyra blev överraskad.

“Söderut?” frågade hon.

Han nickade.

“Espehus,” påstod han.

Kyra’s hjärta fylldes med upprymdhet när hon föreställde sig till resan mot Espehus, det uråldriga fortet precis vid havet, deras största granne söderut. Hon blev till och med mer upprymd än vad hon insåg—om han skulle dit kunde det endast betyda en sak: han förberedde sig för krig.

Han nickade, som om kan kunde läsa hennes tankar.

“Det finns ingen återvändo nu,” sa han.

Kyra kollade på sin far med en känsla av stolthet som hon inte känt på flera år. Han var inte längre en självbelåten krigare, som levde sina år i ett litet säkert fort—utan nu, den modiga befälhavaren som hon en gång känt, som var redo att riskera allt för frihet.

“När ska vi dit?” frågade hon, hennes hjärta slog, den förutsåg sin första strid.

Hon var förvånad över att se att han skakade sitt huvud.

“Inte vu,” rättade han. “Jag och mina män. Inte du.”

Kyra var nedslagen, hans ord var som en dolk i hennes hjärta.

“Lämnar du mig?” frågade hon stammandes. “Efter allt som har hänt? Vad måste jag göra för att bevisa mig själv för dig?”

Han skakade sitt huvud försiktigt, och hon blev förstörd över att se den hårda blicken i hans ögon, en blick som betydde att han inte skulle ångra sig.

“Du ska till din farbror,” sa han. Det var en order, inte en fråga och med dessa ord så visste hon vart hon stod: hon var hans soldat nu, inte hans dotter, och det gjorde ont.

Kyra tog ett djupt andetag—hon skulle inte ge upp så lätt.

“Jag vill kämpa jämsides med dig,” insisterade hon. “Jag kan hjälpa dig.”

“Du kommer att hjälpa mig,” sa han, “genom att gå dit där du behövs. Jag behöver ha dig där.”

Hon fårade sin panna, och försökte att förstå.

“Men varför?” frågade hon.

Han var tyst under en lång tid, tills han suckade.

“Du besitter…” började han, “…krafter. Som jag inte förstår mig på. Krafter som vi behöver för att vinna detta krig. Krafter som din farbror vet hur man ska ta hand om.”

Han sträckte sig och tog meningsfullt tag i hennes axel.

“Om du vill hjälpa oss,” lade han till, “om du vill hjälpa ditt folk, så är det där du behöver vara. Jag behöver inte ytterligare en soldat—Jag behöver de unika talangerna som du har att erbjuda. Dessa talanger som ingen annan har.”

Hon såg allvar i hans ögon, och samtidigt som hon kände sig hemsk för att hon inte fick följa med honom, så kände hon lite tröst i hans röst—tillsammans med en kraftig känsla av nyfikenhet. Hon undrade vad för krafter det var han menade, och vem hennes farbror var.

“Gå och lär dig vad jag inte kan lära dig” sa han. “Kom tillbaka starkare, och hjälp mig att vinna”

Kyra kollade tillbaka i hans ögon, och hon kände värmen och respekten återvända, och hon började känna sig återställd igen.

“Det är en lång resa” sa han. “En tre-dagars ritt norrut. Du kommer att behöva korsa Escalon ensam. Du kommer att behöva rida snabbt, med list, och undvika vägarna. Ord kommer snart att spridas om vad som har hänt här—och Pandesians kung kommer att vara rasande. Vägarna kommer att vara farliga—du kommer att behöva hålla dig i skogarna. Rid norrut, hitta havet, och håll det i ditt synfält. Det kommer att vara din kompass. Följ kustlinjen, och du kommer att hitta din väg. Håll dig ifrån byar och människor. Stanna inte. Berätta inte för någon vart du ska. Tala inte med någon.”

Han tog ett stadigt grepp om hennes axlar och hans ögon mörknade av brådska, vilket skrämde henne.

“Förstår du?” sa han allvarligt. “Det är en farlig resa för vilken man som helst—inte mycket mindre för en ensam flicka. Jag kan inte ge dig något sällskap. Du behöver vara stark för att klara av detta ensam. Är du det?”

Hon kunde höra rädslan i hans röst, kärleken från en far, och hon nickade, hon kände sig stolt över att han litade på att hon skulle klara av detta uppdrag.

“Ja far, det är jag,” sa hon stolt.

Han studerade henne, och nickade slutligen, som om han var nöjd. Sakta så började hans ögon att fyllas med tårar.

“Av alla mina män,” sa han, “av alla dessa krigare, är du den jag behöver mest. Inte dina bröder, och inte ens mina lojala soldater. Du är den jag behöver, den enda som kan vinna detta krig.”