Morgan Rice - Omvänd

Men det var tyst. Hon tittade ned och såg att batteriet var dött. Perfekt.

Hon kollade mobilen, i hopp om att den skulle erbjuda förströelse, vad som helst. Inga nya meddelanden.

Hon tittade upp. När hon såg ut över havet av nya ansikten kände hon sig ensam. Inte för att hon var den enda vita tjejen – hon föredrog faktiskt det. På de andra skolorna hade några av hennes bästa vänner varit svarta, spansktalande, asiatiska, indier – och de elakaste av hennes så kallade ”vänner” hade varit vita. Nej, det var inte det. Hon kände sig ensam för att det var i väldigt urban miljö. Hon stod på betong. En stark signal från ringklockan hade kallat in henne till detta ”rastutrymme” och hon hade tvingats passera stora metallgrindar. Nu var hon inburad – fängslad av ett massivt metallstängsel, med taggtråd överst. Det kändes som om hon befann sig i ett fängelse.

Att titta upp på den enorma byggnaden, med galler för alla fönster, fick henne inte att må bättre. Hon anpassade sig fort till nya skolor, små och stora – men de hade alla legat i idylliska förorter. Det hade funnits gräs, träd, himmel. Här fanns inget annat än stad. Hon kände att hon inte kunde andas. Det skrämde henne.

Ännu en stark ringsignal ljöd och hon släpade sig i väg, med hundratals ungdomar, mot ingången. Hon knuffades hårt av en stor tjej, och tappade sin dagbok. Hon plockade upp den (förstörde frisyren), och tittade upp för att se om tjejen skulle be om ursäkt. Men hon syntes inte till någonstans, hade redan försvunnit in i svärmen. Hon hörde skratt, men kunde inte avgöra om var henne de skrattade åt.

Hon kramade dagboken, det enda som gav henne trygghet. Den hade varit med henne överallt. Hon skrev och ritade i den var hon än befann sig. Det var en karta över hennes barndom.

Till slut nådde hon entrén, och tvingades pressa sig in genom dörrhålet. Det var som att försöka kliva på ett tunnelbanetåg i rusningstrafik. Hon hade hoppats att det skulle kännas varmare när hon väl kommit in, men genom de öppna dörrarna bakom henne blåste en kylig vind nerför hennes rygg, och förvärrade bara kylan.

Två stora säkerhetsvakter stod i entrén, flankerade av två New York poliser, i full mundering, vapen väl synliga vid deras sida.

”FORTSÄTT FRAMÅT!” kommenderade den ena av dem.

Hon kunde inte förstå varför två beväpnade poliser behövde vakta en high school entré. Känslan av fruktan växte. Ännu värre blev den när hon såg att hon skulle tvingas gå igenom en metalldetektor med samma nivå av säkerhet som på en flygplats.

Ytterligare fyra beväpnade poliser stod på vardera sidan av metalldetektorn tillsammans med två säkerhetsvakter till.

”TÖM ERA FICKOR!” snäste en vakt.

Caitlin såg att alla andra lade grejer från sina fickor i små plastbehållare. Snabbt gjorde hon likadant och lade i iPoden, plånboken, nycklarna.

Hon släpade sig igenom metalldetektorn, och larmet tjöt.

”DU” fräste en av vakterna. ”Kliv åt sidan!”

Självklart.

Alla stirrade medan hon tvingades höja sina armar, och vakten förde scannern upp och ner längs hennes kropp.

”Har du några smycken på dig?”

Hon kände på sina handleder, sedan kring halsen, och mindes plötsligt. Korset.

”Ta av dig det!” beordrade säkerhetsvakten.

Hon hade fått halsbandet av sin farmor innan hon dog, ett litet silverkors med gravyr på latin som hon aldrig översatt. Hennes farmor hade fått det av sin mormor. Caitlin var inte på något sätt religiös, och visste inte riktigt vad det betydde, men hon visste att det var flera hundra år gammalt, och var överlägset det dyrbaraste hon ägde.

Caitlin lyfte fram det ur tröjan, höll fram det, men tog inte av sig det.

”Helst inte”, svarade hon.

Vakten stirrade kallt på henne.

