Blake Pierce - Tagen

April vände sig om och tittade på honom. han var en ganska snygg kille med stor haka, rufsigt hår och skäggstubb. Han log.

”Skolan”, sa April.

”Sommarskola?” frågade mannen.

”Ja”, sa April. Hon tänkte verkligen inte berätta för honom att hon bestämt sig för att skolka. Inte för att hon såg ut som någon som inte skulle förstå. Han verkade ganska så cool. Han kanske till och med skulle tycka det var häftigt att hjälpa henne trotsa hennes föräldrar. Men det var säkrast att inte ta några risker.

Mannens leende blev busigt.

”Så vad tycker din mamma om att du liftar?” frågade han.

April blev röd i ansiktet och generad.

”Hon tycker det är okej”, sa hon.

Männen skrattade. Det var inget trevligt ljud. April tänkte på något. Han hade frågat vad hennes mamma tyckte, inte vad hennes föräldrar tyckte. Varför hade han sagt så?

Det var ganska mycket trafik så här nära skolan vid den här tiden på morgonen. De skulle ta en stund att ta sig hem. April hoppades att mannen inte skulle vilja prata för mycket. Det kunde bli väldigt besvärligt.

Men efter ett part kvarter med tystnad så kände sig April ännu mer obekväm. Mannen hade slutat le och hans ansiktsuttryck verkade ganska kusligt. Hon märkte att alla dörrar var låsta. I smyg så tryckte hon på knappen för fönsterhissen, den rörde sig inte.

Bilen stannade bakom några andra bilar vid ett rödljus. Mannen slog på vänster blinkers. April blev plötsligt nervös.

”Um… vi ska rakt fram här”, sa hon.

Mannen sa ingenting. Hade han inte hört henne? Hon kunde inte samla mod att säga det igen. Dessutom kanske han hade tänkt köra en annan väg. Men nej, hon kunde inte komma på hur han skulle kunna köra henne hem från den riktningen.

April undrade vad hon skulle göra. Skulle hon ropa efter hjälp? Skulle någon höra henne? Och om mannen inte hade hört vad hon sa? Om han inte menade henne något illa alls? Det skulle vara så pinsamt.

Då fick hon syn på någon bekant som gick på trottoaren bredvid dem, med ryggsäcken över axeln. Det var Brian, hennes typ pojkvän nuförtiden. Hon knackade på rutan.

Hon fylldes med lättnad när Brian vände sig om och fick syn på henne.

”Vill du ha skjuts?” mimade hon till Brian.

Brian log och nickade.

”Det är min pojkvän”, sa April. ”Kan vi stanna och plocka upp honom, snälla? Han ska hem till mig i alla fall”.

Det var en lögn. April visste inte var Brian var på väg. Mannen rynkade på pannan och grymtade. Han ville inte alls det. Skulle han stanna? Aprils hjärta slog vilt.

Brian pratade i sin mobiltelefon medan han stod på trottoaren och väntade. Men han tittade rakt mot bilen och April var säker på att han kunde se föraren ganska så tydligt. Hon var glad att hon hade ett potentiellt vittne utifall att mannen hade onda planer.

Mannen tittade på Brian och såg honom prata i telefonen och titta rakt mot honom.

Utan att säga ett ord så låste han upp dörrarna. April signalerade till Brian att han skulle hoppa in i baksätet, så han öppnade dörren och hoppade in. Han stängde dörren precis när ljuset slog om och bilarna började röra sig igen.

”Tack för skjutsen”, sa Brian glatt.

Mannen sa ingenting, han fortsatte att se bister ut.

”Han kör oss hem till mig, Brian”, sa April.

”Underbart”, svarade Brian.

April kände sig säker nu. Om mannen verkligen hade onda avsikter så skulle han sannerligen inte ta både henne och Brian. Han skulle säkert köra dem hem till mamma.

April tänkte på om hon skulle berätta för mamma om mannen och hennes misstankar om honom. Men nej, det skulle innebära att hon skolkat och liftat. Mamma skulle ge henne husarrest.

Dessutom så tänkte hon att föraren inte kunde vara Peterson.

