Blake Pierce - Den perfekta hustrun

En liten krusning av melankoli kom över henne vid tanken. Hon försökte pressa bort den ur huvudet men kunde inte riktigt sopa bort den.

Hon ryckte till när dörrklockan ringde. Hon tittade på sin klocka och insåg att hon suttit på samma plats, förlorad i sin dysterhet med händerna vilade på en oöppnad låda under de senaste tio minuterna.

Hon reste sig och gick mot dörren samtidigt som hon försökte skaka av sig dysterheten för varje steg. När hon öppnade dörren, stod Kimberly från tvärs över gatan framför henne med ett muntert leende i ansiktet. Jessie försökte matcha det.

Hej granne, sade Kimberly entusiastiskt. Hur går det med uppackningen?

Sakta erkände Jessie, men tack för att du frågar, hur är det med dig?

Jag mår fint. Jag har faktiskt några kvinnor från grannskapet hos mig just nu för förmiddagskaffe och undrade om du ville ha också.

Absolut svarade Jessie, glad att få en ursäkt att komma bort från huset några minuter.

Hon tog nycklarna, låste och följde med Kimberly tvärs över gatan. När de kom in vändes fyra huvuden mot dem. Inget ansikte verkade bekant för henne. Kimberly presenterade alla för henne och tog henne sedan med till kaffemaskinen.

De förväntar sig inte att du skall komma ihåg deras namn viskade hon samtidigt som hon hällde upp kaffe åt dem. Så känn ingen press, de har alla varit i din situation.

Det var skönt erkände Jessie. Jag har haft så mycket snurrande runt i huvudet de senaste dagarna att jag knappt kommer ihåg mitt eget namn.

Det förstår jag sade Kimberly. Men jag skall varna dig, jag berättade om den här FBI-profileringssaken så du får kanske ett par frågor om det.

Åh, jag jobbar inte för FBI, jag har inte ens tagit min examen ännu.

Tro mig—det gör inget. De tror allihop att du är en verklighetens Clarice Starling. Mina över/underreferenser för seriemördare är tre.

Kimberly hade underskattat dem.

Sitter du I samma rum som de här karlarna frågade en av kvinnorna som hette Caroline och hade hår som var så långt att det nådde ner till ryggslutet.

Det beror på institutionens regler svarade Jessie, men jag har aldrig intervjuat någon utan att en mer erfaren profilerare eller undersökningsledare också varit närvarande.

Är seriemördare så smarta som de verkar vara i filmer, frågade en lite muslik kvinna som hette Josette tveksamt.

Jag har inte intervjuat tillräckligt många för att kunna säga något definitivt, svarade Jessie, men baserat på litteraturen och min personliga erfarenhet skulle jag svara nej. De flesta av dessa män—de flesta är män—är inte smartare än du och jag. Några klarar sig en längre tid på grund av dåligt utförda utredningar, andra för att de väljer offer som ingen bryr sig särskilt mycket om—prostituerade och hemlösa. Det tar ofta lång tid innan dessa människor saknas och ibland har de bara tur. När jag tagit min examen blir mitt jobb att ändra på deras tur.

Kvinnorna fortsatte artigt att ställa frågor, som det verkade totalt ointresserade av det faktum att hon inte tagit sin examen, ännu mindre att hon formellt inte tagit hand om ett profileringsfall.

Så du har egentligen aldrig löst ett fall frågade en särskilt nyfiken kvinna som hette Joanne.

Inte än, tekniskt sett är jag bara en student. De professionella hanterar de aktuella fallen.. På tal om professionella, vad gör ni själva frågade hon och hoppades att förflytta intresset från henne själv.

Jag jobbade med marknadsföring tidigare sade Joanne. Men det var innan Troy föddes. Han håller mig rätt upptagen hela dagarna numera. Han är ett heltidsjobb i sig själv.

Jag kan tänka mig det. Är han någonstans och sover nu eller? frågade Jessie och tittade sig omkring

Troligen sover han sade Joanne och sneglade på klockan, men han skall upp snart för mellanmål, han är på dagis.

