Morgan Rice - Drakarnas Gryning

”Längre än så kommer du inte”, hördes en illasinnad röst.

Merk kände genast igen det hotfulla tonfallet i rösten. Han visste allt om den, och han behövde inte ens vända sig om för att veta vad som skulle komma därnäst. Överallt omkring sig hörde han löv som prasslade på marken, och fram ur skogen trädde ansikten som passade till rösten: banditer, den ene råare än den andre. Det var ansikten till män som dödade utan skäl. Tjuvars och mördares ansikten, män som livnärde sig på att utpressa de svaga med slumpmässigt, meningslöst våld. I Merks ögon var det män som hörde till den allra lägsta sorten.

Merk såg att han var omringad och att han gått i en fälla. Han såg sig snabbt omkring utan att visa det – hans gamla instinkter gick igång – och han räknade till åtta män. Alla höll de i dolkar och var klädda i trasor, med skitiga ansikten, händer och naglar. De var orakade, med något desperat i blicken som visade att de inte ätit på dagar. Och de var uttråkade.

Merk kände spänningen när skurkarnas ledare närmade sig. Men inte för att han var rädd för honom. Merk kunde dräpa honom – han kunde dräpa dem allesammans – utan att ens blinka, om han så önskade. Anspänningen kom snarare av möjligheten att han skulle tvingas till våld. Han var fast besluten att hålla sin ed, oavsett vad det skulle kosta.

”Och vad har vi här då?”, frågade en av dem, som cirklade runt Merk och kom närmare.

”Ser ut som en munk”, sa en annan med hånfull röst. ”Men de där stövlarna passar inte till det.”

”Kanske är det en munk som tror att han är en soldat”, skrattade en.

Alla bröt ut i skratt, och en av dem, en tölpaktig karl i fyrtioårsåldern som saknade en framtand, böjde sig fram med dålig andedräkt och petade Merk på axeln. Den gamle Merk skulle ha dräpt den man som kom ens hälften så nära.

Men den nye Merk hade bestämt sig för att bli en bättre människa och höja sig över allt våld – även när det tycktes följa honom. Han blundade och andades djupt och tvingade sig att behålla lugnet.

Hänfall inte till våld, sa han om och om igen till sig själv.

”Vad håller munken på med?”, undrade en av dem. ”Ber han?”

Alla gapskrattade igen.

”Din gud kommer inte att hjälpa dig, gosse!”, ropade en annan.

Merk öppnade ögonen igen och såg tillbaks på idioten.

”Jag har ingen önskan att skada er”, sa han lugnt.

Alla flabbade igen, och ännu högre än förr, och Merk insåg att hålla sig lugn och inte reagera med våld, var det svåraste han någonsin gjort.

”Det var tur för oss det!”, svarade en av dem.

Alla skrattade, och så tystnade de när ledaren klev fram och ställde sig ansikte mot ansikte med Merk.

”Men tänk om”, sa denne med allvar i rösten, och så nära att Merk kunde känna hans dåliga andedräkt, ”tänk om det är vi som vill skada dig?”

En man klev upp bakom Merk och slog en kraftig arm runt hans hals och kramade åt. Merk flämtade till och kände hur han höll på att kvävas. Greppet var hårt nog för att vara smärtsamt, men inte tillräckligt för att hindra all luft. Hans omedelbara reflex var att sträcka sig och dräpa mannen. Det skulle vara lätt. Han kände till den nervpunkt i underarmen som han kunde trycka på för att få mannen att släppa. Men han tvingade sig att låta bli.

Låt dem gå, sa han till sig själv. Vägen till ödmjukhet måste börja någonstans.

Merk vände sig mot ledaren.

”Ta vad ni vill av mina tillhörigheter”, sa han flämtande. ”Ta det och ge er av.”

En av dem klev fram och rotade runt midjan på Merk med giriga händer, på jakt efter de få ägodelar han hade kvar i livet. Till sist drog de fram hans välanvända silverdolk, hans favoritvapen. Men hur smärtsamt det än var så reagerade Merk inte på det.

