Blake Pierce - Lockad

“Det gör inte jag heller”, ropade kvinnan.

“Kanske så kan vi klura ut det det tillsammans”, sa han. “Vill du göra ett försök?”

“Visst. Men ha inga höga förväntningar”.

Hon klev ur bilen och började gå mot honom.Ja, allt gick som planerat. Han hade lockat ut henne ur bilen. Men det var fortfarande bråttom.

“Vi kollar”, sa hon och ställde sig bredvid honom för att ta en titt på motorn.

Nu förstod han vad det var som han gillade med hennes röst.

“Du har en intressant accent”, sa han. “Är du från Skottland?”

“Irland”, sa hon vänligt. “Jag har bara bott här i två månader, jag fick uppehållstillstånd så att jag kunde jobba hos en familj här”.

Han log. “Välkommen till Amerika”, sa han.

“Tack. Jag trivs bra här än så länge”.

Han pekade mot motorn.

“Vänta lite”, sa han. “Vad tror du det där är?”

Kvinnan böjde sig fram för att ta en närmare titt. Han tog undan huvsstaget och smällde igen motorhuven över henne.

Han lyfte på huven i hopp om att inte behöva slå henne igen. Som tur var så var hon helt medvetslös och låg helt lealös över motorn.

Han såg sig om. Det fanns ingen i närheten. Ingen hade sett vad som hänt.

Han ryste av förtjusning.

Han lyfte upp henne i famnen och såg att hennes ansikte och hennes klänning var täckt av smörjfett. Hon var lätt som en fjäder. Han bar bort henne och la henne i baksätet.

Han var säker på att hon skulle bli perfekt för hans ändamål.

*

Precis när Meara börja återfå medvetandet så väcktes hon till liv av ett öronbedövande oljud. Det verkade som om alla ljud hon kunde föreställa sig hördes samtidigt. Gonggonger, klockor, klingande, fågelkvitter, och alla möjliga sorters melodier. De verkade alla fientliga.

Hon öppnade ögonen men kunde inte fokusera. Hon hade hemskt ont i huvudet.

Var är jag? tänkte hon.

Någonstans i Dublin? Nej, hon kunde minnas lite kronologi. Hon hade flugit hit för två månader sedan och börjat jobba så fort hon hittat någonstans att bo. Hon var helt klart i Delaware. Hon ansträngde sig och lyckades minnas att hon stannat för att hjälpa en man med hans bil. Sen hade något hänt. Något hemskt.

Men vad var det här för ställe, med allt detta oljud?

Hon upptäckte att någon bar henne som om hon vore ett barn. Genom allt oljud kunde hon höra rösten från mannen som bar henne.

“Lugn, vi hann hit i tid”.

Hon började kunna se klart. Allt hon kunde se var klockor. Klockor i alla storlekar, former, och stilar. Hon såg enorma golvur som var omringade av mindre klockor, vissa av dem var gökur, medan andra hade små parader av mekaniska figurer. Hyllorna var fyllda med små klockor.

De slår allihop, tänkte hon.

Men i allt oljud så kunde hon inte få någon uppfattning om antalet.

Hon vände sig om för att se vem som bar henne. Han tittade ner på henne. Ja, det var han—mannen som hade bett henne om hjälp. Det var dumt av henne att stanna. Hon hade gått rakt i hans fälla. Men vad skulle han göra med henne?

När oljudet från klockorna började avta så började hon se suddigt igen. Hon kunde inte hålla ögonen öppna. Hon kände att hon var på väg att tuppa av igen.

Jag måste hålla mig vaken, tänkte hon.

Hon hörde hur metall skramlade, sen kände hon hur hon försiktigt lades på en kall och hård yta. Det skramlade igen, sedan ljudet av fotsteg, och slutligen ljudet av en dörr som öppnades och stängdes. Klockorna fortsatte att ticka.

Sen hörde hon några kvinnoröster.

“Hon lever”.

“Det var ju synd, för hennes skull”.

Rösterna var hesa och viskande. Meara lyckades öppna ögonen igen. Hon såg att golvet var av grå betong. Hon vände sig mödosamt om och såg tre människoliknande figurer som satt på golvet bredvid henne. Hon trodde i alla fall att de var människor. De verkade vara unga flickor, tonåringar, men de var taniga, föga mer än skinn och ben. En av dem var knappt vid medvetande och hennes huvud hängde ner och hon stirrade rakt ner i betonggolvet. De såg ut som fångar från ett koncentrationsläger, tyckte hon.

