Blake Pierce - Den perfekta hustrun

Lyssna Jessie. Jag är ledsen att jag inte ringde, men vill du att jag bara skall släppa ett sådant här tillfälle? Jag sitter inte bara och dricker drinkar här. Jag gör affärer och försöker att skaffa ett par nya vänner samtidigt. Vad är det för fel i det?

Jag antar att jag just lär mig dina prioriteringar, svarade hon.

Jessica, du vet att du alltid är den som kommer först för mig insisterade Kyle, jag bara försöker hitta en balans i allting. Jag antar att jag gjort bort mig. Jag lovar att komma hem runt nio. Passar det in i ditt schema?

Han hade låtit uppriktig fram till sista meningen som dröp av sarkasm och förbittring. Den känslomässiga väggen som Jessie hade upprättat mellan dem hade långsamt smulats sönder tills hon hörde de orden.

Gör som du vill sade hon bryskt och stängde av samtalet.

Hon stod upp och fick ett glimt av sig själv i matsalsspegeln. Hon hade tagit på sig en blå klänning med satinhalsring och en lång slits ner på höger sida som började vid hennes övre lår. Håret var uppsatt i en nonchalant knut som hon hade hoppats skulle fungera som en del av förförelsen efter middagen. Klackskorna som hon satt på sig ökade hennes längd från hennes vanliga etthundrasjuttioåtta centimeter till väl över etthundraåttiotre.

Plötsligt kändes allt så löjligt. Hon spelade ett sorgligt spel. Men när det kom till kritan var hon bara ännu en patetisk hemmafru som väntade på att hennes man skulle komma hem och ge hennes liv en mening.

Hon tog tallrikarna, gick ut i köket och slängde båda portionerna, fisk och alltihop i soporna. Sedan gick hon och klädde om till en mjukisdräkt. När hon kom ner igen tog hon den öppnade Shiraz-flaskan och fyllde upp sig ett fullt glas, tog sig en klunk och gick in till vardagsrummet.

Hon sjönk ner i soffan, slog på TV:n och började titta på vad som visade sig vara en del av en maratonserie som kallades livet under noll. En reality-serie som handlade om människor som frivilligt bodde i en avlägsen del av Alaska. Hon rättfärdigade det med att det fanns folk som hade det värre än hon och att serien skulle göra att hon mera uppskattade att hon bodde i ett fashionabelt hus i södra Kalifornien, drack dyrt vin och hade en 178-centimeters platt-TV. Någonstans under tredje episoden och efter halva Shirazflaskan somnade hon.

*

Hon väcktes av Kyle som försiktigt skakade hennes skuldra. Hon tittade upp med trötta ögon, hon kunde se att han var halvfull

Vad är klockan? frågade hon mumlande.

Lite över elva.

Skulle du inte komma hem runt nio? frågade hon.

Jag blev uppehållen sade han fåraktigt. Lyssna älskling, jag vet att jag skulle ha ringt dig tidigare, det var idiotiskt att inte göra det, jag är verkligen ledsen.

Ok svarade hon. Hennes mun kändes torr och hon hade huvudvärk.

Han drog ett finger längs med hennes arm.

Jag vill kompensera dig, erbjöd han sig suggestivt.

Inte i natt Kyle svarade hon, ryckte bort hans hand och reste sig upp. Jag känner inte för det. Inte ens lite grann. Kanske du nästa gång kan försöka att inte få mig att känna mig som jag vore bortkastad tid. Jag skall gå och lägga mig.

Hon gick uppför trappan och motstod frestelsen att titta på honom för att se hans reaktion. Bara gick utan ett ord till. Kyle sade inget och hon gick direkt till sängen och lade sig utan att ens släcka lyset. Trots muntorrheten och huvudvärken somnade hon inom en minut.

*

Jessie kände en stickig gren skrapa mot hennes kind när hon sprang genom den mörka skogen. Det var vinter och hon visste att även hennes bara fötter, hennes fotsteg som klampade på de torra löven som låg över snön var så högljudda att han antagligen skulle höra henne, men hon hade inget val. Hennes enda chans var att röra på sig och hoppas att han inte skulle hitta henne, men hon kände inte till skogen lika väl som han gjorde. Hon sprang blint och hade helt tappat orienteringen. Hon tittade efter något hon kunde känna igen för att veta var hon var. Hennes ben var för korta, hon förstod att han var på väg att hinna i fatt.

