Август Стриндберг - Giftas / Супружеские идиллии. Книга для чтения на шведском языке

Och naturen ler, nöjd, ty den vet icke av någon annan trolöshet än den mot hennes bud, och hon ger den starkare sin rätt, ty hon vill ha starka barn, om hon så skall döda den lilla individens «oändliga» jag. Och intet pryderi, inga betänkligheter, inga bekymmer för följderna, ty naturen ger alla mat – utom människan.

Han gick ut i trädgården, sedan supén var slut och fadren satt sig vid sängkammarfönstret att röka pipa och läsa aftontidningar. Han gick fram åt gångarne och kände alla dessa dofter, som växten endast sprider när han står i blom, det finaste och starkaste destillat av eteriska oljor, som skola i sig koncentrera individens hela kraft för att höja sig till släktrepresentant. Han hörde myggens bröllopssång över lindarne, klagande som en sorgesång för vårt öra, han hörde nattskärrans spinnande locktoner, kattornas brånande skrik, som om döden och icke livet skulle skänka arv; tordyvelns surrande, nattfjärilns flaxande, läderlapparnes pip.

Han stannade framför ett narciss-stånd, bröt en blomma och luktade på den tills tinningarne bultade. Han hade aldrig sett så noga på den blomman. Men förleden termin hade han i Ovidius läst om den sköna ynglingens förvandling till narcissusblomman. Han hade icke funnit någon vidare mening i denna myt. En yngling, som av obesvarad kärlek får denna brånad vänd mot sig själv och slutligen förtäres av lågan, förälskad i sin egen bild, som han ser i källan! Nu, när han betraktade dess vita kalkblad, dessa bägarblad, vaxgula som en sjuklings kinder, och med dessa fina röda strimmor som dem man ser på en lungsiktig, där blod sprängts ut i hudens yttersta finaste kärl under trycket av en upprepad hosta, kom han att tänka på en kamrat i skolan, en ung adelsman, som gått som sjökadett om sommaren och vilken hade detta utseende.

När han luktat länge på blomman försvann den starka nejliklukten och lämnade en äcklig, såpaktig stank efter sig, som kväljde honom.

Han vandrade framåt tills gången krökte in åt höger under en välvd allé av huggna almar. I halvdunklet såg han längst fram i perspektivet den stora gröna slänggungan som rörde sig fram och åter. På bakbrädan stod en flicka och satte den i gång genom att böja knäna och kasta kroppen framåt under det att hon höll i sidostängerna med upplyftade armar. Det var trädgårdsmästarens dotter som gått fram i Påskas och nyss fått lång klänning. Men i kväll hade modren låtit henne ta på en halvlång, som hon skulle slita ut hemma. När hon fick se den unge herrn, blev hon först generad över att hon visade strumporna, men hon stod kvar; och herr Theodor gick fram och såg på henne.

– Stå inte där, herr Theodor, sade flickan, som fick gungan i full fart.

– Varför får jag inte stå här, svarade denne, som kände draget av hennes fladdrande kjolar fläkta om sina heta kinder.

– Fy nej, sade flickan.

– Får jag komma in, skall jag gunga Augusta, sade herr Theodor och kastade sig med fart in i gungan.

Och så stod han mitt emot henne inne i gungan. Och när gungan gick upp, svepte hennes klänning om hans ben, och när den gick ner, stod han lutad över henne och såg henne rätt in i ögonen, som lyste av rädsla och behag; och den tunna bomullskoftan smög tätt efter de unga brösten, som skarpt tecknade sig under det randiga kattunet; och hennes mun stod halvöppen, så att de vita friska tänderna logo emot honom som om hon ville bita honom eller kyssa honom. Allt högre gick gungan ända tills hon slog emot lönnens högsta grenar. Då uppgav flickan ett anskri och föll i hans armar, så att han måste sätta sig på bänken. När han kände den mjuka varma kroppen rycka och på samma gång trycka sig mot hans, gick det som ett elektriskt slag genom hela hans nervsystem, det svartnade för hans ögon och han skulle ha släppt henne, om han icke känt hennes vänstra bröst mot sin högra överarm. Gungan saktade. Hon sprang upp och satte sig på bänken mitt emot. Och så sutto de och såg ner, men vågade icke se varandra i ansiktet. När gungan stannat, steg flickan ur och låtsades svara på någon som icke ropat henne; och herr Theodor blev ensam.

