Blake Pierce - Grannen

“Knappt”, sa Danielle, namnet påminde henne om ett glatt och leende tonårsansikte på en tjej som alltid kom för nära när hon pratade.

“Visar sig att hon bor på samma gata. Bara två hus ner. Hon kom förbi för ett tag sedan och sa hej. Hon bjöd också in mig och Steven till en kvartersfest i helgen.”

“Wow, det är din första dag och du låter redan jävligt hemtam. Har du köpt en minibuss ännu?”

Ännu en kort tystnad; Danielle tänkte att Chloe förmodligen försökte avgöra om kommentaren var en syrlig förolämpning eller bara ett skämt. “Inte ännu”, svarade hon till slut. “Behöver bäbisarna först. Men tänk på kvartersfesten… Jag tycker att du borde komma. Kathleen frågade efter dig.”

“Jag känner mig smickrad”, sa Danielle, inte alls smickrad.

“Du, vi kommer att umgås förr eller senare”, sa Chloe. “Vi kan lika gärna göra det snart så slipper vi jaga varandra i telefon. Och jag skulle verkligen vilja visa dig huset.”

“Jag kanske har en dejt den dagen”, sa Danielle.

“Menar du en riktig dejt eller bara en av dina stackars engångsligg?”

“En riktig dejt. Jag tror att du skulle gilla honom.” Det var skitsnack. Hon var ganska säker på att Chloe inte skulle godkänna Martin överhuvudtaget.

“Vet du hur vi kan ta reda på det? Ta med dig honom.”

“Åh Gud, du är omöjlig.”

“Är det ett ja?” frågade Chloe.

“Det är ett vi får se.”

“Det duger för mig. Hur är det med dig, Danielle? Går det bra med allt?”

“Visst, antar det. Det går bra på jobbet och jag ska snart gå ut på dejt med samma kille för den tjugonde gången.”

“Ojdå, då måste han vara speciell”, skojade Chloe.

“På tal om det, så måste jag sticka nu”, sa Danielle.

“Visst. Jag sms:ar dig adressen. Jag hoppas att du kommer på kvartersfesten. Klockan tre, nu på lördag.”

“Lovar inget”, sa Danielle och tog en väldigt stor klunk av sin Guinness. “Hejdå, Chloe.”

Hon lade på utan att vänta på Chloes hejdå. Hon visste inte varför, men det hade varit ett utmattande samtal.

En kvartersfest, tänkte hon med bitter sarkasm. Jag vet att vi inte pratar ofta, men jag trodde ändå att hon kände mig bättre än så…

Med den tanken i bakhuvudet, kom hon att tänka på sin mamma. Det hände ofta när hon var irriterad på Chloe. Medan hon tänkte på mamma, lade hon handen på sin hals. Hon märkte att det var tomt där och skyndade sig genom den lilla lägenheten och tillbaka in i sovrummet. Hon gick fram till smyckeskrinet på byrån och tog fram sin mammas silverhalsband – så gott som det enda hon ägde, som en gång i tiden hade tillhört Gale Fine. Hon fäste det runt halsen och stoppade det lilla hängsmycket under t-shirten.

Danielle kände smycket vila mot huden och undrade hur ofta Chloe tänkte på deras mamma. Hon försökte också komma ihåg när de senast hade pratat om vad som hände den där morgonen för sjutton år sedan. Hon visste att de båda plågades av händelsen, men å andra sidan, det är väl ingen som gillar att prata om sina demoner?

Nu var det bara tio minuter innan hon behövde gå till sin träff med Martin, så hon klunkade i sig resten av ölen. Hon tänkte att hon lika gärna kunde gå nu och komma dit lite tidigare. Hon gick mot ytterdörren för att göra just det, när benen låste sig.

I glipan under ytterdörren låg det ett kuvert. Det hade inte legat där när hon pratade med Chloe i telefonen.

Hon gick fram och plockade upp det försiktigt. Det kändes som att hon betraktade sig själv utifrån, som i en film, för det här hade hon gjort förut. Det var inte det första brevet hon hade fått.

Kuvertet var omärkt. Inget namn, ingen adress, inga markeringar alls. Hon öppnade kuvertet, som inte var igenklistrat. Hon undersökte insidan och hittade en fyrkantig kartongbit, lite större än ett spelkort.

