Blake Pierce - Tagen

”Lagerlokalens fasad är belyst på natten”, sa Alford. ”Så han är orädd, och jag slår vad om att han är ganska så snabb, även om han inte är så stark”.

Då hördes en hög och skarp knall utanför.

”Vad i helvete?” skrek Alford.

Riley visste direkt att det var ett skott.

Alford drog sitt vapen och rusade ut ur lagerlokalen. Riley och Lucy följde honom med sina egna vapen dragna. Utanför så flög något i cirklar runt stolpen där kroppen hängde. Det surrade.

Unga konstapel Boyden hade sin pistol i händerna. Han hade precis skjutit mot den lilla drönaren som flög runt kroppen, och han gjorde sig redo för att skjuta igen.

”Boyden, stoppa undan pistolen, för helvete!” skrek Alford. Han hölstrade sitt eget vapen.

Boyden vände sig förvånat mot Alford. När han hölstrade sin pistol så flög drönaren iväg.

Polischefen var ursinnig.

”Vad fan tänker du med? Skjuta på det där sättet?” fräste han åt Boyden.

”Jag skyddar brottsplatsen”, sa Boyden. ”Det är säker någon bloggare som tar bilder”.

”Säkert”, sa Alford. ”Och jag gillar det inte heller. Men det är olagligt att skjuta ner de där sakerna. Dessutom så bor det folk i omgivningen. Du borde veta bättre”.

Boyden hängde med huvudet skamset.

”Förlåt, sir”, sa han.

Alford vände sig mot Riley.

”Drönare, fan!” sa han. ”Jag hatar tjugohundratalet. Agent Paige, var god och låt oss ta ner kroppen nu”.

”Har ni fler bilder än de ni visade mig?” frågade Riley.

”Massvis, på varje detalj”, sa Alford. ”Du kan kolla på dem på mitt kontor”.

Riley nickade. ”Jag har sett allt jag behöver här. Och du har gjort ett bra jobb med att hålla brottsplatsen under kontroll. Plocka ner henne om ni vill”.

”Ring rättsläkaren. Säg till honom att han kan sluta rulla med tummarna”, sa Alford till Boyden.

”Visst, chefen”, sa Boyden och tog fram sin telefon.

”Kom”, sa Alford till Riley och Lucy. Han ledde dem till sin polisbil, de körde iväg och en polisman vinkade fram dem, förbi vägspärren och ut på huvudgatan.

Riley memorerade rutten. Mördaren måste ha tagit samma väg både till och från platsen. Det fanns inget annat sätt att ta sig till området mellan lagerlokalen och tågrälsen. Någon måste ha sett mördarens fordon, fast de kanske inte tyckt det var anmärkningsvärt.

Reedsport polisstation var inte mer än en liten tegelbyggnad på huvudgatan. Alford, Riley, och Lucy gick in och satte sig på polischefens kontor.

Alford la en trave med mappar på skrivbordet.

”Här är allt vi har”, sa han. ”Hela filen om det gamla fallet för fem år sedan, och allt vi har än så länge om gårdagens mord”.

Riley och Lucy tog varsin mapp och började bläddra igenom dem. Rileys uppmärksamhet drogs till fotografierna från det första fallet.

De två kvinnorna var jämnåriga. Den första arbetade på ett fängelse, vilket försatte henne i en viss risk. Men den andra kvinnan ansågs inte ha någon riskfylld position. Och det fanns inget som antydde att någon av dem brukade gå på barer eller andra ställen som kan göra dem mer utsatta. I båda fallen hade de som känt kvinnorna beskrivit dem som vänliga, hjälpsamma och alldagliga. Men, det måste finnas någon faktor som hade lockat mördaren till just dessa kvinnor.

”Kom ni någonstans med utredningen om Marla Blaineys mord?” frågade Riley.

”Det var polisen i Eubanks som hade ansvaret. Kapten Lawson. Men jag samarbetade med honom med fallet. Vi hittade inget som var användbart. Kedjorna var helt vanliga. Mördaren kunde ha köpt dem i vilken järnhandel som helst”.

Lucy lutade sig närmare Riley för att ta en titt på bilderna.

