Blake Pierce - Lockad

Han la mappen på Rileys skrivbord.

“Bara titta på det. Snälla”.

Han gick ut från Rileys kontor. Hon satt och stirrade på mappen och kunde inte bestämma sig.

Detta var inte likt henne. Hon visste att hon var tvungen att ta sig samman.

Medan hon tänkte efter så mindes hon något från sin tid i Phoenix. Hon hade lyckats rädda en flicka som hette Jilly. Eller hon hade i alla fall försökt.

Hon tog fram telefonen och ringde numret till ett härbärge för tonåringar i Phoenix, Arizona. En bekant röst svarade.

“Hej, det här är Brenda Fitch”.

Riley var glad att det var Brenda som svarade. Hon hade lärt känna socialarbetaren under hennes förra fall.

“Hej, Brenda”, sa hon. “Det är Riley. Jag tänkte bara se hur det är med Jilly”.

Jilly var en flicka som Riley hade räddat från människohandel—en smal, mörkhårig, trettonårig flicka. Jilly hade ingen familj förutom hennes pappa som behandlade henne illa. Riley ringde då och då för att se hur det var med Jilly.

Riley hörde Brenda sucka.

“Snällt att du ringer”, sa Brenda. “Jag önskar att det var fler som brydde sig. Jilly är fortfarande hos oss”.

Rileys hjärta sjönk. Hon hade hoppats på att hon en dag skulle ringa och få höra att Jilly flyttat in hos en snäll fosterfamilj. Men den dagen var inte kommen än. Nu var Riley orolig.

“Sist vi pratade så var ni oroliga att ni skulle behöva skicka hem henne till hennes pappa”, sa Riley.

“Nejdå, det har vi sett till att vi inte behöver. Vi har till och med sett till att han har besöksförbud”.

Riley andades ut.

“Jilly frågar om dig hela tiden”, sa Brenda. “Skulle du vilja prata med henne?”

“Ja, tack”.

Brenda bad Riley vänta. Riley började plötsligt fundera på om detta var en bra idé. När hon pratade med Jilly så kände hon alltid skuldkänslor. Hon kunde inte förstå varför hon kände så. Trots allt så hade hon räddad Jilly från ett liv med utnyttjande och misshandel.

Men till vilken nytta? tänkte hon. Vilket liv skulle Jilly få nu?

Hon hörde Jillys röst.

“Hej, agent Paige”.

“Hur många gånger ska jag behöva säga till dig att inte kalla mig det?”

“Förlåt. Hej, Riley”.

Riley skrattade lite.

“Hej själv. Hur är det med dig?”

“Det är väl okej”.

Det blev tyst.

Typiskt tonåringar, tänkte Riley. Det var alltid svårt att få Jilly att prata.

“Så vad har du för dig?” frågade Riley.

“Har precis vaknat”, sa Jilly och lät lite yrvaken. “Jag ska äta frukost”.

Då insåg Riley att klockan var tre timmar tidigare i Phoenix.

“Förlåt att jag ringer så tidigt”, sa Riley. “Jag glömmer alltid tidsskillnaden”.

“Det är okej. Snällt av dig att ringa”.

Riley hörde en gäsp.

“Ska du till skolan idag?” frågade Riley.

“Ja. De släpper ut oss från finkan varje dag för att gå dit”.

Det var Jillys stående skämt att kalla härbärget för “finkan” som om det vore ett fängelse. Riley tyckte inte att det var speciellt roligt.

“Då ska jag låta dig gå och äta frukost och göra dig redo”, sa Riley.

“Vänta lite”, sa Jilly.

Det blev tyst igen. Riley tyckte sig höra Jilly hålla tillbaka en snyftning.

“Ingen vill ha mig, Riley”, sa Jilly. Nu grät hon. “Fosterfamiljer väljer alltid någon annan. De tycker inte om mitt förflutna”.

Riley var tagen av häpnad.

Hennes “förflutna”? tänkte hon. Herregud, hur kan en trettonåring ha ett “förflutet”? Vad är det för fel på folk?

“Jag är ledsen”, sa Riley.

Jilly pratade medan hon snyftade.

