Selma Lagerlöf - Jerusalem

Då tycktes Baram pascha bli allt vredare, och han sade till Machmud:

–Dessa kristna är mig för sluga. De förstår alltför väl att dölja sitt syndiga liv. Jag hade väntat att se golven översållade med fruktskal och cigarraska. Jag trodde, att jag skulle finna kvinnorna sitta och skvallra, medan de rökte sin vattenpipa eller målade sina naglar.

Till sist steg han uppför den bländvita marmortrappan till den stora församlingssalen . Detta rum hade varit paschans stora mottagningssal, nu var det inrättat på amerikanskt sätt med grupper av bekväma stolar kring borden, med böcker och tidskrifter, med piano och orgel samt en och annan fotografi på de ljusmålade väggarna.

Här mottog dem åter mrs Gordon, och Baram pascha sade till sin tjänare:

–Du ska säga henne, att hon och hennes anhängare innan kvällen måste lämna detta hus.

Men Machmud, Baram paschas tjänare, svarade honom:

–Herre, den ena av dessa kvinnor kan tala ditt språk. Låt henne höra din vilja genom din egen mun!

Då lyfte Baram pascha sina ögon och såg på miss Young, och hon mötte hans blick med ett milt leende. Och Baram pascha vände sig från henne och sade till sin tjänare:

–Jag har aldrig sett ett ansikte, som den Allsmäktige har gett större skönhet och renhet. Jag vågar inte säga henne, att jag har hört, att hennes folk är hemfallet till synd och lösaktighet.

Och Baram pascha sjönk ner på en stol och dolde ansiktet i händerna, medan han sökte reda ut för sig vilket som var sant, det, som han hade hört, eller det, som han hade sett.

Då öppnades dörren helt sakta, och en gammal, fattig vandrare kom in i rummet. Han bar en nött, grå mantel, och benen voro omlindade med trasor. På huvudet hade han en smutsig turban, vars gröna färg betecknade honom som en avkomling av Muhammed.

Utan att akta på paschan kom mannen in i rummet och tog plats på en stol en smula avsides från de andra. Man lät honom hållas utan att tillfråga honom om hans ärende.

–Vem är denne man, och vad önskar han? frågade Baram pascha, i det han vände sig till miss Young.

–Vi känner honom inte, svarade miss Young, han har aldrig förr varit här. Ni får inte misstycka, att han har kommit in. Vårt hus står öppet för alla, som vill ta sin tillflykt hit.

–Machmud, sade paschan till sin tjänare, gå och fråga denne vandrare, som är en profetens avkomling, vad han har att beställa här hos dessa kristna!

Machmud utförde sitt ärende och kom tillbaka till paschan.

–Han svarar mig, att han har ingenting här att beställa, men han ville inte vandra förbi utan att gå in, därför att det står skrivet: "Låt icke dina fötter synda, så att du går förbi den rättfärdiges boning!"

Baram pascha satt tyst en lång stund.

–Du har säkerligen hört miste, sade han, vänd till Machmud. Fråga honom än en gång vad han har att beställa i detta hus!

Machmud gick och kom tillbaka. Han upprepade ord för ord samma svar.

–Låtom oss då tacka Gud, min vän Machmud! sade Baram pascha enkelt. Han har sänt denne man för att upplysa oss. Han har låtit honom inträda här, på det att mina ögon skulle öppnas för sanningen. Vi ska nu rida hem, min vän Machmud, och jag ska inte driva dessa kristna ur deras hus.

Baram pascha red kort därpå bort från kolonien, men om en timme kom Machmud tillbaka dit, ledande paschans vackra, vita åsna. Han lämnade den till kolonisterna med hälsning från Baram pascha, att han önskade, att den skulle få dra de små barnen till skolan om morgonen.

Utanför Jerusalems murar på södra sluttningen av Sion ägde en av de amerikanska missionsanstalterna en kyrkogård, och där hade de Gordonska kolonisterna fått tillåtelse att begrava sina döda. De hade redan en hel mängd av de sina där ute, alltifrån den lille Jacques Garnier, som hade varit kajutpojke på den stora ångaren L'Univers och hade varit den första bland Gordonisterna, som avlidit, ända till Edward Gordon själv, som hade dött i feber förra året, strax efter hemkomsten från Amerika.

