Blake Pierce - Tagen

”Jag tror att det fortfarande finns några släktingar i Eubanks”, sa Alford. ”Jag ska kolla upp det. Men vi bör inte förhasta oss. Mördaren verkar ju inte ha bråttom. Hans senaste mord var för fem år sedan, och det är inte troligt att han ska slå till snart igen. Vi tar det lugnt och försiktigt, så allt blir rätt”.

Alford reste sig från stolen.

”Nog bäst jag gör mig redo för presskonferensen”, sa han. ”Vill ni vara med på den? har ni något uttalande ni vill göra?”

Riley övervägde det en stund.

”Nej, det tror jag inte”, sa hon. ”Det är nog bäst om FBI håller en låg profil för tillfället. Vi vill inte att mördaren ska känna att han får mycket publicitet. Det är större chans att han visar sig igen om han inte tycker att han fått den uppmärksamhet han förtjänar. För tillfället är det bäst om det är ditt ansikte folk ser i media”.

”Nåja, då kan ni göra er hemmastadda sålänge”, sa Alford. ”Jag har bokat två rum på en Bed & Breakfast åt er. Det står också en bil utanför som ni kan använda”.

Han sköt fram pappret för rumsreservationen och några bilnycklar på skrivbordet åt Riley. Hon och Lucy lämnade polisstationen.

Senare samma kväll, satt Riley på en fönsterbänk med utsikt över Reedsports huvudgata. Det hade skymmat och gatulamporna hade börjat tändas. Kvällsluften var varm och skön, och allt var tyst, inga reportrar någonstans.

Alford hade bokat två fina rum på andra våningen åt Riley och Lucy. Kvinnan som ägde stället hade serverat en utsökt middag. Sedan hade Riley och Lucy tillbringat en timme i vardagsrummet på nedervåningen för att planera morgondagen.

Reedsport var verkligen en pittoresk och ljuvlig småstad. Under andra omständigheter så skulle det vara ett fint semestermål. Men nu när Riley var långt bort från allt prat om gårdagens mord, så började hon tänka på mer välbekanta problem.

Hon hade inte tänkt på Peterson på hela dagen, förrän nu. Han fanns där ute, det visste hon, men ingen annan trodde på det. Var det ett klokt val att låta det vara på det viset? Borde hon ha fortsatt att försöka övertyga någon?

Tanken på att två mördare—Peterson och vem det än var som hade mördat två kvinnor här—just nu levde sina liv hur de än behagade, fick henne att rysa. Hur många fler mördare fanns där ute, i delstaten, i landet? Varför plågades vår kultur med dessa förvrängda människor?

Vad hade de för sig? Satt de ensamma någonstans och planerade, eller levde de bekväma liv med vänner och familj—oskyldiga människor som intet ont anade?

För tillfället kunde Riley inte veta det. Men det var hennes jobb att ta reda på det.

Hon var också nervös för Aprils skull. Det hade inte känts rätt att bara lämna henne med hennes pappa. Men vad annars kunde hon göra? Riley visste att om hon inte tagit detta fallet, så hade hon snart ändå tagit ett annat. Hon var helt enkelt för besatt av sitt jobb för att ta itu med en upprorisk tonåring. Hon var inte hemma tillräckligt ofta.

Av en impuls så tog Riley fram telefonen och skickade ett textmeddelande.

Hej April. Hur är det med dig?

Efter några sekunder kom svaret.

Det är bra med mig mamma. Hur är det med dig? Har du löst det än?

Det tog några sekunder innan Riley förstod att hon menade det nya fallet.

Inte än , skrev hon.

Du löser det snart , svarade April.

Aprils förtroende fick Riley att le en stund.

Vill du prata? Jag kan ringa dig nu.

Inte just nu. Jag klarar mig.

Riley visste inte riktigt vad det betydde. Hennes hjärta sjönk lite.

Okej, skrev hon. God natt. Älskar dig.

Hon slutade skriva och bara satt där och tittade ut på kvällen som blev allt mörkare. Hon log lite sorgset när hon mindes Aprils fråga…

”Har du löst det än?”

