Morgan Rice - Längtan

Björnen tjöt i plåga, flängde vilt, men Sam höll fast. Han sänkte sina huggtänder djupare, och inom ögonblick kände han björnen sjunka ned på knä under honom. Till slut slutade den röra på sig.

Sam låg ovanpå den, drack, kännde dess livskraft rusa genom hans ådror.

Till slut lutade sig Sam tillbaka och slickade sina läppar, som droppade av blod. Han hade aldrig känt sig så pigg. Det var exakt den måltid som han behövde.

Sam ställde sig upp igen när han hörde en annan kvist knäckas.

Han tittade bort och där, i en glänta i skogen, var en ung flicka, kanske 17 år, klädd i ett tunnt, helvitt material. Hon stod där och höll en korg, och stirrade tillbaka på honom, i chock. Hennes hud var genomskinligt vit, och hennes långa, ljusbruna hår inramade stora, blå ögon. Hon var vacker.

Hon stirrade tillbaka på Sam, lika genomborrande.

Han insåg att hon måste vara rädd för honom, rädd att han kanske skulle attackera henne, insåg att han måste ha verkat förfärlig, på toppen av en björn, med blod i munnen. Han ville inte skrämma henne.

Så han hoppade ned från djuret, och tog flera steg mot henne.

Till sin förvåning, ryggade hon inte tillbaka, eller försökte flytta på sig. Snarare fortsatte hon bara att stirra på honom, orädd.

"Oroa dig inte", sade han. "Jag tänker inte skada dig."

Hon log. Det förvånade honom. Inte bara var hon vacker, men hon var verkligen inte rädd. Hur kunde det komma sig?

"Naturligtvis gör du inte det", sade hon. "Du är en av oss."

Det var Sams tur att bli chockad. Sekunden hon sa det visste han att det var sant. Han hade känt något när han först sett henne, och nu visste han. Hon var en av hans. En vampyr. Det var därför hon var orädd.

"Snyggt gjort", sade hon, och gestikulerade mot björnen. "Lite rörigt, tycker du inte? Varför inte satsa på en hjort? "

Sam log. Inte bara var hon vacker, hon var rolig också.

"Kanske nästa gång gör jag det", sade han tillbaka.

Hon log.

"Skulle du kunna tala om för mig vilket år det är?" Frågade han. "Eller århundrade, åtminstone?"

Hon bara log och skakade på huvudet.

"Jag tror att jag lämnar det åt dig att ta reda på själv. Om jag berättade för dig skulle det förstöra allt det roliga, skulle det inte det? "

Sam gillade henne. Hon hade sting. Och han kände sig till mods omkring henne, som om han hade känt henne i en evighet.

Hon tog ett steg framåt, och sträckte ut handen. Sam tog den och älskade känslan av hennes släta, genomskinliga hud.

"Jag heter Sam", sade han och skakade hennes hand, höll den för länge.

Hon log bredare.

"Jag vet", sade hon.

Sam var förbryllad. Hur kunde hon veta det? Hade han träffat henne förut? Han kunde inte minnas.

"Jag skickades till dig", tillade hon.

Hon vände sig plötsligt om och började gå ner längs en skogsstig.

Sam skyndade ikapp henne, antog att hon menat att han skulle följa efter. Eftersom han inte tittade efter vart han gick skämdes han för att ha snubblat över en gren. Han hörde henne fnittra när han gjorde det.

"Nå?" stack han in. "Ska du inte berätta ditt namn?"

Hon fnissade igen.

"Ja, jag har ett formellt namn, men jag använder det sällan", sade hon.

Sedan vände hon sig mot honom och väntade på honom att komma ikapp.

"Om du måste veta, kallar alla mig Polly."

Caleb höll upp den stora, medeltida dörren, och medan han gjorde det klev Caitlin ut ur klostret och tog sina första steg ut i det tidiga morgonljuset. Med Caleb vid sin sida såg hon ut över gryningen. Här, högt uppe på en kulle i Montmartre, kunde hon se ut och se hela Paris sträcka sig framför henne. Det var en vacker, spretig stad, en blandning av klassisk arkitektur och enkla hus, av kullerstensgator och grusvägar, av träd och storstad. Himlen blandas i en miljon mjuka färger vilket gjorde att staden såg levande ut. Det var magiskt.

