Blake Pierce - Lockad

Hon är fortfarande väldigt ny på jobbet, påminde Riley sig.

Lucy hade inte ännu förstått att det var just de konstiga fallen som de alltid blev inkallade för. För erfarna agenter som Riley och Bill så hade konstigt blivit normalitet för länge sedan.

“Lucy, vi kollar på kartan”, sa Riley.

Lucy tog fram kartan som visade var de andra offren hade hittats.

“Kropparna har placerats i en ganska så tajt formation”, sa Lucy och pekade. “Valerie Bruner hittades mindre än femton kilometer från platsen där Metta Lunoe hittades. Och den här är mindre än femton kilometer från där Valerie Bruner hittades”.

Riley kunde se att Lucy hade rätt. Men, Meara Keagan hade försvunnit en bra bit norrut i Westree.

“Är det någon som ser en koppling mellan de olika platserna?” frågade Riley.

“Inte direkt”, sa Lucy. “Metta Lunoes kropp låg på ett fält utanför Mowbray. Valerie Bruner låg bara bredvid motorvägen. Och nu ligger den här kroppen mitt i en liten stad. Det är som om mördaren letar efter platser som inte har något gemensamt”.

I samma stund hörde Riley någon av åskådarna skrika.

“Jag vet vem som gjorde det! Jag vet vem som gjorde det!”

Riley, Bill, och Lucy vände sig om och tittade. En ung man vinkade och skrek borta vid avspärrningen.

“Jag vet vem som gjorde det!” ropade han igen.

Riley studerade den skrikande mannen noga. Hon kunde se att flera av de andra åskådarna nickade instämmande.

“Jag vet vem som gjorde det! Vi vet alla vem som gjorde det!”

“Josh har rätt”, sa en kvinna bredvid honom. “Det måste vara Dennis”.

“Han är en riktig skummis”, sa en man. “Det har alltid bara varit en tidsfrågan med honom”.

Bill och Lucy skyndade sig bort till mannen som ropade, men Riley stod kvar. Hon ropade till en av poliserna vid avspärrningen.

“Ta hit honom”, sa hon, och pekade på mannen som ropade.

Hon visste att det var viktigt att skilja honom från gruppen. Om alla började berätta sina historier, så skulle det bli omöjligt att urskilja sanningen. Om det nu låg någon sanning i det de hävdade.

Dessutom så började journalisterna hopas runt honom. Hon ville inte intervjua honom så de kunde höra.

Polismannen lyfte på avspärrningen och eskorterade bort mannen till Riley.

Han skrek fortfarande, “Vi vet vem som gjorde det! Vi vet vem som gjorde det!”

“Lugna ner dig”, sa Riley, och tog hans arm och ledde iväg honom så att de kunde tala i enrum.

“Fråga vem som helst om Dennis”, sa den upprörda mannen. “Han är en ensamvarg. Han är konstig. Han skrämmer flickor. Han trakasserar kvinnor”.

Riley tog fram sitt anteckningsblock, och Bill likaså. Hon kunde se att Bill var väldigt intresserad. Men hon visste att de måste ta det lugnt. De visste knappt någonting än. Och mannen var så upprörd att Riley inte kunde lita på hans omdömesförmåga. Hon var tvungen att prata med någon mer neutral.

“Vad heter han i efternamn?” frågade Riley.

“Dennis Vaughn”, sa mannen.

“Fortsätt du att prata med honom”, sa hon till Bill.

Bill nickade och fortsatte notera. Riley gick tillbaka till paviljongen där polischef Aaron Pomeroy fortfarande stod bredvid kroppen.

“Polischef Pomeroy, vad vet du om Dennis Vaughn?”

Riley kunde se att han hört namnet förr.

“Vad vill du veta om honom?” frågade han.

“Tror du att han kan vara vår gärningsman?”

Pomeroy kliade sig i huvudet. “Nu när du säger det så, kanske. Han är nog värd att prata med i alla fall”.

“Varför tycker du det?”