”Det” kunde betyda så många saker i Rileys liv. Och det kändes som hon hade en bra bit kvar för att lösa någon av dem.

Riley tittade ut i natten igen. Hon tittade ner på huvudgatan och föreställde sig mördaren på väg genom stan, mot tågspåren. Det hade varit vågat av honom. Men än mer vågat var det att ta sig tid att hänga kroppen från en elstolpe, där den skulle synas i ljuset från lagerlokalen.

Den delen av hans rutin hade förändrats drastiskt under de fem åren som gått. Från att att slarvigt dumpa kroppen vid floden, till att hänga upp den så hela världen kunde se den. Han verkade inte vara speciellt organiserad, men han började bli alltmer besatt. Någonting i hans liv måste han ändrats. Vad var det?

Riley visste att den här sortens fräckhet ofta representerade ett ökat sug efter publicitet, för berömmelse. Det stämde verkligen för den förra mördaren hon fått tag på. Men det kändes fel för det här fallet. Något fick Riley att tro att den här mördaren inte bara var liten och svag, men även opretentiös och ödmjuk.

Han tyckte inte om att döda; det var Riley ganska säker på. Och det var inte suget efter publicitet som drev honom till den här nya nivån av fräckhet. Det var ren förtvivlan. Kanske till och med ånger, ett undermedvetet försök att bli fångad.

Riley visste av egen erfarenhet att mördare aldrig var farligare än när de började vända sig mot sig själva.

Riley tänkte på något som polischef Alford hade sagt tidigare.

”Mördaren verkar ju inte ha bråttom”.

Riley var säker på att han hade fel.

Riley tyckte synd om rättsläkaren, en överviktigt man i medelåldern, när han spred ut fotografierna på polischef Alfords skrivbord. De visade varje hemsk detalj av Rosemary Pickens obduktion. Rättsläkaren, Ben Tooley, såg ut att må illa. Han var helt klart mer van vid att undersöka lik av folk som dött av strokes och hjärtattacker. Det såg ut som om han inte hade sovit inatt, och hon insåg att han säker jobbat över igår kväll. Riley gissade att han inte hade kunnat sova ordentligt när han nu än kom i säng.

Det var morgon, och Riley kände sig väldigt utvilad och pigg. Hennes säng hade varit mjuk och bekväm, och varken mardrömmar eller inkräktare hade stört hennes sömn. Hon hade verkligen behövt en natt som den. Lucy och polischef Alford såg också pigga ut—men detsamma gick inte att säga om rättsläkaren.

”Det är lika illa som med Marla Blaineys mord för fem år sedan”, sa Tooley. ”Kanske värre. Gud, efter det mordet så hoppades jag att vi var klara med sådana hemska saker. Men sån tur hade vi inte”.

Tooley visade några närbilder av baksidan av kvinnans skalle. Ett stort och djupt sår syntes, och håret runtomkring var fyllt med blod.

”Hon fick ett hårt slag mot vänster hjässben”, sa han. ”Det var tillräckligt hårt för att knäcka skallen. Hon fick antagligen en hjärnskakning och blev kanske medvetslös en kortare stund”.

”Vilken sorts föremål användes?” frågade Riley.

”Att döma utav det slitna håret och rivmärkena, så skulle jag säga att det var ett slag med en tung kedja. Marla Blainey hade ett liknande sår på ungefär samma ställe”.

Alford skakade på huvudet. ”Allt handlar om kedjor för den här killen”, sa han. ”Reportrarna kallar redan honom för ’kedjemördaren’”

Lucy pekade på några närbilder av kvinnans mage.

”Tror du att hon allmänt misshandlades, under en längre tid?” frågade hon. ”De där blåmärkena ser inte bra ut”.

”Det är de verkligen inte, men de kommer inte från misshandel”, sa Tooley. ”Hon har sådana blåmärken över hela kroppen för att hon bands så hårt med kedjor. På grund av hur hårt tvångströjan och kedjorna satt, så fick hon nog utstå hemska smärtor under en längre tid. Samma sak med Marla Blainey”.