Morgan Rice - Drakarnas Gryning

Maltren satt till häst, och det såg ut att koka av ilska i hans fula ansikte med dess platta näsa. Han var en man som älskade att hata, och i Kyra tycktes han ha hittat en bra måltavla för sitt hat. Han hade alltid motsatt sig hennes närvaro på fälten, förmodligen för att hon var flicka.

”Du borde vara där borta i din fars fort, flicka”, sa han, ”och ordna för festen med alla andra okunniga småflickor.”

Leo, stod intill henne och morrade upp mot Maltren, och Kyra fick lägga en lugnande hand på hans huvud.

”Och varför tillåts den där vargen att hålla till på träningsfälten”, tillade Maltren.

Anvin och Vidar gav Maltren bistra blickar. De var på hennes sida, och Kyra lät sig inte rubbas, utan log, väl medveten om att hon var under deras beskydd och att han inte kunde tvinga henne att gå därifrån.

”Kanske borde du återgå till din träning istället”, sa hon med hån i rösten, ”istället för att bekymra dig om hur en okunnig småflicka kommer och går.”

Maltren rodnade om kinderna, oförmögen att ge svar på tal. Han vände om, redo att storma iväg, men inte utan ett sista hugg mot henne.

”Idag är det spjut som gäller”, sa han. ”Du gör klokast i att hålla dig ur vägen när riktiga män kastar riktiga vapen.”

Han vände om och red iväg med de andra, och när hon såg honom försvinna kände hon hur glädjen över att vara här solkades av hans närvaro.

Anvin gav henne en tröstande blick och lade en hand på hennes axel.

”Det är det första man lär sig som krigare”, sa han. ”Man lär sig att leva med dem som hatar en. Oavsett vad man tycker om det, en dag så står man sida vid sida med dem i strid och är beroende av varandra. Ofta kommer de värsta motståndarna inte utifrån, utan är inre fiender.”

”Och det är också sant att de som inte kan slåss låter käften gå istället”, hördes en röst.

Kyra vände sig om och fick se Arthfael närma sig med ett grin, som vanligt snabb att ta hennes sida. Precis som Anvin och Vidar var Arthfael en hård krigare, lång, skallig och med ett svart, styvt skägg, och han hade alltid varit svag för henne. Han var en av de bästa svärdskämparna och sällan besegrad, och han ställde alltid upp för henne. Det kändes bra att vara i hans sällskap.

”Det är bara prat”, fortsatte Arthfael. ”Om Maltren var en bättre krigare så skulle han ägna sig mer åt sig själv och mindre åt andra.”

Anvin, Vidar och Arthfael satt upp till häst och gav sig av med de andra, och Kyra stod kvar och såg efter dem och tänkte. Varför var vissa människor tvungna att hata? Hon visste inte, och hon var inte säker på att hon någonsin skulle förstå.

De väldiga stridshingstarna sprängde fram över fälten, i full galopp i vida bågar omkring, och Kyra följde dem noggrant med blicken, fylld av längtan efter att en dag ha en egen. Hon såg männen rida i cirklar runt fälten längs stenmurarna och hur hästarna av och till halkade i snön. Männen slet till sig spjut från flinka väpnare, och när de hunnit ett varv runt banan kastade de mot avlägsna mål: sköldar som hängde från grenar. Vid varje träff hördes en hög metallisk klang.

Hon insåg att det var svårare än det såg ut att kasta medan man satt till häst, och många av männen missade också, särskilt de som siktat mot de mindre av sköldarna. Och av de som träffade så var de få – utöver Anvin, Vidar, Arthfael och en handfull andra – som träffade i mitten. Hon märkte att Maltren missade ofta, och att han svor tyst för sig själv och blängde åt hennes håll, som om det varit hennes fel.

Kyra ville hålla sig varm och drog därför fram staven och började snurra och svänga den i händerna, som om den hade sitt eget liv. Hon slog till mot tänkta fiender, parerade tänkta slag, bytte hand, snurrade staven runt nacken och midjan, som om staven av trä som slitits av åratals användning var en tredje arm för henne.

