Blake Pierce - Lockad

“Hur länge var du gift?” frågade Riley.

“Ungefär nio år. Vi borde ha skilt oss tidigare. Jag borde ha skilt mig tidigare. Men jag trodde att jag kunde rädda henne. Det var dumt av mig. Vi fick Crystal när Phoebe var tjugoett och jag var tjugotvå och fortfarande gick i kockskolan. Vi var för fattiga och för omogna. Vårt nästa barn var dödfött och Phoebe hämtade sig aldrig. Hon tog till flaskan. Hon började uppträda illa”.

Blaines blick såg mer avlägsen ut nu. Riley kände på sig att han återupplevde hemska minnen som han inte ville prata om.

“När vi fick April så låg jag i träning för att bli FBI-agent”, sa hon. “Ryan ville att jag skulle lägga det åt sidan, men det kunde jag inte. Han var fast besluten att bli en framgångsrik advokat. Nåja, vi fick båda karriärerna vi ville ha. Men vi hade ingenting gemensamt i längden. Vi hade inte grunden för ett äktenskap”.

Riley blev tyst och Blaine tittade sympatiskt på henne. Hon kände sig lättad att hon kunde prata om allt det här med en annan vuxen människa. Hon märkte att det nästan var omöjligt att inte känna sig bekväm när man var med Blaine. Det kändes som om hon kunde prata med honom om precis vad som helst.

“Blaine, jag är så kluven”, sa hon. “De behöver mig verkligen på ett viktigt fall. Men saker och ting är katastrof på hemmafronten. Det känns som om jag inte tillbringar tillräckligt mycket tid med April”.

Blaine log.

“Jaså. Det klassiska jobb-eller-familj dilemmat. Det känner jag till väl. Tro mig, att äga en restaurang är väldigt tidskrävande. Att få tid över till Crystal är svårt”.

Riley tittade in i Blaines snälla, blå ögon.

“Hur hittar man balans?” frågade hon.

Blaine ryckte lite på axlarna.

“Det gör man inte”, sa han. “Det finns inte tillräckligt med tid för allting. Men det finns ingen mening med att straffa sig själv för att man inte klarar av det omöjliga. Tro mig, att ge upp karriären är ingen lösning. Jag menar, Phoebe försökte sig på att vara hemmafru. Det var en av orsakerna att hon blev tokig. Det är bara att acceptera det”.

Riley log. Det lät som en underbar idé—bara acceptera det. Det kanske hon skulle kunna göra. Det verkade möjligt.

Hon sträckte sig fram och rörde Blaines hand. Han tog hennes hand och kramade den. Riley kände en härlig spänning mellan dem. För en stund så tänkte hon att hon kanske skulle kunna stanna med Blaine ett tag, nu när deras barn var upptagna någon annanstans. Kanske kunde hon…

Men när tankarna började ta form i hennes huvud, så kunde hon känna hur hon drog sig undan. Hon var inte redo att agera på de här nya känslorna.

Hon drog försiktigt undan sin hand.

“Tack”, sa hon. “Det är nog bäst att jag går hem. Så vitt jag vet så är April kanske redan tillbaka”.

De sa hejdå till varandra. Så fort hon klev utanför dörren så vibrerade hennes telefon. Det var från April.

Jag fick precis ditt meddelande. Jätteledsen att jag uppförde mig så. Jag är på cafét. Snart hemma.

Riley suckade. Hon hade ingen aning om vad hon skulle svara. Det verkade bäst att inte svara alls. Hon och April skulle ta ett allvarligt samtal lite senare.

Riley kom precis innanför dörren när hennes telefon vibrerade igen. Det var Ryan som ringde. Hennes ex var den sista människan på jorden hon ville prata med. Men hon visste att han skulle fortsätta att lämna meddelanden om hon inte pratade med honom nu. Hon svarade.

“Vad vill du, Ryan?” frågade hon surt.

“Passar det inte nu?”

Riley ville säga att det aldrig passar enligt henne. Men hon höll den tanken för sig själv.

“Det går väl nu”, sa hon.

“Jag tänkte komma och hälsa på dig och April”, sa han. “Jag skulle vilja prata med er”.

