Selma Lagerlöf - Jerusalem

De vanliga brådskande begravningsförberedelserna började genast, men de, som snickrade på kistan, stodo och undrade vem som skulle komma att göra detta arbete åt dem själva, och de, som gjorde i ordning svepningen, talade på samma gång om hur de ville ha det, då de själva voro döda.

–Kom ihåg, ifall du lever efter mig sade den ena kvinnan till den andra, att jag vill ligga i mina egna kläder!

–Kom ihåg, sade hennes kamrat, att jag vill ha svart krusflor omkring kistan, och min vigselring vill jag ha med mig i graven.

Mittunder detta kom ett besynnerligt tal smygande genom kolonien. Ingen visste vem som först hade sagt orden, men när de voro sagda, blevo alla uppmärksamma och började tänka och undra över dem. Som det ofta går, tyckte alla till en början, att det, som föreslogs, var orimligt och outförbart, men om en stund förekom det dem helt förnuftigt och det enda, som kunde göras.

Snart talades det inte om något annat i hela kolonien, både bland sjuka och friska, både bland amerikanare och svenskar.

–Det vore kanske allra bäst, att dalfolket reste tillbaka hem, sade man.

Ingen av amerikanarna kunde dölja för sig, att det såg ut, som skulle alla bönderna komma att dö i Jerusalem. Hur sorgligt det än var. att så många goda och redliga människor skulle lämna kolonien, så tycktes det knappast finnas någon annan utväg. Det var bättre, att de reste hem och tjänade Guds sak, så gott de kunde, i sitt eget land, än att de skulle omkomma här i den heliga staden. Svenskarna tyckte först, att det var dem alldeles omöjligt att slita sig från detta land med alla dess heliga orter och minnen, och de ryste för att åter drivas ut i världens oro och strid efter att ha vant sig vid det ljuva, trygga samlivet i kolonien. Flera av dem tyckte, att det nära nog var bättre att dö än att resa hem.

Men så kom tanken på hemmet och ställde sig mycket lockande och förledande för dem.

–Kanske att det inte blir någon annan råd, än att vi måste resa, sade de.

Plötsligen ljöd klockan, som brukade kalla kolonisterna till gudstjänster och möten i församlingssalen. Alla blevo mycket bestörta och nästan skrämda. De förstodo, att mrs Gordon önskade, att de skulle komma tillsammans för att överlägga om hemresan. De visste inte ännu själva riktigt vad de ville, men en lättnad låg det dock i blotta tanken, att de kunde undkomma död och sjukdom. Detta märktes bäst därav, att flera, som lågo svårt sjuka, stego upp och satte på sig kläderna för att kunna gå till församlingssalen.

Där uppe rådde ingen sådan reda och ordning som vid ett vanligt möte. Ingen hade satt sig, utan folk stod i grupper här och där och samtalade. Alla voro mycket upprörda, men den, som talade ivrigast, var Hellgum. Det märktes, att han, som hade förmått dalbönderna att resa till Palestina, plågades av det tunga ansvar han hade dragit över sig. Han gick från den ene till den andre och yrkade på hemresan.

Mrs Gordon var mycket blek, hon såg trött och lidande ut. Hon tycktes så litet veta vad hon ville, att hon var rädd för att börja förhandlingarna. Ingen hade någonsin sett henne så obeslutsam.

Dalbönderna voro mestadels tysta. De tycktes alltför sjuka och förslöade för att själva kunna fatta något beslut, utan stodo och väntade på vad de andra skulle bestämma för dem.

Några unga amerikanska flickor voro alldeles utom sig av medlidande. De gräto och bådo, att man skulle sända hem dessa sjuka människor, att man inte skulle låta dem dö.

Mittunder det att man som ivrigast talade för och mot saken, gick dörren upp nästan ljudlöst, och Karin Ingmarsdotter kom in.

Karin Ingmarsdotter var nu mycket lutande och böjd. Hon hade åldrats alldeles förskräckligt, ansiktet hade blivit litet och sammantryckt, och håret var fullkomligt grått.