Ännu mer magiskt var den hand som hon kände glida in i hennes. Hon vände blicken och såg Caleb stå vid hennes sida, njuta av utsikten med henne, och hon kunde knappt tro att det var verklighet. Hon kunde knappt tro att det verkligen var han, att de verkligen var här. Tillsammans. Att han visste vem hon var. Att han mindes henne. Att han hade hittat henne.

Hon undrade igen om hon verkligen hade vaknat ur en dröm, om hon inte fortfarande sov.

Men när hon stod där och kramade hans hand hårdare, visste hon att hon verkligen var vaken. Hon hade aldrig känt sig så överlycklig. Hon hade varit igång så länge, hade rest tillbaka i tiden, alla dessa århundraden, ända hit, bara för att få vara med honom. Bara för att se till att han levde igen. När han inte mindes henne, i Italien, hade det krossat hennes hjärta.

Men nu när han var här, och levande, och mindes henne – och nu när han var hennes, singel, utan Sera omkring – svällde hennes hjärta med nya känslor, och med nytt hopp. Hon hade aldrig i sina vildaste drömmar trott att det hela skulle kunna fungera så perfekt, att det faktiskt verkligen skulle fungera. Hon var så överväldigad, hon visste inte ens var hon skulle börja eller vad hon skulle säga.

Innan hon kunde tala, började han.

"Paris", sade han och vände sig mot henne med ett leende. "Det finns säkert värre platser vi kunde vara tillsammans."

Hon log tillbaka.

"Hela mitt liv har jag velat se det", svarade hon.

Med någon jag älskar, ville hon tillägga, men hejdade sig. Det kändes som om det hade varit så länge sedan hon hade varit vid Calebs sida, att hon faktiskt kännde sig nervös igen. På sätt och vis kändes det som om hon hade varit med honom för alltid, längre än för alltid, men på andra sätt, kändes det som om hon träffat honom igen för första gången.

Han sträckte ut handen med handflatan uppåt.

"Vill du se det med mig?" Frågade han.

Hon sträckte ut handen och lade sin hand i hans.

"Det är en lång promenad tillbaka", sa hon och tittade ner på den branta backen, som ledde hela vägen ner, i kilometer, och sluttade in i Paris.

"Jag tänkte på något lite mer sceniskt", svarade han. "Flygning".

Hon rullade tillbaka sina skulderblad, försöker känna om hennes vingar fungerade. Hon kände sig så föryngrad, så återställd från att dricka, från det vita blodet, men hon var fortfarande inte säker på om hon kunde flyga. Och hon kännde sig inte redo att hoppa från ett berg i hopp om att hennes vingar skulle fungera.

"Jag tror inte att jag är redo ännu", sade hon.

Han såg på henne, och förstod.

"Flyg med mig", sade han, lade han sedan till, med ett leende, "precis som förr i tiden."

Hon log, kom upp bakom honom och höll runt hans rygg och axlar. Hans muskulösa kropp kändes så bra i famnen.

Han hoppade plötsligt upp i luften, så snabbt, att hon knappt hade tid att klamra sig fast.

Innan hon visste ordet av det flög de, hon hållandes honom runt ryggen, tittandes ner, huvudet vilandes på hans skuldra. Hon kände den välbekanta spänningen i magen, medan de dök, gick ner lågt, nära staden, i soluppgången. Det var häpnadsväckande.

Men inget av det var så hisnande som att hon var i hans armar igen, höll honom, och att de bara var tillsammans. Hon hade knappt varit med honom en timme, och hon hade redan bett att de aldrig skulle vara isär igen.

Det Paris de flög över, Paris 1789, var på så många sätt likt bilderna av Paris hon hade sett på 2000-talet. Hon kände igen så många av byggnaderna, kyrkorna, kyrktornem, monumenten. Trots att de var flera hundra år gammla, såg det nästan ut precis som samma stad på 2000-talet. Liksom Venedig och Florens, hade så lite förändrats på bara några hundra år.