Blake Pierce: Lockad

Som tur var hade April dykt upp innan Riley hade gett sig av för att leta. Men April hade gått rakt upp och lagt sig utan att säga ett ord till sin mamma. Och än så länge så verkade hon inte ha någon lust att börja kommunicera.

Riley var glad att att hon var hemma för att kunna börja reda ut vad det var som var fel. Hon hade inte gett sig in i det nya fallet, och hon hade fortfarande delade meningar om det. Bill fortsatte att rapportera till henne, så hon visste att Bill och Lucy under gårdagen hade börjat undersöka Meara Keagans försvinnande. De hade intervjuat familjen som Meara arbetade för och även hennes grannar i hyreshuset. De hade inte hittat några ledtrådar.

Idag skulle Lucy leda sökandet, koordinera en massa agenter som delade ut flygblad med en bild på Meara. Under tiden så väntade Bill otåligt på att Riley skulle bestämma sig för att ta fallet eller inte.

Men hon var inte tvungen att bestämma sig direkt. Alla på Quantico förstod att Riley inte skulle vara tillgänglig imorgon. En av de första mördarna hon någonsin satt dit skulle ha frigivningsförhör i Maryland. Att inte vittna i det förhöret var otänkbart.

Medan Riley satt och tänkte på sina valmöjligheter så kom April nedför trappan, fullt påklädd. Hon rusade in i köket utan att ens titta på sin mamma. Riley reste sig och gick efter henne.

“Vad finns det att äta?” frågade April och tittade i kylskåpet.

“Jag kan laga frukost åt dig”, sa Riley.

“Behövs inte, jag hittar något”.

April tog fram en bit ost och stängde kylen. Vid köksbänken så skar hon en bit ost och slog upp en kopp kaffe. Hon hällde i kaffegrädde och socker och satte sig vid köksbordet och började nafsa i sig osten.

Riley satte sig bredvid April.

“Hur var festen?” frågade Riley.

“Den var okej”.

“Du kom hem ganska sent”.

“Nä, det gjorde jag inte”.

Riley bestämde sig för att inte börja bråka. Kanske så är klockan ett inte så sent för femtonåringar nuförtiden. Vad visste hon?

“Crystal berättade att du har en pojkvän”, sa Riley.

“Ja”, sa April och sippade på kaffet.

“Vad heter han?”

“Joel”.

Efter en kort tystnad så frågade Riley, “Hur gammal är han?”

“Jag vet inte”.

Riley kände hur ilskan och oron började bubbla i halsen.

“Hur gammal är han?” upprepade Riley.

“Femton, okej? samma som jag”.

Riley var säker på att April ljög.

“Jag skulle vilja träffa honom”, sa Riley.

April himlade med ögonen. “Herregud mamma. När växte du upp? På femtiotalet eller något?”

Riley kände sig förnärmad.

“Jag tycker inte att det är orimligt”, sa Riley. “Ta med honom hit någon gång så jag får träffa honom”.

April satte ifrån sig kaffekoppen med sådan kraft att hon spillde lite på bordet.

“Varför ska du kontrollera mig hela tiden?” fräste hon.

“Jag försöker inte kontrollera dig. Jag vill bara träffa din pojkvän”.

April satt bara och stirrade surt ner i kaffet en stund. Sen reste hon sig plötsligt och rusade ut ur köket.

“April!” ropade Riley.

Riley följde April genom huset. April gick till ytterdörren och tog sin väska som hängde på hatthyllan.

“Vart ska du?” sa Riley.

April svarade inte. Hon öppnade dörren, gick ut, och drämde igen den efter sig.

Riley stod helt förstummad en stund. Hon var säker på att April skulle komma tillbaka direkt.

Hon väntade en hel minut. Sen gick hon till dörren, öppnade den och tittade åt båda hållen längs gatan. Hon kunde inte se April någonstans.

Riley var mycket besviken. Hon undrade hur det kunnat bli så här. Hon hade haft det svårt med April förr. Men när hon, April, och Gabriela hade flyttat till radhuset i somras så hade April varit väldigt lycklig. Hon hade blivit vän med Crystal och allt hade varit bra när hon började skolan i september.