Alltsedan Halvor Halvorssons död lämnade Karin mycket sällan sitt rum. Hon satt där ensam i en stor stol, som Halvor hade snickrat åt henne. Någon gång tog hon sig för att lappa och laga åt de två barn, som hon ännu hade kvar i livet men mestadels satt hon med händerna i kors och stirrade framför sig.

Ingen kunde träda in i ett rum mera anspråkslöst än Karin, men hur det nu var. blev det tyst, när hon kom, och alla vände sig om och sågo efter henne.

Karin gled långsamt och ödmjukt fram över golvet. Hon gick inte mitt i rummet, utan smög utefter ena väggen, tills hon kom upp till mrs Gordon.

Mrs Gordon gick några steg emot henne och räckte henne handen.

–Vi är samlade här för att tala om er hemresa, sade mrs Gordon till henne. Vad säger du, Karin, om den saken?

Karin sjönk tillsammans för ett ögonblick, riktigt som om hon skulle ha fått ett slag. I hennes matta ögon tände sig den allra djupaste längtan. Säkert såg hon framför sig den gamla gården och tänkte sig, att hon än en gång kunde få sitta vid brasan i storstugan eller stå vid grinden och se boskapen drivas i vall en vårmorgon.

Men detta varade endast ett ögonblick. Karin rätade genast upp sig, och hennes ansikte återtog sitt vanliga uttryck av seg uthållighet.

–Jag ville fråga om en sak, sade Karin på engelska och så högt, att alla kunde höra henne. Guds röst kallade oss att fara hit till Jerusalem. Har nu någon hört Guds röst befalla oss att dra härifrån?

Det blev mycket tyst i rummet efter Karins fråga. Ingen vågade svara henne ett enda ord.

Men Karin hade feber som alla de andra, och hon hade knappast talat ut, förrän man såg, att hon vacklade och var nära att falla. Mrs Gordon lade sin arm om hennes liv och ledde ut henne.

När Karin fördes förbi sina gamla sockenbor, var det ett par av dem, som nickade åt henne:

–Tack ska du ha, Karin! sade de.

Så snart Karin var borta, började amerikanarna åter tala om hemresan, som om ingenting hade förefallit. Dalbönderna svarade inte ett ord, men så småningom började den ene efter den andre av dem att smyga sig bort ur församlingen.

–Varför går ni? frågade en av amerikanarna. Mötet ska ju börja nu, bara mrs Gordon kommer tillbaka.

–Märker ni inte, att alltsammans redan är avgjort? sade Ljung Björn. Inte behöver ni hålla möte för vår skull. Vi höll på att glömma det, men nu minns vi på nytt, att ingen annan än Gud kan bestämma över vår hemresa.

Och amerikanarna sågo med förvåning, att Ljung Björn och alla hans sockenbor lyfte huvudet högre och sågo mindre modlösa och förstörda ut nu, än då de samlades till överläggningen. Kraften och uthålligheten kommo tillbaka, när de sågo sin väg klart för sig och inte tänkte på att de kunde undfly faran.

*

Gertrud låg sjuk i den lilla kammaren, där hon hade bott samman med Gunhild. Där inne var mycket ljust och prydligt. Gabriel hade tillverkat alla möblerna. De voro bättre gjorda och mer utsirade än i något annat rum. De vita gardinerna och sängomhängena hade Gertrud själv vävt och försett med hålsöm och spetsar.

Efter Gunhilds död hade Betsy Nelson, en av de svenskamerikanska flickorna, flyttat in i rummet. Hon hade blivit Gertrud en god vän, och då denna nu låg sjuk, vårdade hon henne mycket kärleksfullt.

Det var på aftonen samma dag, då det hade blivit avgjort vid det stora mötet, att dalbönderna skulle stanna i Jerusalem. Gertrud hade rätt stark feber och låg och talade utan uppehåll. Betsy satt bredvid sängen och sade då och då ett par ord för att lugna henne.

Plötsligen såg Betsy, att dörren sakta öppnades och Gabriel kom in. Han gjorde så litet väsen som möjligt, kom inte fram i rummet, utan klämde sig upp mot väggen och blev stående där. Gertrud tycktes knappast märka, att han hade kommit, men Betsy vände sig häftigt mot honom för att visa ut honom ur sjukrummet.