Hon kunde höra hans tunga fotsteg och hans ännu tyngre andhämtning och det fanns ingenstans där hon kunde gömma sig.

Jessie satt upprätt i sängen, hon vaknade av sitt eget skrik. Det tog en stund för henne att orientera sig och inse att hon var i sin egen säng i Beach Port, fortfarande iklädd de kläder hon haft på sig när hon onykter lagt sig kvällen innan. Hon badade i svett, hennes andhämtning var kort och ytlig och hon tyckte hon kude höra blodet rusa genom ådrorna.

Hon lyfte sin hand upp till sin vänstra kind, ärret från grenen fanns fortfarande där men det hade bleknat så det gick nästan att helt dölja det med smink, till skillnad från det längre som sträckte sig utmed hennes högra nyckelben, men hon kunde fortfarande känna var det stod ut från resten av huden. Hon kunde nästan känna de skarpa stygnen fortfarande.

Hon tittade åt vänster och såg att sängen var tom. Hon kunde se att Kyle hade sovit där på grund av avtrycket på hans kudde och det oordnade lakanet, men hon kunde inte se honom någonstans. Hon lyssnade efter ljudet från duschen men huset var tyst. När hon tittade på väckarklockan såg hon att klockan var sju och fyrtiofem. Han hade redan åkt till jobbet.

Hon släpade sig ur sängen och försökte ignorera den bankande huvudvärken när hon hasade sig till badrummet. Efter en femton minuters dusch, hälften av tiden tillbringade hon med att bara sitta på de kalla golvplattorna, kände hon sig redo att klä sig och gå ner. I köket såg hon en lapp stödd på frukostbordet. Hon läste ”Beklagar gårdagskvällen återigen. Skulle älska ett nytt försök när du känner dig mogen. Jag älskar dig.

Jessie lade meddelandet åt sidan, gjorde i ordning sig en kopp kaffe och en tallrik gröt, det enda hon kände att hon kunde få i sig nu. Hon lyckades få i sig hälften av gröten och slängde resten. Därefter gick hon till det det främre vardagsrummet där ett dussintal ouppackade flyttlådor väntade på henne.

Hon satte sig I fästmanssoffan, ställde kaffekoppen i hörnet av bordet och drog en av lådorna mot sig. När hon frånvarande gick igenom lådan, kryssade hon av saker när hon hittade dem, hennes tankar gick till NRD-uppsatsen.

Hade det inte varit för deras gräl, skulle Jessie nästan säkert ha berättat för Kyle inte bara om hennes förestående praktik på anläggningen utan också om efterdyningarna av hennes ursprungliga avhandling, inklusive förhöret med henne. Det skulle ha varit en kränkning mot hennes NRD och beslutet kring det, men hon hade önskat att han skulle veta.

Han kände självklart till de breda dragen, eftersom hon hade diskuterat projektet med honom när hon utförde det. Men panelen hade avkrävt henne tystnad om det, även vad det gällde inför sin man.

Det hade känts konstigt att dölja en så stor del av sitt liv för sin partner. Men hon var säker på att det var nödvändigt och förutom annat än några allmänna frågor om hur det hela hade gått, pressade han henne inte riktigt på ämnet. Några vaga svar lämnade honom nöjd, vilket hade varit en lättnad vid den tidpunkten.

Men gårdagen, med sin entusiasm för vad hon skulle göra - att besöka ett mentalsjukhus för mördare – hade gjort att hon varit beredd att äntligen berätta för honom, trots förbudet och dess konsekvenser. Om deras gräl hade haft ett positivt resultat var det att det hindrade henne från att berätta för honom vilket hade satt bådas deras framtid i fara.

Men vilken typ av framtid är det om jag inte kan dela mina hemligheter med min egen man och om han glömmer att behålla dem för sig själv?