Blake Pierce - Återvändningsgränd

“Var hon orolig över festen?” frågade Chloe.

“Jag vet inte riktigt. Det gjorde henne ledsen, tror jag... när hon tänkte på de hon hade varit elak mot.”

“Tog ni studenten tillsammans?” frågade Moulton.

“Det gjorde vi.”

“Gick ni båda på gymnasieåterföreningen?”

“Gud, nej. Jag hatar sådana tillställningar. Folk bara låtsas vara någon de inte är och låtsas dessutom gilla varandra, även om de hatade varandra på gymnasiet. Nej. Jag stannade hemma.”

“Du sa att hon var en introvert”, sa Chloe. “Hade hon några vänner?”

“Hon hade några stycken. Claire var en av dem. Och vännerna hon hade var som familj. De stod varandra otroligt nära.”

“Har du pratat med dem sedan incidenten?” frågade Moulton.

“Bara en. Hon ringde strax efter att hon fick veta, för att fråga om jag behövde någonting.”

“Är det vänner som kanske gick med henne till gymnasieåterföreningen?”

“Ja. Claire gick också. Men hon är också lite introvert. Jag tror att hon gick mest av nyfikenhet.”

“Har du och Lauren några barn? frågade Chloe. “I ett område som detta är det lätt att anta att det finns minst ett barn i varje hus.”

“Vi har två. Vår äldsta, Victoria, är arton; hon började på universitet i år. Hon... tja, hon valde att vara med sina morföräldrar under den här svåra tiden. Och vår yngsta – Carter – ville följa med henne. Jag har aldrig haft någon bra relation med mina svärföräldrar, men det är underbart att mina barn kan vara med dem just nu. Jag känner mig som en värdelös far, men om mina barn var här skulle jag nog tappa greppet helt, tror jag.”

“Har du något emot att dina barn är med sina morföräldrar just nu?” frågade Moulton.

“Jag vill ha dem här med mig... bara för att få se dem. Men jag är en enda röra. Och tills huset är i bättre form... så är det bäst för dem att vara där.”

“Du sa att din äldsta valde att vara med dem nu”, sa Moulton. “Varför då?”

“Hon ville bara skynda sig ut ur huset. Hon och Lauren hade en besvärad relation under de senaste åren. Jobbiga mamma-dotterproblem. Vår dotter... hon tog med sig killar hem, smög sig ut ur huset om nätterna. Hon gjorde det redan när hon var tretton. När hon var femton var vi rädda att hon hade blivit gravid. Och som ni kan räkna ut... Lauren var trettiosju. Vi fick vår första dotter när vi var nittio.”

Chloe tänkte att den röriga familjesituationen inte kunde göra det lättare för Jerry Hilyard just nu. Hon tyckte inte att det var nödvändig att gräva mer i det just nu, även om det kunde vara en bra idé att prata med dottern längre fram.

“Herr Hilyard, skulle du ha något emot om vi såg oss omkring hemma hos dig?” frågade hon.

“Det går bra. Poliskommissarien och hans män har varit ut och in några gånger. Koden för att komma in är två-två-två-åtta.”

“Tack, herr Hilyard”, sa Moulton. “Var snäll och hör av dig om du kommer att tänka på något annat. Just nu tror jag att vi skulle vilja prata med fru Lovingston för att se om hon har något att berätta.”

“Hon har berättat allt hon vet för polisen. Hon börjar bli irriterad, tror jag.”

“Hennes make då? Kände han din hustru väl? Umgicks ni någonsin, ni fyra?”

“Nej. Claires make jobbar en hel del på annan ort. Jag pratade med honom över FaceTime för att kolla så att det var ok för honom att jag bodde här ett tag. Och det var ändå mest Claire och Lauren som umgicks. De sågs varje vecka – drack vin ute på verandan och de bytte hus varje vecka.”

Claire kom långsamt in i rummet, vilket innebar att hon hade fått bäbisen att somna.

“Och vi brukade göra det som alla kvinnor gör. Vi pratade om våra makar och nostalgiska minnen. Jag berättade för henne om allt som var härligt och jobbigt med att ha en ny bäbis hemma. Och, nu på senare tid, pratade vi en del om svårigheterna hon hade med sin dotter.”

