Blake Pierce - Grannen

“Du vet vad jag menar. Danielle har en tendens att komplicera saker i onödan.”

Ja, Chloe visste vad han menade. Steven hade träffat Danielle fyra gånger och vid varje tillfälle hade det blivit fel – och ingen av dem drog sig för att påpeka det heller. Danielle hade en rad problem, och det gjorde det svårare att involvera henne i sociala situationer med människor de inte kände. Så hon antog att Steven hade rätt. Varför bjuda in henne till en kvartersfest där hon inte kände någon?

Men svaret var självklart: För att hon är min syster. Hon har varit ensam och haft det svårt de senaste åren och även om det är drygt, så behöver hon mig.

Minnet av hur de satt tillsammans på trapporna utanför hyreshuset blixtrade till i hennes huvud med en otrolig intensitet.

“Du visste att jag skulle kontakta henne förr eller senare”, sa Chloe. “Jag kan inte direkt bo i samma stad som min syster och samtidigt exkludera henne ur mitt liv.”

Steven nickade och gick fram till henne. “Jag vet, jag vet”, sa han. “Men man kan ju alltid hoppas.”

Hon visste att han menade det han sa på en viss nivå, men samtidigt förstod hon att han skämtade. Han gav sig, ovillig att låta en diskussion om hennes syster förstöra deras flyttdag.

“Det skulle kunna vara bra för henne”, sa Chloe. “Komma ut och vara lite social… Jag tror att jag kan ha en bra inverkan på henne och vara ett stöd till henne.”

Steven visste att deras förflutna var komplext. Och även om han var ärlig med att han inte var så förtjust i Danielle, hade han alltid stöttat Chloe kärleksfullt. Han förstod att hon var orolig över sin syster.

“Gör det du tror är bäst för henne, då”, sa han. “Och när du har ringt henne, kom och hjälp mig med att få ihop sängen i sovrummet. Jag har planer för den senare.”

“Jaha, har du?”

“Ja. Allt detta flyttande har tröttat ut mig. Jag är utmattad, jag ska sova så hårt… och det ska bli så jävla skönt.”

De brast ut i skratt och kramade om varandra. De möttes i en lång kyss och det kändes som att de skulle kunna ha god användning av sin säng den första natten i deras nya hem. Men för stunden var det högar och högar av kartonger som skulle packas upp.

Chloe behövde också ringa sin syster och det kunde bli lite olustigt.

Tanken fyllde henne med lika mycket glädje som ångest.

Trots att det var hennes tvillingsyster, kunde Chloe aldrig förutse hur Danielle skulle reagera. Och tyvärr var det någonting med att vara tillbaka i Pinecrest som fick henne att känna att saker och ting hade försämrats för Danielle.

Danielle Fine svalde ner en No-Doz med en varm avslagen cola, sedan öppnade hon sin byrålåda med underkläder och grävde på den högra sidan efter det slampigaste hon kunde hitta.

Danielle tänkte på Martin. De hade dejtat i ungefär sex veckor nu. Och även om de hade kommit överens om att de skulle ta det lugnt, hade Danielle tappat tålamodet. Hon hade bestämt sig för att det var dags för henne att kasta sig över honom; att aldrig gå längre än att tafsa lite på varandra varje gång de sågs fick henne att känna sig som en dum och oerfaren tonåring.

Hon hade mer att ge. Och hon var ganska säker på att Martin också hade det. Innan kvällens slut skulle hon veta med säkerhet.

Det slutade med att hon valde ett par trosor i spets som knappt täckte framsidan och var praktiskt taget obefintliga där bak. Hon funderade på vilken bh som skulle passa bäst, men bestämde sig för att inte ha någon alls. Hon och Martin brukade aldrig klä upp sig och dessutom visste hon mycket väl att hon inte hade så mycket att komma med på den fronten; ingen bh i världen kunde fixa det, oavsett prislapp. Dessutom hade Martin sagt att han gillade när man kunde se formen av hennes bröst under en t-shirt. De skulle träffas tidigt och äta en tidig middag, för att hinna till bion som började 18.30. Bara det faktum att de skulle äta middag och gå på bio, istället för att dricka några billiga drinkar och sedan dra hem till honom för ännu en smärtsam hångelstund, kändes som steg i rätt riktning. Hon undrade om Martin var en sådan kille som gillade att känna sig som en gentleman.

