Blake Pierce - Tagen

Ett fotografi dök upp på Rileys datorskärm. Bilden visade något som verkade vara en kvinnokropp som hängde i en kedja över ett järnvägsspår. Kroppen var inlindad i ett flertal kedjor, och verkade vara konstigt klädd.

”Vad har offret på sig?” frågade Riley.

”En tvångströja”, sa Alford.

Riley blev överraskad. När hon tittade närmare på bilden så kunde hon se att det var sant. Sen försvann bilden och Riley var återigen ansikte mot ansikte med Alford.

”Polischef Alford, jag är tacksam för att du slagit larm. Men varför tror du att detta är ett fall för beteendeanalysenheten?”

”För exakt samma sak hände inte långt härifrån för fem år sedan”, sa Alford.

En annan bild dök upp på skärmen. En annan kvinnas kropp som också var täckt med kedjor och iklädd en tvångströja.

”Den gången var det en deltidsarbetare på fängelset, Marla Blainey. Tillvägagångssättet var identiskt—förutom att hon bara dumpats vid floden, hon blev inte upphängd”.

Alfords ansikte dök upp igen.

”Den här gången var det Rosemary Pickens, en sjuksköterska från trakten”, sa han. ”Ingen kan komma på något motiv, inte för någon av kvinnorna. De var båda omtyckta”.

Alford sjönk ihop och skakade trött på huvudet.

”Agent Paige, det här är mer än jag och min personal klarar av. Det här nya mordet måste innebära en seriemördare eller en härmapa. Men problemet är att båda de alternativen inte kan stämma. Vi har inte sådana problem i Reedsport. Vi är bara en liten turistort vid Hudson River med ungefär sju tusen invånare. Ibland måste vi stoppa ett slagsmål, eller fiska upp en turist ur floden. Det brukar inte bli mycket värre här”.

Riley tänkte efter. Det verkade faktiskt vara ett fall för beteendeanalysenheten. Hon borde verkligen vidarebefordra Alford till Meredith omedelbart.

Men Riley tittade bort mot Merediths kontor och såg att han inte kommit tillbaka än. Hon var tvungen att upplysa honom om detta senare. Men sålänge så kanske hon kunde hjälpa lite.

”Vad var dödsorsakerna?” frågade hon.

”Skuren hals, båda två”.

Riley försökte att inte visa sin förvåning. Det var mycket vanligare att offer blev ihjälslagna eller strypta.

Detta verkade vara en mycket ovanlig mördare. Men, det var den sortens psykopat som Riley kände väl. Hon specialiserade sig på sådana fall. Det verkade synd att hon inte skulle få tillämpa sin expertis på det här fallet. På grund av allt som hänt henne nyligen, så skulle hon inte få fallet.

”Har ni plockat ner kroppen? frågade Riley.

”Inte än”, sa Alford. ”Hon hänger där fortfarande”.

”Gör inte det. Lämna kroppen där tills våra agenter kommer”.

Alford såg inte glad ut.

”Agen Paige, det är mycket du ber om. Det är precis bredvid tågspåret och man kan se det från floden. Byn behöver inte den här sortens publicitet. Många vill att jag ska plocka ner kroppen”.

”Låt den vara”, sa Riley. ”Jag vet att det är svårt, men det är viktigt. Det tar inte lång tid. Vi kommer ha agenter där i eftermiddag”.

Alford nickade med tyst samtycke.

”Hare ni fler fotografier av det senaste offret?” frågade Riley. ”Några närbilder?”

”Visst, jag ska visa dem”.

Riley fick se en serie av detaljerade fotografier av liket. Lokalpolisen hade gjort ett bra jobb. Fotografierna visade hur hårt och omsorgsfullt kedjorna hade placerats runt kroppen.

Tillslut kom en närbild på offrets ansikte.

Riley satte hjärtat i halsgropen. Offrets ögon stod ut, och hennes mun var förbunden med en kedja. Men det var inte det som chockade Riley.