“Alltså, han har ställt till med en massa saker de senaste åren. Han har blottat sig, oanständigt beteende, sådana saker. För några år sedan så gick han och kikade in i folks fönster, och han spenderade lite tid på Delaware Psychiatric Center. I fjol så blev han besatt av en cheerleader som gick på högstadiet, han skrev brev till henne och följde efter henne. Familjen fick ordnat att domstolen förbjöd honom att kontakta henne, men det struntade han i. Så han hamnade i finkan i sex månader”.

“När släpptes han?” frågade hon.

“I februari”.

Riley blev alltmer intresserad. Dennis Vaughn hade blivit frisläppt strax före morden började. Var det ett sammanträffande?

“Kvinnor och flickor i trakten har börjat klaga”, sa Pomeroy. “Tydligen så har han tagit bilder av dem. Inget som vi kan anhålla honom för—inte än i alla fall”.

“Vad mer vet du om honom?” frågade Riley.

Pomeroy ryckte på axlarna. “Han är lite av en nolla. Han är runt trettio år och han har aldrig haft ett jobb så vitt någon vet. Han lever på släkt som bor här i staden—mostrar och fastrar, morbröder och farbröder, mor- och farföräldrar. Vad jag hört så har han varit riktigt sur på sistone. Han tycker att det är hela stadens fel att han fick sitta inne. Han har gått runt och sagt, ‘En vacker dag så ska jag…’”

“‘‘En vacker dag så ska jag’ vad?” frågade Riley.

“Ingen vet. Folk har sagt att det bara är en tidsfråga med honom. De vet inte vad han hittar på härnäst. Men han har aldrig varit våldsam så vitt vi vet”.

Tankarna snurrade i Rileys huvud, i ett försök att komma underfund med den nya ledtråden.

Under tiden så hade Bill och Lucy blivit klara med den upprörda mannen och var nu på väg mot Riley och Pomeroy.

Bill såg upprymd och självsäker ut—till stor skillnad från hans annars nedstämda sinnelag.

“Dennis Vaughn är garanterat vår mördare”, sa han till Riley. “Allt som mannen berättade passar perfekt”.

Riley svarade inte. Det verkade sannolikt, men hon visste bättre än att dra några förhastade slutsatser.

Dessutom så gjorde det henne nervös att Bill lät så övertygad. Ända sedan hon kom hit i morse så hade hon känt att Bill uppträdde mycket oberäkneligt. Hon kunde förstå varför. Hans personliga känslor om fallet, speciellt skuldkänslorna han hade för att han inte lyckats lösa fallet tidigare. Men det kunde också utgöra ett allvarligt problem. Hon behövde hans vanliga stabila jag.

Hon vände sig mot Pomeroy.

“Vet du var vi kan få tag på honom?”

“Javisst”, sa Pomeroy och pekade. “Gå längs Main Street tills ni kommer till Brattleboro. Ta till vänster, sen är hans hus det tredje på höger sida”.

Riley sa till Lucy, “Du stannar här och väntar på rättsläkaren. Det är okej om de flyttar kroppen. Vi har tillräckligt med fotografier”.

Lucy nickade.

Bill och Riley gick bort mot polisavspärrningen där reportrarna tryckte upp kameror och mikrofoner i ansiktet på dem.

“Vill FBI göra något uttalande?” var det en som frågade.

“Inte ännu”, sa Riley.

Hon och Bill duckade under polistejpen och trängde sig förbi reportrarna och åskådarna.

En annan reporter ropade, “Har det här mordet något att göra med morden på Metta Lunoe och Valerie Bruner?”

“Eller med Meara Keagans försvinnande?” frågade en annan.

Riley suckade. Snart skulle alla veta att det var en seriemördare lös i Delaware.

“Ingen kommentar”, fräste hon till reportrarna. Sen sa hon, “Om ni fortsätter att följa efter oss så kommer jag anhålla er för att ni försvårar utredningen”.

Reportrarna backade undan. Riley och Bill lyckades frigöra sig själva från den lilla folkmassan och fortsatte att gå. Riley visste att de inte hade mycket tid på sig innan fler, mer aggressiva reportrar dök upp. De skulle nog bli tvungna att ha med media och göra.

Det var bara en kort bit till Dennis Vaughns hus. Efter bara tre kvarter så var de framme vid Brattleboro och tog till vänster.