Sex veckor med snubben …du borde känna honom bättre än så, tänkte hon medan hon tog på sig trosorna.

Hon klädde på sig framför fullängdsspegeln som satt på hennes sovrumsvägg. Först provade hon några skjortor, men sedan bestämde hon sig för att köra på någonting mer avslappnat. Det blev en svart, något tight t-shirt och ett par väldigt enkla jeans. Hon var inte den typen av tjej som hade en massa klänningar och kjolar. Hon brukade vanligtvis ta på sig det första hon hittade på morgonen. Hon visste att hon hade blivit välsignad med sin mammas vackra utseende, och eftersom hon också hade otroligt fin hud brukade hon inte ha så mycket smink på sig. Hennes färgade svarta hår och intensiva bruna ögon var en perfekt kombination; hon kunde gå från oskyldig och söt till aggressivt sexig på ett ögonblick. Det var en av anledningarna till varför hon aldrig hade stört sig på sina små bröst.

Hon tittade snabbt i spegeln och såg samma kropp, samma ansikte och samma t-shirt med bandtryck som hon hade haft som tonåring. Danielle var redo att gå ut för att träffa Martin.

Han var lite utav en hårding och hade hållit på med amatörboxning ett tag, eller det sa han i alla fall. Det var inte svårt att tänka sig med tanke på hans kropp (ännu en anledning till varför hon höll på att tappa sitt tålamod) och nu frilansade han som IT-specialist. Men, liksom henne, tog han inte livet på så stort allvar och han gillade att dricka mycket. Än så länge verkade det som att de var en perfekt kombo.

Men ändå. Sex veckor utan sex. Hon kände en hel del press. Tänk om han vägrade? Tänk om han verkligen ville ta det långsamt och hon helt enkelt inte kunde vänta längre?

Med en suck gick hon till kylskåpet. För att lugna sina nerver tog hon en Guinness från kylen, öppnade burken och drack en slurk. Hon insåg att hon drack alkohol efter att ha tagit en No-Doz, men struntade i det. Det var verkligen inte det värsta hon hade utsatt sin kropp för.

Hennes telefon ringde. Om han ringer för att ställa in nu så dödar jag honom, tänkte hon.

När hon såg att det inte var hans namn på skärmen slappnade hon av. När hon såg att det var hennes syster, sjönk hon ihop. Hon visste att det var lika bra att svara. Om hon inte gjorde det skulle Chloe ringa igen om femton minuter. Envishet var en av deras få gemensamma karaktärsdrag.

Hon svarade, och hoppade över hälsningsfraserna som hon ofta gjorde. “Välkommen tillbaka till Pinecrest”, sa hon, så monotont som möjligt. “Du officiellt en invånare igen?”

“Beror på om du frågar mig eller alla ouppackade kartonger”, svarade Chloe.

“När kom du fram?” frågade Danielle.

“I morse. Vi har äntligen tömt hela flyttbilen och nu försöker vi gå igenom alla kartonger och se vart allt ska vara.”

“Behöver du någon hjälp?” frågade Danielle.

Den tillfälliga tystnaden på andra sidan linjen betydde förmodligen att Chloe hade blivit förvånad över denna oväntade generositet. Sanningen var den att Danielle bara hade frågat för att hon visste att Chloe skulle tacka nej. Eller ja, snarare, Steven skulle inte vilja att Chloe tackade ja.

“Vet du, jag tror att vi klarar oss just nu. Jag önskar att jag hade ringt dig tidigare innan vi tömde flyttbilen på alla jäkla kartonger.”

“Då kanske jag inte hade erbjudit någon hjälp”, sa Danielle med torr sarkasm.

“Hur som helst, lyssna på det här. Kommer du ihåg Kathleen Saunders från gymnasiet?”