Blake Pierce - Återvändningsgränd

“Kanske”, sa hon. “Men jag känner redan att min återhållsamhet börjar förlora sin kraft.”

“Kanske det var min plan”, sa han med ett sexigt leende.

Hon rodnade och vände genast bort blicken. Hon blev själv förvånad över hur mycket hon njöt av att se honom så här flirtig.

“Ok”, sa hon. “Jag måste duscha. Du får gärna ta vad som finns i kylen om du vill äta frukost. Men det finns inte så mycket att välja på, tyvärr.”

“Tack”, sa han, och hon kunde se att han inte kunde slita blicken från henne.

Hon lämnade honom i köket och gick in till badrummet, i anslutning till det största sovrummet. Hon tog av sig kläderna, satte på duschen och gick in. Hon ville fnittra när hon tänkte på hur kvällen innan hade sett ut och kände sig som en tonåring igen. Hon nöjt av att vara med honom och hon hade känt sig tillräckligt bekväm med honom för att veta att han inte skulle tjata på henne att de skulle ha sex. Det hade varit romantiskt på ett ovanligt sätt och vid två tillfällen hade hon nästan gått med på att ha sex ändå. Med en munterhet hon inte var van vid, hoppades hon att han skulle samla tillräckligt med mod för att komma in till henne.

Om han gör det, då är det slut på min återhållsamhet, tänkte hon.

Hon var nästan klar med sin dusch när hon äntligen hörde honom komma in i badrummet.

Bättre sent än aldrig, tänkte hon. Hela hennes kropp blev spänd av upphetsning och hon kände sig väldigt otålig på att han skulle komma in till henne.

“Hallå, Chloe?”

“Ja?” frågade hon, lite provokativt.

“Din mobil ringde precis. Kanske var lite för nyfiken... men jag kollade. Det var från byrån.”

“Jaha? Jag undrar om det har dykt upp någonting...”

Sedan hörde hon en annan mobil ringa. Den var närmre, förmodligen i Moultons hand. Chloe kikade ut från duschen och drog draperiet lite åt sidan. De utbytte en blick innan Moulton svarade på samtalet.

“Moulton”, svarade han. Han gick ut från badrummet och in i sovrummet. Chloe insåg varför och stängde av duschen. Hon tog ett badlakan från hyllan och gick ut. Chloe log mot honom medan hon virade in sig i badlakanet. Bara för att de hade hånglat i ungefär en och en halv timme igår kväll betydde det inte att hon skulle visa sig naken för honom.

Det var inte mycket till diskussion att tjuvlyssna på. Moulton sa bara “Ok... ja, Direktörn” några gånger.

Samtalet varade inte längre än en minut och när han var klar stack han in huvudet i badrummet lite lekfullt.

“Kan jag komma in?”

Hon nickade, invirad i ett badlakan som täckte alla intima områden. “Ja. Vem var det?”

“Det var Biträdande Direktör Garcia. Han sa att han hade försökt ringa dig, men att du måste ha sovit igenom signalen.” Han log mot henne och fortsatte. “Han sa att jag skulle ringa dig eller åka förbi och väcka dig. De vill sätta oss på ett fall.”

Hon skrattade när hon gick ut från badrummet och ut till sovrummet. “Tror du att gårkvällen kommer att påverka vårt samarbete?”

“Det kanske slutar med att jag smyger in till ditt motellrum framåt småtimmarna. Men förutom det... jag vet inte. Vi får se.”

“Skulle du kunna fixa en kopp kaffe? Jag måste klä på mig.”

“Jag hoppades på att få använda din dusch.”

“Självklart. Även om det hade varit trevligare om du hade frågat för tio minuter sedan, när jag fortfarande var där.”

“Då vet jag bättre nästa gång”, sa han.

När han gick in i duschen och Chloe började klä på sig, insåg hon att hon var lycklig. Riktigt lycklig, faktiskt. Att få ett nytt fall nu, plus allt som hade hänt igår kväll... det verkade som att hennes dag inte hade blivit förstörd av hennes pappas oväntade besök trots allt.

Men om hon hade lärt sig någonting i livet, var det att du aldrig riktigt kom undan din familj. På ett eller annat vis, dök de alltid upp igen.

