Morgan Rice: De Tappras Uppkomst

Theos dök neråt och landade utanför portarna. Han satt där stolt, mot henne, som om han kallade på henne. Hon kände att han kallade på henne.

Kyra fick gåshud, glöden steg med henne, när hon kände en intensiv kontakt med denna varelsen. Hon hade inget mer val än att närma sig honom.

När Kyra vände sig om och gick över gårdsplanen, tillbaka mot stadsportarna, så kände hon att ögonen från alla män, brände i nacken och blickarna skiftades mellan draken och henne, som om de slutade kolla. Hon gick ensam mot portarna, med sina kängor som knastrade i snön, och hennes hjärta som slog medans hon gick.

Medans hon gick, kände Kyra plötslig en varsam hand på hennes axel, som stannade henne. Hon vände sig om för att se sin fars oroande ansikte kolla på henne.

“Var försiktigt,” varnade han.

Kyra fortsatte att gå, utan att känna rädsla, trots den ilskna blicken i drakens ögon. Hon kände endast ett intensivt band mellan de två, som om en del av henne hade återkommit, en del hon inte kunde leva utan. Hennes tankar sprudlade med nyfikenhet. Var hade Theos kommit från? Varför hade han kommit till Escalon? Varför hade han inte kommit tillbaka tidigare?

När Kyra passerade genom Argo’s portar och närmade sig draken, växte hans nos sig större, ett ljud som var lite mellan ett spinnande och ett morrande ljud, som om han väntade på henne, hans kraftiga vingar rörde på sig. Han öppnade sin mun som om han skulle släppa ut sin eld, och visade sina gigantiska tänder, varje tand lika lång som henne själv, och vassa som svärd. Under en liten stund var hon rädd, hans ögon fixerades vid henne med en intensitet som gjorde det svårt att tänka.

Kyra stannade en liten bit framför honom. Hon studerade honom med fruktan. Theos var magnifik. Han var 9 meter hög, hans fjäll tjock, hård, urtida. Marken skakade när han andades, hans bröst skramlade, och hon kände hela hans nåd.

De stod där i tystnad, båda ansikte mot ansikte, och undersökta varandra. Kyra’s hjärta dunkade hårt i hennes bröst, spänningen i luften var så tjock så hon kunde knappt andas.

Med hennes torra halls, lyckades hon äntligen framkalla modet att börja prata.

“Vem är du?” frågade hon, med en röst som inte var högre än en viskning. “Varför har du kommit till mig? Vad vill du ha av mig?”

Theos sänkte sitt huvud, morrade, och lutade sig framåt, så nära att hans stora nos nästan nuddade hennes bröst. Hans ögon, så stora, glödande gula, verkade kolla rakt igenom henne. Hon stirrade in i dem, nästan lika stora som henne, och hon kände sig vilsen i en annan värld, i en annan tid.

Kyra väntade på svaret. Hon väntade på att hon skulle fyllas med hans tankar, som det en gång var.

Hon väntade och väntade, och var chockad när hon märkte att där var helt tomt. Inget kom till henne. Hade Theos blivit stum? Hade hon förlorat sin kontakt till honom?

Kyra stirrade tillbaka och undrade, denna draken är mer än ett mysterium än tidigare. Plötsligt sänkte han sin rygg, som ett tecken att hon ska rida honom. Hennes hjärta slog snabbare när hon föreställde sig flyga genom skyarna på hans rygg.

Kyra gick sakta fram till hans sida, sträckte sig, och tog tag i hans fjäll, hård och grov, och förberedde sig att ta tag i hans nacke och dra sig upp.

Men precis när hon hade rört honom, vred han sig bort från henne, och fick henne att förlora sitt grepp. Hon snubblade och han började flaxa sina vingar och i en snabb rörelse, lyfta han, så snabbt att hennes handflator skrapades mot hans fjäll, som sandpapper.

Kyra stod stilla, stum och chockad—men mest av allt, förkrossad. Hon kollade hjälplöst på när den kolossala varelsen flög genom luften, skrikande, och flög högre och högre. Så snabbt som han hade kommit, var Theos försvunnen i molnen igen, med inget annat än tystnad efter sig.