Åh sade Jessie innan hon ställde sin nästa fråga så försiktigt som möjligt, Jag trodde att de flesta barn på dagis hade arbetande mammor.

Jo svarade Joanne, uppenbarligen inte förolämpad, men de har det så bra att jag inte kunde låta bli att skriva in honom. Han går inte varje dag. Men onsdagar är en utmaning, så jag brukar ta honom dit då. De här mittvecksdagarna är jobbiga, eller hur?

Innan Jessie hann svara, öppnades dörren från garaget och en bastant man, någonstans runt trettio och med tjockt orubbligt rött hår kom in i rummet.

Morgan! Utbrast Kimberly glatt. Vad gör du hemma?

Jag glömde min rapport svarade han. Min presentation är om tjugo minuter så jag måste tillbaka fort.

Morgan, tydligen Kimberlys man, såg inte alls förvånad ut över att se ett halvt dussin kvinnor i sitt vardagsrum. Han tittade på dem och gjorde en generell hälsning till gruppen. Joanne lutade sig mot Jessie.

Han är något slags ingenjör, sa hon tyst, som om det var en sorts hemlighet.

För vem? En av försvarsentreprenörerna frågade Jessie.

Nej, för något slags företag som servar fastighetsföretag.

Jessie förstod inte varför det förtjänade en sådan diskretion men beslutade att inte fråga. Ögonblicket senare rusade Morgan tillbaka in i vardagsrummet med en tjock pappersbunt i handen.

Trevligt att träffa er, damer, sade han. Tyvärr kan jag inte stanna. Kim, kom ihåg att jag har den där grejen på klubben ikväll så jag kommer tillbaka sent.

Okej, älskling, svarade hans fru och sprang efter honom för att få en kyss innan han rusade ut genom dörren.

När han åkt återvände hon till vardagsrummet, fortfarande förvånad av hans oväntade hemkomst.

Jag svär att han kommer och går, så man kunde tro att han var en kriminalprofilerare eller något likande.

Kommentaren fick gruppen att börja fnittra. Jessie log, utan att vara säker på vad det var som var så roligt.

*

En timma senare var hon tillbaka i sitt eget vardagsrum och försökte samla energi för att öppna flyttkartongen framför henne. När hon försiktigt skar genom tejpen funderade hon på kaffetillställningen. Det var något konstigt med den, men hon kunde inte sätta fingret på vad.

Kimberly var jätterar. Jessie gillade henne verkligen och uppskattade speciellt hennes försök att hjälpa sin nya granne känna sig hemmastadd och de andra kvinnorna var alla trevliga och personliga även om de var lite intetsägande, men det var något ... mystiskt kring deras interaktioner, som om de alla delade en hemlighet som Jessie inte var delaktig i.

En del av henne tyckte att hon var paranoid när hon misstänkte något sådant. Det skulle inte vara första gången hon drog felaktiga slutsatser. Men ändå, alla hennes instruktörer i det rättspsykologiska programmet på USC hade berömt henne för hennes intuitiva känsla. De tycktes inte tro att hon var paranoid, mer misstänksamt nyfiken, som en professor hade beskrivit henne. Det hade låtit som ett komplimang då.

Hon öppnade lådan och drog fram det första föremålet, ett inramat foto från deras bröllop. Hon stirrade på det ett ögonblick och tittade på de glada uttrycken i hennes och Kyles ansikten. På vardera sidan av dem var familjemedlemmar, alla de strålade också.

När hennes blick gled över gruppen på fotot, kände hon plötsligt melankolin från tidigare komma tillbaka och ta ett oroligt grepp om hennes bröst. Hon påminde sig själv att ta djupa, långa andetag, men det lugnade henne inte alls.

Hon var inte säker på exakt vad som frambringade känslan - minnen, den nya miljön, grälet med Kyle, eller en kombination av allt? Vad det än var kände hon igen ett grundläggande faktum. Hon kunde inte kontrollera detta på egen hand längre. Hon behövde prata med någon och trots känslan av akut misslyckande som började överväldiga henne när hon sträckte sig efter telefonen ringde hon numret som hon hade hoppats att hon aldrig skulle behöva ringa igen.