“Vad kan du berätta för oss om Lauren, som kan ha fått någon att vilja mörda henne?” frågade Chloe.

“Lauren gjorde några val på gymnasiet som hennes föräldrar inte var så förtjusta i”, svarade Claire. “När Lauren tog studenten och fick sin första dotter... tja, då blev det inget universitet för hennes del.”

“De tyckte att det var pinsamt”, tillade Jerry. “De blev förbannade och flyttade till New Hampshire. De sprider lögner om Lauren till vår dotter närhelst de kan.”

“De försöker kompensera för de misstag de gjorde när de uppfostrade Lauren”, sa Claire. “Riktiga skitstövlar.”

Chloe fick känslan av att de lätt kunde fortsätta snacka skit om morföräldrarna i all oändlighet, så hon frågade istället: “Fru Lovingston, kan du tänka dig att Lauren hade några fiender eller andra svårartade relationer?

“Inte utanför familjen. Och även om de är riktiga idioter, skulle de absolut aldrig göra något sådant. Det här... det här är så bedrövligt.”

Moulton sträckte ner handen i innerfickan och tog fram ett visitkort. Han la det på soffbordet och tog ett steg bakåt. “Snälla ni... om ni kommer att tänka på något annat, kontakta oss genast.”

Både Claire och Jerry nickade barskt. Konversationen hade varit kort, men det hade varit krävande för båda två. Chloe och Moulton gick ut genom den besvärade tystnaden.

När de kom ut och var på väg mot bilen pausade Chloe ett slag på trottoaren. Hon tittade ner längs gatan, ner mot Hilyards hus, och såg att man nästan kunde se det. Men hon fick ändå känslan av att Moulton hade rätt. Kanske var det lite för nära. Och om sovrummet fortfarande såg ut som det gjorde i fotografierna som Johnson hade visat dem, vore det lite makabert av honom att bo så nära mordplatsen.

“Redo att besöka huset?” frågade Chloe.

“Inte direkt”, sa Moulton, med bilderna fastetsade på hornhinnan. “Men jag antar att vi måste börja någonstans.”

De gick tillbaka till bilen och körde tillbaka samma väg de hade kommit. Chloe försökte intala sig själv att det inte skulle vara så illa som det hade varit på bilderna – allt det illröda blodet och de blekvita lakanen.

***

Det tog hela tjugo sekunder att köra fram till Hilyards hus. Det faktum att det var så likt Lovingstons hus – och nästan alla andra hus i kvarteret – var jävligt läskigt enligt Chloe. De gick in genom ytterdörren med koden som Jerry Hilyard hade gett dem och klev in i ett knäpptyst hus där tiden stod stilla.

Eftersom de visste exakt varför de var där, gick de direkt upp till andra våningen. Det största sovrummet var lätt att hitta – det var rummet längst ner. Genom den öppna dörren kunde Chloe redan se röda strimmor av blod på mattan och lakanen.

Men hon kände sig lättad när hon såg att brottsplatsen inte var lika extrem som den hade sett ut på bilderna. Först och främst hade kroppen avlägsnats. Sedan hade blodfläckarna torkat i några dagar, vilket gjorde att de var lite mattare i färgen.

De gick fram till sängen, försiktiga med att inte trampa i några blodfläckar på mattan. Hon kunde se att några redan hade trampat i fläckarna av misstag, vilket förmodligen var poliser eller kanske obducenten. Chloe vände blicken mot andra sidan av rummet, där hon såg en byrå och en plattskärmad tv som var upphängd på väggen. Hon tittade säkert på tv när det inträffade, kanske för att slippa tänka på allt som hade hänt på gymnasieåterföreningen...

Chloe gick sedan ner för trapporna och såg sig omkring. Hon kunde inte se några tecken på att förbrytaren hade brutit sig in och inga tydliga tecken på att något hade blivit stulet. Hon såg sig omkring i vardagsrummet, köket och gästrummet. Hon gick till och med ut på terrassen på baksidan och såg sig omkring. Det stod ett litet trädgårdsbord i hörnet. Mitt på bordet, under parasollet, stod det en askkopp.