Blodet sprang i hans ådror. Han kände sin livskraft fördubblad. Men han visste icke klart vad som hänt. Han föreställde sig dunkelt han var en elektrofor, vars positiva elektricitet under en urladdning förenat sig med den negativa. Och detta under en svag, till det yttre kysk, beröring med en ung kvinna. Sådant hade han icke erfarit då han till exempel under brottningslekar på gymnastiken hållit kamrater hårt omfamnade. Han hade sålunda känt det kvinnligas motsatta polaritet och han erfor nu vad det ville säga att vara man. Och han var man. Icke en brådmognad, som genom våld på naturen kommit att slå ut förtidigt, ty han var en stark, härdad, frisk yngling.

När han nu vandrade i gångarne, kände han alltså nya tankar stiga upp. Livet tycktes honom allvarligare, känslan av plikt och skyldighet trädde fordrande fram. Men han var endast femton år. Han var icke konfirmerad än, kunde ännu icke på många år inregistreras i samhället och följaktligen icke tänka på att föda sig, mycket mindre en kvinna och barn. Hans allvarliga sinnesförfattning lockade honom nämligen icke till några tankar på lösaktighet, utan kvinnan var för honom något för livet; hans andra pol, hans komplement. Nu var han andligen och kroppsligen mogen för att gå ut i världen och skaffa sig bröd. Vad hindrade honom? Hans uppfostran, som icke lärt honom något nyttigt; hans sociala ställning, som förbjöd honom gå ner till handarbetet; kyrkan, som icke fått hans ed på att vara prästerskapet trogen; staten, som icke fått hans ed på att vara Bernadotte och Nassau trogen; skolan, som icke ännu fått dressera honom för att vara mogen för universitetet; överklassens hemliga ordensförbund mot underklassen; ett helt berg av fånigheter låg över honom och hans ungdom. Det var för honom, nu sedan han kände att han var man, såsom om hela den förestående uppfostran var ett institut, där han skulle kastreras först innan man vågade släppa honom in i harem, där en manbarhet skulle varit farlig, ty någon annan idé i allt detta kunde han ej upptäcka. Så försjönk han åter ner i sitt nuvarande tillstånd av omyndig. Han tyckte sig vara en planta av bleksallat, som man binder ihop och sätter under en blomkruka, för att den skall bli så vit och mör som möjligt och för den skull hindras att i solljuset få skjuta gröna blad, gå i blom, och minst av allt, gå i frö.

Under dessa tankar gick han av och an på trädgårdsgångarne tills klockan tutade tio i Adolf Fredrik. Då vände han åter till byggningen för att gå upp och lägga sig. Men farstudörren var stängd. Han måste knacka på kökskammarfönstret. Huspigan kom i underkjolen och öppnade och han kunde se hennes bara axlar Över linnet, som fallit ner.

Allt svärmeri försvann i ett ögonblick och han ville ta fatt i henne, trycka hennes bröst, para sig, med ett ord, ty nu var kvinnan endast hona för honom. Men flickan hade kommit in och slagit igen dörren efter sig. Då skämdes han och gick upp på sin kammare.

Väl kommen upp öppnade han fönsterna, doppade huvudet i handfatet och tände sin lampa.

När han kom i säng, tog han fram Arndts Andliga Morgonröster, vilka han ärvt av sin mor, och av vilka han alltid läste en stump om kvällarne, för mera säkerhets skull [21] för mera säkerhets skull – по большей части просто так , ty om morgnarne var tiden knapp. Med boken väcktes tankarne på kyskhetslöftet, som han givit modren, och så fick han ont samvete. En fluga, som kom in på lampglaset och med brända vingar snurrade på nattduksbordet, ledde hans tankar på annat ut i det obestämda, och sedan han lagt bort Arndt, tände han en cigarr. Han hörde hur fadren drog av sig stövlarne i sängkammaren på nedra botten; hur han knackade ur pipan mot kakelugnskransen; slog i ett glas vatten ur karaffinen, och gjorde sig i ordning att gå i säng. Så tänkte han hur ensamt denne skulle känna det nu då hans hustru var borta. Förr kunde han höra genom trossbotten huru de förtroligt samspråkade med halv röst om saker som de alltid voro ense om; men nu hördes icke någon röst mer, endast de döda ljuden av en människas styrande och ställande om sin person, vilka likt figurerna i en rebus måste ställas i hop för att få något liv av dem.