Morgan Rice - Längtan

Hon såg mannen ligga där, zoomade in på hans hals, och såg blodet pulserar i den. I det ögonblicket ville hon mer än något annat sänka tänderna i honom för att äta. Känslan var bortom ett behov, det var mer som ett kommando. Hennes kropp skrek åt henne att göra det.

Det tog varenda uns av Caitlins vilja att titta bort. Hon skulle hellre dö av svält än att skada en annan människa.

Hon såg sig omkring och undrade om det fanns en skog i närheten, en plats där hon kunde jaga. Även fast hon hade sett några enstaka grusvägar och parker i staden, hade hon inte sett något som liknade en skog.

I just det ögonblicket öppnades dörren till baren och en man snubblade ut – utkastad faktiskt – av en servitör. Han svor och skrek åt dem, klart berusad.

Sedan vände han sig och hade siktet inställt på Caitlin.

Han var välbyggd och han såg på Caitlin med onda avsikter.

Hon kände sig spänd. Hon undrade igen, desperat, om någon av hennes krafter var kvar.

Hon vände sig om och gick därifrån, gick snabbare, men hon kände mannen efter henne.

Innan hon kunde vända, en sekund senare, tog han tag i henne bakifrån, i en björnkram. Han var snabbare och starkare än hon hade trott och hon kunde känna lukten av hans fruktansvärda andedräkt över hennes axel.

Men mannen var också full. Han snubblade, även när han höll henne, och Caitlin fokuserad, mindes sin träning och drog sig undan och svepte till honom, genom att använda en av de strids tekniker som Aiden hade lärt henne på Pollepel. Mannen flög iväg och landade på rygg.

Caitlin hade plötsligt en tillbakablick till Rom, från Colosseum, av att kämpa i arenan då hon anfölls av flera soldater. Det var så levande, för ett ögonblick, att hon glömde av var hon var.

Hon hade kommit ur det precis i tid. Den berusade mannen reste sig, snubblade, och sprang mot henne igen. Caitlin väntade till sista sekunden och undvek sedan och han flög ännu en gång platt på sitt eget ansikte.

Han var förvirrad och innan han kunde komma upp igen, skyndade Caitlin iväg. Hon var glad att hon hade övermannat honom, men händelsen skakade henne. Det oroade henne att hon fortfarande hade tillbakablickar till Rom. Hon hade heller inte känt hennes övernaturliga styrka. Hon kände sig fortfarande lika bräcklig som en människa. Tanken på det skrämde henne mer än något annat. Hon var verkligen på egen hand nu.

Caitlin såg sig runt, börjar känna sig desperata med oro om vart hon skulle gå, vad hon skulle göra härnäst. Hennes ben brände från promenaden och hon började känna en känsla av förtvivlan.

Det var då hon såg det. Hon tittade upp och såg framför sig en stor kulle. Ovanpå den, satt ett stort, medeltida kloster. Av någon anledning hon inte kunde förklara, kände hon sig dragen till den. Kullen var skrämmande, men hon såg inga andra val nu.

Caitlin vandrade upp för kullen, tröttare än hon nästan någonsin varit, och önskade att hon kunde flyga.

Hon nådde slutligen dörrarna till klostret, och tittade upp på de massiva ekdörrarna. Denna plats såg gammal ut. Hon förundrade sig över det faktum att, även om det var 1789, hade denna kyrka redan funnits i vad som såg ut som tusentals år.

Hon visste inte varför, men hon kände sig dragen hit. Med ingen annanstans att gå samlade hon sitt mod upp och knackade lätt.

Det kom inget svar.

Caitlin försökte med handtaget och var förvånad över att det var öppet. Hon gick in.

Den antika dörren knarrade när den öppnades långsamt och det tog en stund för Caitlins ögon att anpassa sig till den mullrande, mörka kyrkan. När hon tittade på den blev hon imponerad av omfattningen och högtidligheten av platsen. Det var fortfarande sent på natten och denna enkla, strama, kyrka, tillverkad helt i sten, prydd i glasmålningar, lystes upp av stora ljus, överallt, brinnande lågt. Vid dess bortre ände satt ett enkelt altare, kring vilket ett dussintals ljus var placerade.