Hon tog ut meddelandet och läste det. Och sedan läste hon det igen.

Hon lade tillbaka det i kuvertet och gick med kuvertet fram till skrivbordet, som stod mot väggen längst in i vardagsrummet. Hon lade det där med de fyra andra meddelandena, alla med liknande text.

Hon stirrade på dem ett litet tag, rädd och förvirrad.

Hennes handflator blev svettiga och hjärtat började slå hårdare.

Vem är det som förföljer mig? undrade hon. Och varför?

Sedan gjorde hon exakt det hon brukade göra när någonting störde henne. Hon ignorerade det. Hon förträngde tanken på det nya brevet, och det korta meddelandet, och gick ut genom dörren för att träffa Martin.

När hon kom ut ur byggnaden blinkade meddelandet i hennes medvetande, nästan som en neonskylt.

JAG VET VAD SOM EGENTLIGEN HÄNDE.

Det var helt meningslöst, men ändå, samtidigt kändes det så otroligt meningsfullt.

Hon såg ner på sin egen skugga på trottoaren och kunde inte låta bli att gå lite snabbare. Hon visste att hon inte kunde undvika ett problem genom att strunta i det, men det fick henne åtminstone att känna sig bättre till mods.

JAG VET VAD SOM EGENTLIGEN HÄNDE.

Hennes fötter verkade vara i samförstånd, och de ville att hon skulle stanna, vända om, springa hem och fundera ut vad meddelandena betydde – ringa någon. Kanske polisen. Kanske tillochmed Chloe.

Men Danielle gick bara snabbare.

Hon brukade vara bra på att lämna det förflutna bakom sig, oftast i alla fall.

Varför skulle det vara annorlunda med breven?

“Så du envisas fortfarande med kyckling, är det så?”

Det var en sådan oskyldig fråga egentligen, men det fick Chloe att känna en sådan ilska. Hon bet sig försiktigt i läppen för att hålla tyst.

Sally Brennan, Stevens mamma, satt mitt emot henne och log så där nedlåtande som bara en sann hemmafru á la 50-tal kunde göra.

“Ja, mamma”, sa Steven. “Det är mat… mat jag förmodligen inte ens kommer kunna äta för att jag kommer vara så nervös. Om någon vill klaga över maten på min bröllopsfest, då kan de gå hem. Kanske köpa lite Taco Bell på vägen.”

Chloe höll hört i Stevens hand under bordet. Han hade uppenbarligen märkt hur irriterad hon hade blivit. Det var sällan han sa ifrån när hans mamma satte igång med sitt gnäll, men de få gånger han gjorde det framstod han som en sann hjälte.

“Jaha, men det är väl ingen trevlig attityd”, sa Sally.

“Han har rätt”, sa Wayne Brennan, Stevens pappa, från andra sidan bordet. Vinglaset framför honom stod tomt för tredje gången under kvällens middag och han sträckte sig mot mitten av bordet där rödvinsflaskan stod. “Ärligt talat, det är ingen som bryr sig om maten på festen. Det är spriten de ser fram emot. Och vi kommer ha öppen bar, så …”

De pratade inte mer om det, men den sura minen på Sallys ansikte talade för sig själv; hon tyckte fortfarande att kyckling var ett osmakligt val.

Men det var inget nytt med det. Hon tjatade och klagade över så gott som alla val Chloe och Steven någonsin hade gjort. Och hon påminde dem konstant om vem som betalade för bröllopet.

Det var inte bara Chloe som hade flyttat till Pinecrest, utan även Stevens föräldrar bodde där sedan fem år tillbaka. Tekniskt sett bodde de strax utanför Pinecrest på en mindre ort som hette Elon. I tillägg till Stevens nya jobb, var det ännu ett skäl till varför Chloe och Steven hade bestämt sig för att flytta till Pinecrest. Han arbetade som mjukvaruutvecklare på ett företag som var anställt av staten, och blev erbjuden en tjänst som helt enkelt hade varit för bra för att tacka nej till. Chloe praktiserade på FBI samtidigt som hon jobbade på sin magisterexamen i straffrätt. Eftersom det var så nära till FBI:s huvudkvarter i Baltimore, passade det helt perfekt.