Riley höll tillbaka ett stön. “Jag skulle föredra om du inte gjorde det”.

“Jag tyckte du sa att det gick bra nu?”

Riley svarade inte. Detta var typiskt Ryan, försöka vrida hennes ord för att manipulera henne.

“Hur är det med April?” frågade Ryan.

Hon fnös till av skratt. Hon visste att han bara försökte få igång ett samtal.

“Vad snällt att du frågar”, sa Riley sarkastiskt. “Det är bra med henne”.

Det var givetvis en lögn. Men att dra in Ryan i det här skulle knappast hjälpa.

“Hördu, Riley…” Ryan blev tyst. “Jag har gjort så mycket fel”.

Det säger du inte, tänkte Riley. Men hon förblev tyst.

Efter en stund så sa Ryan, “Saker och ting har inte varit så bra för mig på sistone”.

Riley sa fortfarande ingenting.

“Nåja, jag ville bara veta att allt var bra med dig och April”.

Riley kunde knappt tro hur fräck han var.

“Det är bra med oss. Varför undrar du? Har en av dina nya flickvänner dumpat dig, Ryan? Eller är det problem på jobbet?”

“Vad du går hårt åt mig, Riley”.

Hon tyckte att hon inte kunde vara snällare. Hon förstod hela situationen. Ryan måste vara ensam just nu. Societetskvinnan som han flyttat ihop med efter skilsmässan måste ha lämnat honom, eller så hade någon nyare affär surnat.

Hon visste att Ryan inte klarade av att vara ensam. Han vände sig alltid till Riley och April som en sista utväg. Om hon lät honom komma tillbaka så skulle det bara vara tills han fick syn på en ny kvinna.

Riley sa, “Jag tycker du borde fixa förhållandet med din förra flickvän. Eller din förrförra. Jag vet inte hur många du har haft sedan vi skilde oss. Hur många, Ryan?”

Hon hörde hur han flämtade till. Riley hade helt klart haft rätt.

“Ryan, faktiskt så passar det inte just nu”.

Det var sanningen. Hon hade precis besökt en trevlig man som hon tyckte om. Varför förstöra det nu?

“När passar det då?” frågade Ryan.

“Jag vet inte”, sa Riley. “Jag hör av mig. Hejdå”.

Hon lade på. Hon hade gått fram och tillbaka medan hon pratade med Ryan. Hon satte sig ner och tog några djupa andetag för att lugna sig.

Sen skickade hon ett meddelande till April.

Bäst för dig att du kommer hem bums.

Det tog bara några sekunder innan svaret kom.

OK. Jag är på väg. Förlåt, mamma.

Riley suckade. Det verkade som om allt var bra med April nu. Det skulle nog hålla ett tag. Men någonting var fel.

Vad var det med henne?

I hans dunkla näste så rusade Scratch frenetiskt fram och tillbaka mellan de hundratals klockorna och försökte göra allting redo. Det var bara några minuter innan midnatt.

“Fixa den med hästen!” skrek morfar. “Den går en hel minut sent!”

“Jag fixar det”, sa Scratch.

Scratch visste att han skulle bli straffad i alla fall, men det skulle bli ännu värre om han inte fick allting klart i tid. Just nu hade han fullt upp med andra klockor.

Han fixade klockan med metallblommor, som hade hamnat hela fem minuter efter. Sen öppnade han golvuret och flyttade minutvisaren lite till höger.

Han kollade den stora klockan med rådjurshorn. Den hamnade ofta efter, men idag såg den bra ut. Till sist kunde han fixa den med den stegrande hästen. Det var tur det. Den var hela sju minuter efter.

“Det får duga”, muttrade morfar. “Du vet vad du ska göra nu”.

Scratch gick lydigt bort till bordet och tog piskan. Det var en niosvansad katt och morfar hade börjat slå honom med den redan när han var så ung att han inte kunde minnas.

Han gick till ett hörn som var avskilt med ett metallstängsel. Bakom stängslet var fyra kvinnliga fångar, utan några möbler förutom träbritser utan madrasser. Bakom dem fanns en garderob som de använde som toalett. Scratch hade sedan länge vant sig vid stanken.