Medan männen red runt omkring fälten tog Kyra sig bort till sitt eget lilla fält, vid en liten del av området som sällan användes av männen men som hon själv tyckte om. Där i en dunge hängde delar av rustningar och dinglade i olika höjd i rep från grenarna, och Kyra sprang förbi och låtsades att varje enskilt mål var en fiende som hon slog staven med. Luften fylldes av ljudet av smällarna när hon sprang genom dungen och högg, sicksackade, och duckade när de kom svängande tillbaks mot henne. I fantasin var det ärofulla anfall i en segerrik kamp mot den inbillade fienden.

”Har du fått död på någon ännu?”, hördes en hånfull röst.

Kyra snodde runt och såg Maltren rida fram och hånskratta åt henne, innan han red bort igen. Hon kokade av ilska och önskade att någon skulle sätta honom på plats.

Hon drog efter andan och såg att männen avslutade träningen med spjuten och satt av från hästarna och bildade en ring i mitten av gläntan. Deras väpnare sprang fram och gav dem deras träningssvärd, gjorda av kraftig ek och nästan lika tunga som riktiga svärd av stål. Kyra höll sig i utkanten. Pulsen slog snabbare när hon såg männen i kamp mot varandra, och mer än något annat ville hon vara med.

Innan de började klev Anvin in i mitten och vände sig runt mot dem alla.

”På den här helgdagen kämpar vi om ett särskilt pris”, utropade han. ”Vinnaren får de bästa bitarna från festen!”

Det hördes ivriga rop till svar, och männen anföll varandra och luften fylldes av träsvärdens klackande när de tvingade varandra fram och tillbaka.

Över ljuden av sparringen hördes av och till hornstötar, var gång en kämpe träffades och fick kliva till sidan. Hornet hördes ofta, och snart blev det tunnare i leden och de flesta stod på sidan av och tittade på.

Kyra stod också vid sidan, ivrig att sparras, men inte tillåten att göra det. Men nu var det hennes födelsedag. Hon var femton nu, och hon kände sig redo. Hon kände att det var dags att tala för sin sak.

”Låt mig vara med!”, bad hon Anvin, som stod intill och tittade.

Anvin skakade på huvudet, utan att ta ögonen från kampen.

”Idag är det min femtonde årsdag!”, envisades hon. ”Låt mig kämpa!”

”Det här är en träningsplats för män”, inflikade Maltren, som också han stod vid sidan av efter att ha förlorat en poäng. ”Inte för unga flickor. Du kan sitta vid sidan av med de andra väpnarna, och hämta vatten när vi vill ha.”

Kyra blev röd av ilska.

”Är du så rädd att du ska få stryk av en tjej?”, svarade hon, utan att vika en tum och full av ilska. Hon var trots allt sin fars dotter, och ingen hade rätt att tala till henne på det sättet.

Några av männen fnissade, och nu var det Maltrens tur att rodna.

”Hon har en poäng”, inflikade Vidar. ”Kanske borde vi låta henne sparra. Vad har vi att förlora?”

”Sparras med vad?”, sköt Malten in.

”Med min stav!”, ropade Kyra. ”Mot era träsvärd.”

Maltren skrattade.

”Det vore just en syn”, sa han.

Alla ögon vändes mot Anvin som stod där och överlade med sig själv.

”Om du blir skadad så tar din far livet av mig”, sa han.

”Det blir jag inte”, bönade hon.

Han blev stående i vad som tycktes som en evighet, tills han slutligen suckade.

”Då ser jag inget fel i det”, sa han. ”Om inte annat får det tyst på dig. Så länge inte dessa män har något att invända”, tillade han och vände sig mot soldaterna.

”BIFALLES!”, ropade ett dussintal av hennes fars män, alla till entusiastiskt stöd för henne. Kyra älskade dem för det, mer än hon någonsin kunde säga. Hon såg deras beundran för henne, samma typ av kärlek som de gav hennes far. Många vänner hade hon inte, och de här männen betydde allt för henne.