Låt den fara, sa han till sig själv.

”Men vad har vi här?”, undrade en av rövarna. ”En dolk?”

Han såg bistert på Merk.

”Vad ska en sprätt till munk som du med en dolk?”, frågade en.

”Vad har du för dig egentligen gosse, ristar i trän?”, undrade en annan.

Alla skrattade rått och Merk gnisslade tänder och undrade hur mycket mer han kunde stå ut med.

Mannen som tagit dolken stannade till, såg ner på Merks handled och ryckte upp hans ärm. Merk stålsatte sig, medveten om att de sett den.

”Vad är det här?”, frågade tjuven och grep tag i hans handled och höll upp den för granskning.

”Det ser ut som en räv”, sa en.

”Varför har munken en rävtatuering?”, undrade en annan.

Ytterligare en man klev fram – en lång, mager, rödhårig karl – och tog tag i handleden och såg forskande på den. Han släppte den och såg med vaksamma ögon på Merk.

”Det där är ingen räv din idiot”, sa han till sina män. ”Det är en varg. Det är Kungsmännens märke – en legosoldats.”

Merk kände hur han rodnade och insåg att alla stirrade på hans tatuering. Han ville inte bli avslöjad. Tjuvarna stod tysta och stirrade, och för första gången skymtade Merk tveksamhet i deras ansikten.

”Det där är dråparnas orden”, sa en av dem och såg på honom. ”Hur fick du det där märket, gosse?”

”Förmodligen gav han det till sig själv”, svarade en annan. ”Vägarna blir säkrare så.”

Ledaren nickade till sin man, som lossade greppet om Merks hals, och han drog in några djupa, lättade andetag. Men ledaren drog fram en kniv och höll den mot Merks hals, och han undrade om han skulle dö där, på den där dagen och platsen. Han undrade om det var straffet för allt hans eget dödande. Han undrade om han var redo att dö.

”Svara honom”, morrade ledaren. ”Gav du dig själv den där tatueringen, gosse? Det sägs att man måste ha dräpt hundra män för att få det där märket.”

Merk andades och i tystnaden som följde tänkte han på vad han skulle säga. Till sist suckade han.

”Tusen”, sa han.

Ledaren blinkade förvirrat.

”Vaddå?”, frågade han.

”Tusen män”, förklarade Merk. ”Det är vad som ska till för att få den där tatueringen. Och jag fick den av kung Tarnis själv.”

Alla stirrade chockat på honom, och en djup tystnad föll över skogen, så tät att Merk kunde höra insekternas knarranden. Han undrade vad som skulle ske därnäst.

En av dem började skratta hysteriskt – och de andra stämde in. De skrattade så att de skrek och tyckte uppenbarligen att det var det roligaste de hört.

”Den var bra du gosse”, sa en av dem. ”Du är en lika god lögnare som munk du.”

Ledaren tryckte dolken hårdare mot halsen på honom, tillräckligt för att börja dra blod.

”Jag sa att du skulle ge mig ett svar”, upprepade han. ”Ett riktigt svar. Eller vill du dö här och nu gosse?”

Merk stod kvar och kände på smärtan och tänkte på frågan – han tänkte verkligen på den. Ville han dö? Det var en bra fråga, och en som var svårare än skurken själv förstod. När han tänkte efter, när han verkligen tänkte på det, så insåg han att en del av honom verkligen önskade dö. Han var trött på livet. Dödstrött.

Men när han tänkte mer på saken så insåg han att han när allt kom omkring inte var redo att dö. Inte nu. Inte när han var redo att börja om på nytt. Inte när han just börjat njuta av livet. Han ville få en chans att förändras. Han ville få en chans att tjäna i tornet, att bli en av Väktarna.

”Nej, det vill jag faktiskt inte”, svarade han.

Till sist såg han sin tillfångatagare rätt i ögonen, samtidigt som beslutsamheten växte i honom.

”Och därför”, fortsatte han, ”så ger jag er en chans att låta mig gå, innan jag dräper er alla.”