Peterson var en psykotisk mördare, inte en vanlig kille som körde bil.

Och Peterson var trots allt död.

Brent Merediths sammanbitna och bistra ansiktsuttryck avslöjade att han inte alls tyckte om Rileys förslag.

”Det är ett perfekt fall för mig”, sa hon. ”Jag har mer erfarenhet än någon annan gällande den här sortens excentriska seriemördare”.

Hon hade precis beskrivit samtalet från Reedsport, Meredith hade varit sammanbiten hela tiden.

Efter en lång tystnad så suckade äntligen Meredith.

”Jag tillåter det”, sa han motvilligt.

Riley suckade med lättnad.

”Tack, sir”, sa hon.

”Tacka mig inte”, grymtade han. ”Jag går emot mitt sunda förnuft. Jag låter dig bara göra det för du har de färdigheter som behövs för att ta det här fallet. Din erfarenhet med den här sortens mördare är unik. Jag ska fixa en partner till dig”.

Riley kände hur hennes hjärta sjönk. Hon visste att hon inte skulle få jobba med Bill just nu, men hon undrade om Meredith visste varför det var så spänt mellan de två kollegorna. Hon trodde att det var mer sannolikt att Bill bara hade sagt till Meredith att han ville jobba närmare hemmet ett tag.

”Men sir—” började hon.

”Inga men”, sa Meredith. ”Och inget mer att vara ensamvarg. Det är inte smart, och det är emot vår policy. Du har nästan lyckats ta livet av dig, mer än en gång. Regler är regler. Och jag bryter mot tillräckligt många av dem redan eftersom jag inte ger dig tjänstledigt efter allt som du nyligen råkat ut för”.

”Ja, sir”, sa Riley tyst.

Meredith kliade sig på hakan och tänkte över alla alternativ. ”Agent Vargas följer med dig”, sa han.

”Lucy Vargas?” frågade Riley.

Meredith nickade bara. Riley var inte så förtjust i tanken.

”Hon var med i teamet som dök upp hos mig igår kväll”, sa Riley. ”Hon verkar väldigt imponerande, och jag gillade henne—men hon är en nybörjare. Jag är van vid att jobba med någon som har mer erfarenhet”.

Meredith log brett. ”Hennes betyg vid polisskolan var skyhöga. Och visst är hon ung. Det är väldigt sällsynt att studenter direkt blir antagna hos beteendeanalysenheten. Men hon är verkligen så bra. Hon är redo för erfarenhet i fältet”.

Riley visste att hon inte hade något val.

”Hur snart kan du ge dig av?” fortsatte Meredith.

Riley gick igenom förberedelserna i huvudet. Att prata med hennes dotter stod högst på listan. Vad mer? Hennes reseprylar var inte på kontoret. Hon var tvungen att köra till Fredericksburg, stanna till där hemma, se till att April skulle bo hos sin pappa och sedan köra tillbaka till Quantico.

”Ge mig tre timmar”, sa hon.

”Jag bokar ett flyg”, sa Meredith. ”Jag underrättar polischefen i Reedsport att vi har ett team på väg. Var vid landningsbanan om exakt tre timmar. Om du är sen så får du sota för det”.

Riley reste sig nervöst från sin stol.

”Jag förstår, sir”, sa hon. Hon tackade honom nästan, men hon mindes att han hade bett henne inte göra det. Hon lämnade hans kontor utan att säga ett ord.

Riley tog sig hem på en halvtimme, parkerade utanför och gick snabbt mot ytterdörren. Hon var tvungen att ta sina reseprylar, en liten resväska som hon alltid hade packad med hygienartiklar, en morgonrock, och ett ombyte kläder. Hon var tvungen att ta det snabbt för att sedan ge sig av in i staden för att förklara allt för April och Ryan. Det såg hon inte alls fram emot, men hon var tvungen att försäkra sig om att April var säker.

När hon vred på nyckeln till ytterdörren, så upptäckte hon att den var olåst. Hon visste att hon låst den när hon gick hemifrån. De gjorde hon alltid, hon glömde aldrig. Alla Rileys sinnen ställde sig på högspänn. Hon drog sitt vapen och klev in.