”Men han köpte väldigt många”, sa Lucy. ”En expedit borde ha lagt märke till någon som köpte så många kedjor”.

Alford nickade.

”Ja, det var också vår teori. Men vi tog kontakt med alla butiker som sålde kedjor här i trakten. Ingen expedit hade märkt något ovanligt köp. Han måste ha köpt några i taget, då och då, för att inte dra till sig för mycket uppmärksamhet. När det var dags för mordet så hade han en massa kedjor till förfogande. Det kanske han fortfarande har”.

Riley tog en nära titt på tvångströjan som kvinnan hade på sig. Den såg identisk ut med den som gårdagens offer hade på sig.

”Och tvångströjan?” frågade Riley.

Alford ryckte på axlarna. ”Man skulle kunna tro att något sådant skulle vara enkelt att spåra. Men vi hittade ingenting. Det är standard på mentalsjukhus. Vi kollade alla sjukhus i hela delstaten, inklusive ett som ligger här i närheten. Ingen hade lagt märke till att några tvångströjor hade försvunnit eller blivit stulna”.

Det blev tyst medan Riley och Lucy fortsatte att läsa igenom rapporter och titta på bilder. Kropparna hade lämnats inom femton kilometer från varandra. Det tydde på att mördaren inte bodde alltför långt bort. Men den första kvinnans kropp hade dumpats hafsigt och bryskt på flodstranden. På de fem åren som gått mellan morden så hade mördaren ändrat sin attityd på något sätt.

”Så vad tror ni om killen? frågade Alford. ”Varför tvångströjan och alla kedjor? Verkar inte det vara att överdriva?”

Riley tänkte en stund.

”Inte för honom”, sa hon. ”Det handlar om makt. Han vill sätta fast sina offer både fysiskt och symboliskt. Det handlar om mycket mer än det praktiska. Det handlar om att ta offrets makt. Mördaren tycker det är mycket viktigt”.

”Men varför kvinnor?” frågade Lucy. ”Om han vill ta makten ifrån sina offer, skulle det inte vara mer dramatiskt med män?”

”Det är en bra bra”, svarade Riley. Hon tänkte sig tillbaka till brottsplatsen—hur kroppen så noggrant hade hängts upp med vikter.

”Men du måste tänka på att han inte är så stark”, sa Riley. ”Han kanske bara väljer lättare offer. Medelålders kvinnor som de här skulle nog inte kämpa emot så mycket. Men de symboliserar säker också någonting för honom. De valdes inte som individer, men som kvinnor —och vad än kvinnor representerar för honom”.

Alford morrade cyniskt

”Så ni påstår att det inte var personligt”, sa han. ”Kvinnorna gjorde ingenting för att bli fångade och mördade. Mördaren hade inte ens en anledning till varför just de förtjänade det”.

”Så är det ofta”, sa Riley. ”I mitt senaste fall så gav sig mördaren på kvinnor som köpte dockor. Han brydde sig inte om vem de var. Det räckte med att han sett dem köpa en docka”.

Den blev tyst igen. Alford tittade på sin klocka.

”Jag har en presskonferens om en halvtimme”, sa han. ”Finns det något mer vi måste gå igenom innan dess?”

”Ju snabbare jag och agent Vargas kan få intervjua offrens närmaste familj, desto bättre. Ikväll, om det går”, sa Riley.

Alford rynkade på pannan oroat.

”Det tror jag inte”, sa han. Hennes make dog när han var ung, för kanske femton år sedan. Hon har bara några vuxna barn, en son och en dotter som båda har familjer. De bor här i stan. Min personal har intervjuat dem hela dagen. De är helt utmattade och förkrossade. Vi får låta dem vila tills imorgon innan vi utsätter dem för mer av det”.

Riley såg att Lucy var på väg att protestera, så hon hejdade henne med en tyst gest. Det var smart av Lucy att vilja intervjua familjen omedelbart. Men Riley visste att det var oklokt att bli ovän med den lokala polisen, speciellt om de var så kompetenta som Alford och hans team verkade vara.

”Jag förstår”, sa Riley. ”Vi provar imorgon. Hur är det med det första offrets familj?”