Selma Lagerlöf - Jerusalem

Sedan de hade sagt detta, talade de inte vidare om Barbro, och en liten stund efteråt voro de gångna. Ingmar gick då och spände för, och när hustrun kom ner på gårdsplanen för att stiga i kärran, tog han och lyfte henne upp i åkdonet. Hon trodde, att det bara var. för att hon inte skulle smutsa ner klänningen på hjulet, men egentligen var det så, att Ingmar på något sätt ville visa, att han tyckte, att det var synd om henne. Han brydde sig inte så mycket om henne, att han kunde bli ledsen över det han hade hört, han tyckte bara, att det var synd om henne. Och när han körde vägen framåt, vände han ibland på huvudet och såg på henne. Jaså, hon var av ett så kärleksfullt sinnelag, att hon kunde bistå och hjälpa den. som hade övergivit henne. Och besynnerligt var det att hon där inte hade blivit mindre sviken, hon. än Gertrud.

När de hade kört ett stycke, märkte Ingmar, att hustrun satt och grät.

–Inte ska du gråta för detta, sade han då, det är väl inte så märkvärdigt, att du tycker om någon, du som jag. Sedan satt han och förargade sig över att han inte hade kunnat säga henne ett vänligt ord.

Efter detta skulle man väl ha kunnat tro, att Ingmar ibland gick och undrade om hustrun alltjämt höll av den där Stig. Men något sådant kom inte för hans tankar, han frågade inte nog mycket efter henne för att söka utgrunda vem hon tyckte om eller inte tyckte om. Han gick i sina egna sorgsna funderingar och glömde återigen nästan bort, att hon fanns till. Inte heller var han förvånad över att hon alltid var så stilla och lugn och aldrig blev häftig mot honom, fastän han aldrig var, som han skulle vara mot henne.

Det där lugnet, som hon ständigt visade, gjorde till sist att Ingmar trodde, att hon inte en gång visste vad han gick och bar på. Men så hände det en gång på hösten, när de hade varit gifta ungefär ett halvt år, att det blev en kulen och ruskig kväll. Ingmar hade varit ute alltsedan mörkningen och kom sent hem. I storstugan, där folket låg, var det nermörkt, men i lillkammarn brann en stor brasa i spisen. Hustrun var uppe och hade satt fram mat, som var något bättre än den vanliga. När Ingmar kom in, sade hon till honom:

–Du ska lägga av dig rocken, den är alldeles våt.

Hon drog den av honom och höll upp den framför brasan.

–Herregud, så våt den är! sade hon. Jag vet inte hur jag ska kunna få den torr till i morgon.

–Jag kan just undra var du har varit i sådant väder? sade hon om en stund.

Det var första gången hon frågade honom om något sådant. Han teg och undrade vart hon ville komma.

–Folk påstår, att du var kväll ror ner till skolhuset

och sätter dig på en sten vid älvkanten och inte rör dig ur fläck på flera timmar.

– Man får låta folk prata, sade Ingmar och såg lika lugn ut som förut, men han blev dock förargad över att han hade blivit utspanad.

– Ja, men sådant kan inte vara roligt för en hustru att höra.

– Å, svarade Ingmar, den, som har köpt sig en man, kan inte vänta bättre.

Hustrun stod och försökte vända en rockärm. Den var hårt stoppad och styv, så att hon hade stor möda med den. Ingmar tittade upp för att se hur hon skulle uppta det han hade sagt. Han märkte, att hon stod med ett småleende på läpparna. När hon äntligen hade fått bukt på ärmen, sade hon:

–Å, jag var väl inte så angelägen om att bli gift, jag heller. Det var far, som styrde om alltsammans.

Ingmar såg än en gång på hustrun, och när han nu mötte hennes blick, tänkte han: "Hon ser allt ut, som skulle hon veta vad hon vill."

–Jag tror inte, att du hör till dem, som det är lätt att tvinga, sade han.

– Å nej, sade hustrun, men far är inte så god att tas med. Den räven han inte kan jaga opp med hund, den fångar han i en fälla.

Ingmar svarade inte. Han hade redan börjat tänka på sitt och hörde knappt vad hon sade. Men hustrun tyckte väl, att när hon hade sagt så mycket, var det bäst att fortsätta.