Men nu, bara två månader senare, så hade April gått från att vara en glad tonåring, tillbaka till att vara en surmulen sådan. Hade hennes PTSD kommit tillbaka? April hade till en början inte känt effekterna av hennes fångenskap hos Peterson, men de hade kommit senare. Hon hade gått till en bra terapeut och verkade ta itu med problemen på ett bra sätt.

Riley stod kvar i dörren när hon tog fram telefonen och skrev till April.

Kom tillbaka. Genast.

Meddelandet var markerat som “levererat”. Riley väntade. Inget hände. Hade April glömt telefonen hemma? Nej, det var omöjligt. April hade tagit väskan när hon gick och hon gick aldrig någonstans utan sin telefon.

Riley tittade om och om igen på sin telefon. Meddelandet var fortfarande markerat som “levererat”, inte “läst”. Var det bara så att April ignorerade henne?

Men då kom Riley plötsligt på vart April hade gått. Hon tog en nyckel från ett bord nära dörren och klev ut på den lilla verandan. Hon gick nedför trappan och över gräsmattan, bort till huset bredvid, där Blaine och Crystal bodde. Hon ringde på dörrklockan medan hon stirrade på telefonen.

När Blaine öppnade dörren och fick syn på henne så log han glatt.

“Nämen!” sa han. “Vilken trevlig överraskning. Vad gör du här?”

Riley stammade lite genant.

“Jag undrar om… Är April här? Med Crystal?”

“Nej”, sa han. “Crystal är inte heller här. Hon sa att hon skulle gå till cafét. Du vet det där borta”.

Blaine rynkade bekymrat på pannan.

“Vad är det?” frågade han. “Är det något på gång?”

Riley suckade. “Vi har bråkat”, sa hon. “Hon rusade ut. Jag hoppades på att hon hade gått hem till er. Jag tror att hon ignorerar mitt meddelande”.

“Kom in”, sa Blaine.

Riley följde efter honom in i vardagsrummet. De satte sig på soffan.

“Jag vet inte vad det är med henne”, sa Riley. “Jag vet inte vad det är som händer mellan oss”.

Blaine log vemodigt.

“Jag vet hur det känns”, sa han.

Riley var häpen.

“Gör du?” frågade hon. “Det verkar alltid som att du och Crystal kommer så bra överens”.

“För det mesta, visst. Men nu när hon är tonåring så kan det bli lite knackigt ibland”.

Blaine tittade sympatiskt på Riley en stund.

“Låt mig gissa”, sa han. “Det har med en pojkvän att göra”.

“Tydligen”, sa Riley. “Hon vägrar att berätta något om honom. Och hon tänker inte låta mig träffa honom”.

Blaine skakade på huvudet.

“De är båda i den där åldern”, sa han. “Att ha en pojkvän är en fråga om liv och död. Crystal har ingen än, vilket passar mig utmärkt, men hon tycker inte likadant. Hon är helt desperat”.

“Jag var nog likadan i den åldern”, sa Riley.

Blaine skrattade lite. “Tro mig, när jag var femton så var tjejer allt jag tänkte på. Vill du ha lite kaffe?”

“Ja, tack. Svart blir bra”.

Blaine gick ut i köket. Riley såg sig om och noterade återigen hur väldekorerat huset var. Blaine hade perfekt smak.

Blaine kom tillbaka med två koppar kaffe. Riley tog en slurk. Det var jättegott.

“Alltså, jag hade inte en aning om vad det skulle innebära att vara mamma”, sa hon. “Och det gjorde väl inte saken bättre att jag var alldeles för ung för det”.

“Hur gammal var du?”

“Tjugofyra”.

Blaine kastade tillbaka huvudet och skrattade.

“Jag var yngre. Gifte mig vid tjugoett. Jag tyckte att Phoebe var den vackraste flickan jag någonsin sett. Sexig som fan. Jag tänkte inte riktigt på att hon var bipolär och drack mycket”.

Riley blev allt mer intresserad. Hon visste att Blaine var skild, men inte mycket mer än så. Det verkade som om hon och Blaine hade misstag från ungdomen gemensamt. Fysisk attraktion hade gjort det svårt för dem att se saker och ting som de verkligen var.