“Det är som… alltså, du vet, det… jag menar, Riley, det verkar som om du är den enda som bryr sig”.

Rileys ögon sved och hon kände en klump i halsen. Hon kunde inte svara.

Jilly sa, “Kan jag inte komma och bo med dig? Jag kommer inte ställa till problem. Du har en dotter, va? Hon kan vara som min syster. Vi kan ta hand om varandra. Jag saknar dig”.

Riley kunde knappt prata.

“Jag… jag tror inte att det går, Jilly”.

“Varför inte?”

Riley kände sig förkrossad. Frågan kändes som en käftsmäll.

“Det bara… går inte”, sa Riley.

Hon kunde höra hur Jilly fortfarande grät.

“Okej”, sa Jilly. “Jag måste gå och äta frukost. Hej då”.

“Hej då”, sa Riley. “Jag ringer snart igen”.

Hon hörde hur Jilly la på luren. Riley böjde sig fram över skrivbordet med tårar längs kinderna. Jillys fråga ekade i hennes huvud…

“Varför inte?”

Det fanns tusen anledningar. Hon hade redan fullt upp med April. Hennes jobb var för krävande, både tid och energi. Och hon var inte kvalificerad eller förberedd för att handskas med Jillys psykologiska problem.

Riley torkade ögonen och satte sig upp. Att tycka synd om sig själv skulle inte hjälpa någon. Det var dags att börja jobba igen. Det fanns kvinnor som dog där ute, och de behövde henne.

Hon tog mappen och öppnade den. Var det dags, tänkte hon, att ge sig in i leken igen?

Scratch satt på sin verandagunga och tittade på barnen som kom och gick i sina Halloweenkostymer. Han brukade tycka om att få besök av barn som leker bus eller godis. Men i år verkade det vara bitterljuvt.

Hur många av de här barnen kommer vara i livet om bara några veckor? undrade han.

Han suckade. Antagligen inga alls. Deadlinen började närma sig och det var ingen som uppmärksammade hans meddelanden.

Verandagungans kedjor gnisslade. Ett lätt, ljummet regn föll och Scratch hoppades att barnen inte skulle bli förkylda. Han hade en korg med godis i knät och han var ganska så generös. Det började bli sent och snart skulle det inte finnas fler barn.

I Scratch huvud så klagade morfar fortfarande, fast den gnälliga gubben hade dött för flera år sedan. Och det hade ingen betydelse att Scratch var vuxen nu, han blev aldrig fri från gubbens råd.

“Kolla på den där med mantel och svart plastmask”, sa morfar. “Kallar ni det för en kostym?”

Scratch hoppades att han och morfar inte skulle börja bråka igen.

“Han är Darth Vader, morfar”, sa han.

“Jag skiter i vem fan det är han ska likna. Det är en billig utstyrsel från en affär. När vi gick bus eller godis så gjorde vi alltid din kostym åt dig”.

Scratch mindes de kostymerna. För att göra honom till en mumie så lindade morfar in honom i ett slitet lakan. För att göra honom till en riddare med skinande rustning så hade morfar gjort en klumpig utstyrsel av papp som var täckt av folie och han hade haft en lans som var en kvast. Morfars kostymer hade alltid varit väldigt uppfinningsrika.

Men Scratch blev inte glad när han tänkte på de kostymerna. Morfar gnällde och svor alltid när han skulle sätta kostymerna på honom. Och när Scratch kom hem från bus eller godis… så kände sig Scratch som en liten pojke igen, för en stund. Han visste att morfar hade rätt och att han hade fel. Det var bara så det var. Det var så det alltid hade varit.

Scratch tyckte det var en lättnad när han blev för gammal för att gå bus eller godis. Sedan dess hade han fått sitta på verandan och dela ut godis till barnen. Han var glad för deras skull. Han var glad att de fick njuta av sin barndom, även om han inte fick det.

Tre barn gick upp på verandan. En pojke var utklädd till Spindelmannen, en flicka var Catwoman. De såg ut att vara ungefär nio år gamla. Den tredje ungens utklädnad fick Scratch att le. En liten flicka, ungefär sju år, var utklädd till humla.

“Bus eller godis!” skrek de och ställde sig framför Scratch.