Var de ens vid liv? Ja, de måste vara vid liv. Hon hörde dem precis prata.

“Var är vi?” frågade Meara.

Hon hörde knappt det väsande svaret.

“Välkommen”, sa den av dem, “till helvetet”.

Riley Paige var inte beredd på den första knytnäven. Men hennes reflexer svarade bra. Hon kände hur tiden passerade långsammare när det första slaget rörde sig mot hennes mage. Hon undvek det perfekt. Sen kom en vänsterkrok mot hennes huvud. Hon hoppade åt sidan och undvek den. När han rörde sig närmare och riktade ytterligare ett slag mot huvudet, så fick hon upp garden och blockerade slaget med handskarna.

Sen flöt tiden som vanligt igen. Hon visste att slagkombinationen hade kommit på under två sekunder.

“Bra jobbat”, sa Rudy.

Riley log. Rudy duckade och dansade, redo att ta emot hennes attack. Riley gjorde likadant för att hålla sig oförutsägbar.

“Det är inte bråttom”, sa Rudy. “Tänk igenom det. Som om det vore ett parti schack”.

Hon kände sig lite irriterad medan hon fortsatte att röra på sig. Han höll igen. Varför behövde han hålla igen?

Men hon visste att det var lika bra. Detta var hennes första gång i boxningsringen med en motståndare. Förut hade hon bara slagits med den tunga boxningssäcken. Hon var bara en nybörjare på det här sättet att slåss. Det var säkrast att ta det lugnt.

Det var Mike Nevins idé att hon skulle börja träna boxning. Rättspsykiatrikern som konsulterade med FBI var också Rileys goda vän. Han hade hjälpt henne igenom många personliga kriser.

Hon hade nyligen berättat för Mike att hon hade problem med att kontrollera sina aggressiva impulser. Hon tappade ofta humöret. Hon kände sig spänd.

“Prova boxning”, hade Mike sagt. “Det är ett bra sätt att lätta på trycket”.

Hon var ganska säker på att Mike hade rätt. Det kändes bra att tänka snabbt och ta itu med verkliga hot istället för att inbilla sig dem, och det var skönt att ta itu med hot som inte var livshotande.

Det var också bra att hon gått med i ett gym som fick bort henne från huvudkontoret i Quantico. Hon tillbringade alldeles för mycket tid där. Det här var bra omväxling.

Men nu hade hon rullat med tummarna för länge. Hon kunde se i Rudys ögon att han gjorde sig redo för en ny attack.

Hon valde sin nästa kombination. Hon gjorde ett plötsligt utfall mot honom. Hennes första slag var en vänster, som han undvek och kontrade med en höger som strök hennes hjälm. Hon följde snabbt upp med en högerjabb som han blockerade med handsken. Hon avfyrade en snabb vänsterkrok, som han undvek genom att luta sig åt sidan.

“Bra jobbat”, sa Rudy igen.

Riley tyckte inte det var bra. Hon hade inte lyckats få in ett enda slag, medan han hade snuddat henne medan han försvarade sig och hon kunde känna hur irritationen började byggas upp. Men hon tänkte tillbaka på det som Rudy hade sagt från början…

“Förvänta dig inte att du ska få in en massa slag. Det gör ingen. Inte när man sparrar i alla fall”.

Nu höll hon ögonen på hans handskar för hon kände på sig att han snart skulle anfalla igen. Men då skedde en underlig transformation i hennes fantasi.

Handskarna blev till en stor flamma—den vita, väsande flamman från en blåslampa. Hon var återigen inlåst i mörker, fånge hos en sadistisk mördare som heter Peterson. Han lekte med henne, tvingade henne att undvika flamman för att komma undan hettan.

Men hon var trött på att bli förödmjukad. Den här gången skulle hon slå tillbaka. När flamman plötsligt närmade sig hennes ansikte så duckade hon undan och avfyrade ett hårt slag som inte träffade. Flamman kom tillbaka mot henne och hon kontrade med ett nytt slag som även det missade. Men innan Peterson hann göra något nytt, så försökte hon med en uppercut och hon kunde känna hur den kolliderade med hans haka…