Plötsligt utbröt ett tumult. Det hördes högljudda skrik samtidigt som en polis grep tag i en lång smal kille och knuffade honom mot väggen, och tog fram en kniv ur hans ficka.

Vakten gick för att hjälpa till, och Caitlin utnyttjade tillfället att smita in i klungan som rörde sig framåt i korridoren.

Välkommen till den kommunala skolan i New York, tänkte Caitlin. Toppen!

Hon räknade redan ner till studenten.

*

Hon hade aldrig tidigare sett så breda korridorer. Hon kunde inte föreställa sig att de någonsin kunde fyllas, ändå var de på något sätt fullständigt packade, ungarna klämda axel mot axel. Det måste ha varit tusentals ungdomar i dessa korridorer, havet av ansikten sträckte sig oändligt. Ljudet härinne var än värre, studsade mot väggarna, förtätat. Hon ville hålla för öronen. Men hon hade inte tillräckligt med utrymme för att kunna lyfta sina armar. Hon kände sig klaustrofobisk.

Det ringde, och energin ökade.

Redan försenad.

Hon tittade på schemat och såg till slut sitt klassrum i fjärran. Hon försökte korsa havet av kroppar, men kom ingenstans. Till slut insåg hon, efter flera försök, att hon var tvungen att vara aggressivare. Hon armbågade och knuffade sig fram. En kropp i taget, skar hon sig fram genom skaran av ungdomar, genom korridoren, och knuffade upp den tunga klassrumsdörren.

Hon samlade sig inför blickarna som hon, den nya tjejen, skulle få när hon klev in försent. Hon föreställde sig en utskällning för att hon störde ett tyst klassrum. Men chockad upptäckte hon att så inte alls var fallet. Rummet som var avsett för trettio personer var fullpackat och det minst femtio personer befann sig där inne. Några elever satt på sina platser, andra gick omkring och skrek och ropade till varandra. Det var fullständigt kaos.

Klockan hade ringt för fem minuter sedan, och läraren, ovårdad och klädd i en rynkig kostym, hade ännu inte börjat lektionen. Nej, han satt tillbakalutad med fötterna på katedern och läste tidningen totalt ointresserad av vad som hände runt honom.

Caitlin gick fram till honom och lade sitt nya id-kort på katedern framför honom. Hon stod kvar och väntade på att han skulle titta upp, men det gjorde han inte.

Till slut harklade hon sig.

”Ursäkta mig!”

Motvilligt sänkte han sin tidning.

”Jag heter Caitlin Paine. Jag är ny. Jag tror det är meningen att du ska ha den här.”

”Jag är bara vikarie”, svarade han och lyfte tidningen igen, utestängde henne.

Förvånad stod hon kvar.

”Så”, frågade hon, ”… du ska inte rapportera närvaro?”

”Din lärare kommer tillbaka på måndag”, fräste han. ”Han sköter det.”

När hon förstod att samtalet var slut, tog Caitlin tillbaka sitt id.

Hon vände sig om mot de övriga eleverna. Klassrummet var fortfarande i fullt kaos. Om det fanns något positivt med detta var det att ingen lade märke till henne. Ingen verkade bry sig om henne, eller ens märka att hon fanns där.

Å andra sidan var det fruktansvärt nervöst att blicka ut över klassrummet; det verkade inte finnas någonstans att sitta.

Hon stålsatte sig, klamrade fast vid sin dagbok, och gick långsamt nerför en av gångarna, ryckte till ett par gånger när några bråkiga elever skrek åt varandra. När hon nådde slutet kunde hon äntligen se hela rummet.

Inte en enda ledig stol.

Hon blev stående och kände sig som en idiot och kände att de andra började lägga märke till henne. Hon visste inte vad hon skulle göra, eller vart hon skulle ta vägen. En sak var säker hon skulle inte stå kvar där hela lektionen, och vikarien verkade inte bry sig ett dugg. Hon vände sig om och tittade igen, scannade rummet hjälplöst.

Hon hörde skratt längre bort och var övertygad om att de skrattade åt henne. Hon klädde sig inte som de andra och hon såg inte ut som dem. Kinderna hettade och hon började känna sig väldigt uttittad.