Kyra stod där, helt urholkad, mer ensam än någonsin. Och när de sista skriken försvann, visste hon, hon bara visste, att Theos var borta för gott.

Alec sprang genom skogen i nattens mörker, med Marco vid sin sida, snubblande över rötter som låg gömda i snön och undrande ifall de kommer kunna ta sig därifrån levande. Hans hjärta slog i hans bröst när han sprang för sitt liv, kippande efter andan, han ville stanna men behövde hålla samma takt som Marco. Han kollade bakom sin axel för den hundrade gången och såg glöden från Flammorna bli svagare desto djupare in i skogen de kom. Han passerade ett stycke av täta träd, och snart var glöden helt borta, de försvann i nästan komplett mörker.

Alec vände och vred, grenarna sträckte sig och slet i hans armar. Han försökte se in i mörkret framför honom, och försökte se en väg han kunde ta, försökte att inte lyssna på alla exotiska ljuden runt om honom. Han hade blivit ordentligt varnad om dessa skogarna, där inga som hade flytt överlevde, och han hade en sjunkande känsla desto djupare in de gick. Han kände farorna, onda varelser som lurar överallt, skogen var så tät så det var svårt att hitta och man fastnade desto fler steg man tog. Han började undra om det inte var bättra att stanna med Flammorna.

“Denna vägen!” väste en röst.

Marco tog tag i hans axel medans han svängde höger, mellan två gigantiska träd, och duckade under de knotiga trädgrenarna. Alec följde efter, halkande i snön, och såg hur dimman i den täta skogen började att klarnas upp, månljuset sken igenom och visade deras väg.

De båda stannade, böjde sig ner, med händerna på höfterna, och kippade efter andan. De utbytte en snabb blick, och Alec kollade bakom sin axel igen mot skogen. Han andades tungt, hans lungor värkte från kylan, hans revben gjorde ont, och han undrade.

“Varför följer de inte efter oss?” frågade Alec.

Marco skakade på sina axlar.

“Kanske visste de att skogen skulle göra jobbet åt dem.”

Alec lyssnade efter ljudet av Pandesians soldater, väntade sig att de skulle jaga efter dem—men där kom inga. Istället, trodde Alec att han hörde ett annat ljud—typ som ett lågt, argt morrande.

“Hörde du det där?” frågade Alec, samtidigt som håret i nacken reste sig.

Marco skakade på huvudet.

Alec stod där, och väntade, undrade om hans hjärna spelade honom ett spel. Sedan, hörde han det igen. Det var ett avlägset ljud, ett svagt brummande, det lät hotfullt, olikt något annat som Alec någonsin hade hört. Medans han lyssnade, började ljudet att låta högre, som om det kom närmre.

Marco kollade nu på han med oro.

“Det var därför de inte följde efter,” sa Marco, med en skakig röst.

Alec var förvirrad.

“Vad menar du?” frågade han.

“Wilvox,” svarade han, med ögon fyllda av rädsla. “De har släppt dem för att jaga oss.”

Ordet Wilvox skapade terror inuti Alec; han hade hört talas om de som barn, och han visste att ryktet sa att de bodde i Törnarnas skog, men han hade alltid antagit att det var en legend. Myten säger att de var de dödligaste varelserna av alla nattens djur—som gjord för mardrömmar.

Brummandets ljud ökade, och det lät som om det var flera stycken.

“SPRING!” skrek Marco.

Marco vände och Alec också när de två rusade tillbaka in i skogen igen. Adrenalinet pumpade in i ådrorna när Alec sprang, och han hörde sitt eget hjärtslag i bröstet, ljudet av snön och isen som krossades under hans kängor dränkte allt annat ljud. Snart, dock, hörde han ljudet av varelserna som närmade sig, och han visste att de var jagade av bestar som de inte kunde springa ifrån.

Alec snubblade över en rött och föll rätt in i et träd; han skrek av smärta, tappade luften, och sen fortsatte han att springa. Han sökte i skogen efter någonstans att fly, och insåg att de hade ont om tid—men där fanns ingenstans att ta vägen.