Ungefär samtidigt som Chloe påmindes om hur det kändes att förlora sig själv i en man, var hennes syster mitt uppe i ett mardrömsscenario.

Danielle Fine drömde om sin mamma igen. Det var en återkommande dröm hon hade haft sedan hon var tolv eller så – en dröm som verkade ha olika betydelser i olika delar av hennes liv. Drömmen var alltid densamma och oföränderlig in i minsta detalj.

I drömmen blev hon jagad av sin mamma ner genom en lång korridor. Men hennes mamma var blodig, storögd och livlös, precis som hon hade varit när hon och Chloe hade sett henne död på golvet hemma, som små. Av någon anledning hade drömmen alltid antagit att hon hade brutit ett ben i fallet (även om det inte fanns några officiella rapporter som stärkte detta). Så i den här drömmen släpade hennes mamma sitt brutna ben efter sig, samtidigt som hon jagade sin skräckslagna dotter.

Trots det brutna benet var hennes döda mamma alltid precis bakom henne, bara några centimeter från att få tag i hennes lilla fot och dra ner henne på golvet. Danielle sprang iväg från den hemska synen i ren terror, med blicken vänd mot slutet av korridoren. Där, i dörröppningen som verkade ligga i ett helt annat universum, stod hennes far.

Han stod alltid på sina knän med utsträckta armar och ett riktigt stort leende på läpparna. Men det rann blod från hans händer och det var alltid i den delen av drömmen hon slogs av en intensiv panik, som väckte henne. I den sista scenen slutade Danielle att springa, fastfrusen mellan sin döda mamma och sin maniska pappa, osäker på vilken riktning som var tryggast.

Det hände också denna gång; drömmen kraschade där den alltid kraschade och väckte Danielle i ren panik. Hon satte sig sakta upp i sängen, så van vid drömmen att hon visste vad som hade hänt redan innan hon hade vaknat ordentligt. Hon tittade sömnigt på klockan och såg att den bara var 23:20. Hon hade bara sovit i ungefär en timme den här gången, innan drömmen hade smugit sig på.

Hon la sig ner igen, väl medveten om att det skulle ta ett tag innan hon kunde somna om. Hon skakade av sig drömmen genom att påminna sig själv om att det inte var någonting hon hade kunnat göra för att rädda livet på sin mamma. Det hade hon gjort i flera år nu, varje gång hon vaknade av den återkommande mardrömmen. Även om hon hade berättat sanningen för Chloe om hur giftig deras pappa var, var det ingenting hon hade kunnat gjort för att hålla sin mamma vid liv.

Hon vände sig om och tittade på nattduksbordet. Hon sträckte sig nästan efter telefonen för att ringa Chloe. Det hade gått tre veckor sedan de pratade sist. Det hade varit spänt och otrevligt och det hade varit hennes fel. Hon visste att hon hade projicerat mycket negativitet på Chloe, främst eftersom Chloe inte hatade deras pappa lika starkt och intensivt som hon gjorde. Danielle hade ringt för tre veckor sedan, när hon insåg att Chloe hade väntat på att hon skulle höra av sig, eftersom även konversationen innan inte hade gått så bra – Danielle hade i princip sagt åt sin syster att inte höra av sig igen.

Men hon kände inte till Chloes schema. Hon visst inte om det skulle vara för sent att ringa 23:30. Sanningen var den att Danielle hade haft svårt för att somna innan klockan två på morgonen den senaste tiden. Ikväll var en av hennes få lediga kvällar från baren och hon behövde inte heller skriva under några papper eller dokument för renoveringen av baren som hennes pojkvän hade köpt till henne.

Hon tryckte snabbt undan alla tankar på arbete och försökte somna om. Hon visste att det skulle vara omöjligt att somna om hon började tänka på jobb och allt annat som skulle göras.

Återigen tänkte hon på Chloe. Hon undrade vilka drömmar och mardrömmar hennes syster hade om deras föräldrar. Hon undrade om hon fortfarande var upphängd på idén att frigöra deras pappa, och i så fall, om hon hade bestämt sig för att hålla det för sig själv.