Kvinnan liknade väldigt mycket Marie. Hon var äldre och tjockare, men ändå. Marie kanske hade sett ut så om hon hade fått leva ett ett årtionde till eller så. Bilden var som ett slag i magen för Riley. Det var som om Marie ropade på henne, och krävde att hon skulle ta fast mördaren.

Hon visste att hon var tvungen att ta fallet.

Peterson gled lugnt fram med bilen, inte för fort, inte för långsamt. Han mådde bra. Han hade äntligen fått syn på flickan igen. Äntligen hade han hittat henne. Där var hon, Rileys dotter, ensam, gåendes på väg till skolan, utan en tanke på att hon var förföljd. Inte en tanke på att han skulle döda henne.

Medan han såg på, så stannade hon plötsligt och vände sig om, som om hon kände att hon var iakttagen. Hon stod där och såg obestämd ut. Några andra studenter gick förbi henne och in i byggnaden.

Han gled vidare och väntade på vad hon skulle göra härnäst.

Inte för att flickan var av någon större betydelse för honom. Hennes mamma var den han tänkte ta ut sin hämnd på. Hennes mamma hade satt stopp för honom, och det skulle hon sota för. Det hade hon redan fått göra, på sätt och vis—han hade trots allt drivit Marie Sayles till självmord. Men nu var han tvungen att ta ifrån henne det som hon höll mest kärt.

Till hans förtjusning så vände sig flickan om och började gå bort från skolan. Hon hade uppenbarligen bestämt sig för att inte närvara på lektionerna idag. Hans hjärta bankade—han ville slå till. Men han kunde inte. Inte än. Han var tvungen att intala sig själv att vara tålmodig. Det fanns människor som kunde se honom.

Peterson körde ett varv runt kvarteret och tvingade sig själv att vara tålmodig. Han höll tillbaka ett leende för det som väntade. De planer han hade för hennes dotter skulle få Riley att lida på sätt hon inte trodde var möjligt. Trots att hon fortfarande var gänglig och klumpig så liknade flickan sin mamma väldigt mycket. Det skulle göra det hela ännu mer tillfredsställande.

När han var på väg tillbaka så såg han att flickan gick raskt längs gatan. Han körde in till trottoaren och iakttog henne en stund, tills han insåg att hon tog en väg som ledde ut ur staden. Om hon skulle gå hem ensam, då kanske detta var det perfekta tillfället att ta kontroll över henne.

Hans hjärta slog med längtan och förväntan, och Peterson körde runt ett kvarter till.

Människor var tvungna att lära sig att fördröja vissa njutningar. Peterson visste att om man väntar på rätt tillfälle, så ger fördröjd tillfredsställelse mycket mer njutning. Det hade han lärt sig av åratal av utsökt och långsamt plågeri.

Det finns så mycket att se fram emot, tänkte han nöjt.

När han åter fick syn på henne så skrattade Peterson högt. Hon liftade! Gudarna log mot honom denna dag. Det var i Guds plan att han skulle döda henne.

Han stannade bredvid henne och log så gott han kunde.

”Ska du ha skjuts?”

Flickan log tillbaka. ”Ja, tack”.

”Vart ska du någonstans?” frågade han.

”Jag bor en liten bit utanför staden”.

Flickan gav honom adressen.

”Jag kör ändå förbi där. Hoppa in”.

Flickan satte sig i framsätet. Han såg att flickan hade sin mammas nötbruna ögon, något som gjorde honom ännu mer nöjd.

Peterson låste dörrar och fönster. Luftkonditioneringen väsnades. Flickan hörde ingenting.

April kände adrenalinet när hon fäste säkerhetsbältet. Hon hade aldrig liftat förr. Hennes mamma skulle bli tokig och hon fick reda på det.

Men det var inte mer än rätt, tyckte April. Det var redan taskigt att låta henne bo hos pappa igår kväll—och allt tack vare en galen idé att Peterson hade varit i deras hus. Det var inte sant, det var April säker på. De två agenterna som kört henne till pappa hade sagt det. Utifrån det de sa till varandra, så lät det som om hela byrån trodde att mamma var lite galen.

”Vad gör du i Fredericksburg?” frågade mannen.