Denna begravningsplats var den enklaste och tarvligaste man kunde tänka sig. Den bestod endast av en liten fyrkantig jordbit, som omgavs av en mur, så hög och bred, att den kunde ha anstått en fästning. Där funnos varken träd eller gräsmattor, man hade blott dragit försorg om att skaffa bort stenar och spillror, så att marken var städad och jämn. Över gravkullarna lågo platta kalkstenshällar, sådana som det finns sa gott om i Jerusalem, och bredvid somliga gravar stodo gröna soffor och stolar.

Nere i östra hörnet, där man skulle ha kunnat äga en så vacker utsikt över Döda havet och de guldskimrande Moabs berg, om blott inte muren hade stått i vägen, hade svenskarna sina gravar. Där lågo redan så många av dem, som om Vår Herre hade funnit, att de hade gjort nog för honom bara genom att lämna sina hem, och inte begärde något vidare av dem för att låta dem inträda i sitt rike. Där lågo Birger Larsson, smeden, och Ljung Björns lille son Erik och nämndemans Gunhild och Brita Ingmarsdotter, som hade dött i kopporna kort efter Gunhild. Där lågo också Per Gunnarsson och Märta Eskilsdotter, som hade tillhört Hellgums församling ute i Amerika. Döden hade skördat så många ibland dem, att kolonisterna kände sig förlägna över att ha inkräktat så alltför mycket av den trånga kyrkogårdens område.

Tims Halvor Halvorsson hade också en av de sina på den där kyrkogården. Det var den yngsta av hans döttrar, en liten en, som inte hade varit mer än tre år gammal. Henne hade han varit övermåttan kär i, hon hade också varit det av barnen, som mest liknat honom. Han tyckte, att han aldrig hade känt så för någon som för den dottern. När hon nu var död, kunde han alls inte glömma henne. Vad han än företog sig, voro hans tankar hos henne.

Om hon hade dött i Dalarne och blivit begraven på hemsocknens kyrkogård, skulle han väl ha kunnat slita sig ifrån att jämt tänka på henne, men nu förekom det honom, att hans lilla dotter måste känna sig ensam och övergiven borta på den hemska kyrkogården. Om nätterna kunde han se henne, där hon satt på sin lilla gravhäll, grät och frös och klagade över att hon var rädd för mörkret och för allt det främmande, som omgav henne.

En eftermiddag gick Halvor ner i Josafats dal och plockade händerna fulla av röda vallmorosor, de vackraste och gladaste han kunde finna, för att bära dem till graven. När han gick på den grönskande marken i djupet av dalen, sade han:

–Ack, om jag hade min lilla flicka här ute i det fria under en grön grästorva, så att hon åtminstone inte vore omgärdad av den där förfärliga muren ! Han hade alltid hatat den höga muren, som omgav begravningsplatsen. Var gång han tänkte på den döda, tyckte han, att han hade stängt in den lilla stackaren i ett mörkt och kallt hus och lämnat henne där utan eftersyn. "Jag fryser och har det svårt", tyckte han, att hon klagade. "Jag fryser och har det svårt."

Halvor steg upp ur dalen och följde den smala stigen, som löper fram under ringmuren, ända tills han kom ut på Sions kulle. Kyrkogården låg en smula väster om Sionsporten nedanför armeniernas stora trädgård.

Halvor gick hela tiden och tänkte på sitt barn. Han vandrade framåt den kända vägen utan att lyfta ögonen från marken. Men på en gång hade han en känsla av att något här ute inte var sig likt. Han såg upp och märkte, att några karlar gingo ett stycke från vägen och arbetade med att riva ner en mur. Halvor blev stående och betraktade dem. Vad kunde det vara för en mur, som de revo? Hade det varit en byggnad eller en inhägnad? Det borde väl vara just där, som kyrkogården skulle ligga, eller hade han kanske tagit av åt orätt håll?