Annars verkade det tomt.

Caitlin undrade för ett ögonblick vad hon gjorde här. Fanns det en speciell anledning? Eller hade hennes sinne bara lurat henne?

En sidodörr öppnades plötsligt och Caitlin snurrade.

Gående mot henne, var Caitlin förvånad över att se, var en nunna – kort, svag, klädd i flödande vita kläder, med en vit huva. Hon gick långsamt, och gick ända fram till Caitlin.

Hon drog tillbaka sin huva, tittade upp på henne och log. Hon hade stora, lysande blå ögon, och verkade för ung för att vara en nunna. När hon log brett kunde Caitlin känna värmen komma från henne. Hon kände också att hon var en av hennes – en vampyr.

"Syster Paine" sade nunnan mjukt. "Det är en ära att träffa dig."

Hennes värld kändes surrealistisk medan nunnan ledde Caitlin genom klostret, ned för en lång korridor. Det var en vacker plats och det var tydligt att det aktivt boddes i, med nunnor i vita kläder som promenerade omkring, gjorde sig redo, verkade det somg, för morgontjänster. En av dem slog på en karaff medan hon gick, spred delikat rökelse, medan andra bad morgonböner.

Efter flera minuters promenad i tystnad började Caitlin undra var nunnan ledde henne. Till slut stannade de vid en enda dörr. Nunnan öppnade den och avslöjade ett litet ödmjukt rum, med utsikt över Paris. Det påminde Caitlin om rummet hon haft i klostret i Siena.

"På sängen hittar du ett ombyte av kläder," sa nunnan. "Det finns en brunn för att bada i på vår gård", sade hon. Hon pekade, "och det är till dig."

Caitlin följde fingret och såg en liten, stenpiedestal i hörnet av rummet, där en silverbägare satt, fylld med en vit vätska. Nunnan log tillbaka.

"Du har allt du behöver här för en ny natts sömn. Efter det är valet ditt att göra."

"Val?" Frågade Caitlin.

"Jag har hört att du har en nyckel redan. Du kommer att behöva hitta de andra tre. Valet om att uppfylla ditt uppdrag och fortsätta på din resa är dock alltid ditt. "

"Det här är till dig."

Hon sträckte ut handen och räckte Caitlin ett cylindriskt, behållare av silver, täckt av juveler.

"Det är ett brev från din far. Bara till dig. Vi har vaktat det i århundraden. Det har aldrig öppnats."

Caitlin tog det med vördnad, kände dess vikt i handen.

"Jag hoppas att du kommer att fortsätta med ditt uppdrag", sade hon mjukt. "Vi behöver dig, Caitlin."

Nunnan vände plötsligt för att gå.

"Vänta!" skrek Caitlin ut.

Hon stannade.

"Jag är i Paris, eller hur? 1789?"

Kvinnan log tillbaka. "Det är korrekt."

"Men varför? Varför är jag här? Varför nu? Varför denna plats?"

"Jag är rädd att det är upp till dig att ta reda på. Jag är bara en enkel tjänare."

"Men varför drogs jag till denna kyrka?"

"Du är i St Peters kloster. I Montmartre" sade kvinnan. "Det har varit här i tusentals år. Det är en mycket helig plats."

"Varför?" repeterade Caitlin.

"Detta var den plats där alla träffades för att ta sina löften för grundandet av Jesu sällskap. Det är på denna plats som kristendomen föddes."

Caitlin stirrade tillbaka, mållös, och nunnan log till slut och sa: "Välkommen."

Och med det, bugade hon en aning och gick därifrån, stängde dörren försiktigt bakom sig.

Caitlin vände och såg över rummet. Hon var tacksam för gästfriheten, för bytet av kläder, för chansen att bada, för en bekväm säng som hon såg ligga i hörnet. Hon trodde inte att hon skulle kunna ta ytterligare ett steg. I själva verket var hon så trött att hon kände sig som att hon kunde sova för evigt.

Hållandes den smyckade behållaren gick hon till hörnet av rummet och satte ned den. Brevet kunde vänta. Men hennes hunger kunde inte det.