–Nu ska jag säga dig något, sade hon. far har alltid varit så kär i Ingmarsgården, där han har levat i barndomen. Han skröt alltid med den och med Ingmarssönerna. Jag har inte hört så mycket talas om något annat ställe i världen, och jag tror, att jag vet mer om alla, som har levat här, än vad du gör.

När hustrun hade hunnit så långt i sin berättelse, reste sig Ingmar från bordet, där han hade suttit och ätit, och gick och tog plats på spishällen med ryggen åt elden, så att han kunde se hennes ansikte.

– Så gick det med mig, som du vet, sade hustrun.

–Det behöver du inte röra vid, sade Ingmar hastigt. Han skämdes, när han tänkte på hur han hade låtit henne sitta och plågas på gästgivargården.

–Men du måste veta, att efter det Stig hade övergivit mig, fick far en sådan ångest för att ingen skulle vilja ha mig, att han bjöd ut mig till höger och vänster. Det blev jag snart led åt. Inte var jag väl så dålig ändå, att han skulle behöva tigga folk om att gifta sig med mig.

När hon sade detta såg Ingmar, att hon rätade upp sig en smula. Hon kastade ner rocken på en stol och såg honom fast in i ögonen.

–Jag visste inte hur jag skulle få slut på det, fortfor hon. men så en dag hittade jag på att säga till far: "Jag gifter mig inte, om jag inte får Ingmar Ingmarsson på Ingmarsgården." När jag sa detta, visste jag likaväl som någon annan? att Tims Halvor ägde Ingmarsgården och att du skulle gifta dig med skolmästarns Gertrud. Jag tog just till något, som var alldeles omöjligt, för att jag skulle få vara i fred. Far blev också alldeles förskräckt till en början. "Då blir du aldrig gift", sa han.-"Ja, då får jag vara nöjd med det", sa jag. Men jag såg, att far ändå tyckte om tanken.-"Har jag ditt ord på det då?" sa han om en stund.-"Ja, det har ni, far", sa jag. Du förstår väl, att jag inte en minut trodde, att han skulle kunna ställa om något sådant. Det såg lika omöjligt ut som att gifta bort mig med kungen.

Efter detta hade jag i alla fall ro ett par år för alla giftermålsförslag, och jag var nöjd, bara jag fick vara i fred. Jag hade det så bra tag kunde begära, jag skötte fars stora hushåll och fick styra och ställa som jag ville, så länge som han var änkling. Men så nu i maj kom far hem sent en kväll och sände genast efter mig. "Nu kan du få Ingmar Ingmarsson på Ingmarsgården", sa han. Far hade då inte talat ett ord om saken på två år. "Nu väntar jag, att du står fast vid ditt ord", sa han till mig. "Jag har köpt gården för fyrtitusen kronor." -"Men Ingmar har ju redan en fästmö", sa jag.-"Han bryr sig väl inte mycket om henne, eftersom han nu friar till dig."

När Ingmar hörde Barbro berätta detta, blev han bitter i sitt sinne. "Vad detta är besynnerligt!" tänkte han. "Det här låter ju alldeles som en lek. Tänk, att jag har måst avstå från Gertrud, bara därför att Barbro en gång hade skämtat om mig med sin far!"

–Jag visste alls inte vad jag skulle göra, fortfor hustrun, jag blev ju rörd också över att far hade gett ut så mycket pengar för min skull, jag tyckte jag inte genast kunde säga nej. Och inte visste jag heller hur du hade det ställt för dig, om den där gården kanske var dig kärare än allt annat. Och far svor på att om jag inte gav med mig, så skulle han sälja gården till sågverksbolaget. Just vid den tiden hade Jag det inte så bra hemma heller. Far hade gift sig för tredje gången, och jag tyckte inte om att gå under styvmor, där jag själv hade varit ensam rådande. Och eftersom jag inte genast hade klart för mig om jag skulle säga ja eller nej, så blev allt, som far ville. Jag tog det inte allvarligt nog, jag, ser du.

–Nej, sade Ingmar, jag ser ju, att det var en lek för dig hela tiden.