Morgan Rice - Vapengåvan

Tirus hade valt stället för bakslaget väldigt väl. När Kendrick satt där, hjälplös, med sitt ansikte brinnande av ilska och förtrytelse, så stirrade han tillbaka på Tirus, som satt högt uppe på sin häst med ett själv-tillfredsställt leende. Bredvid honom satt hans fyra söner, och bredvid dem, en befälhavare för riket. ”Är pengar så viktigt för dig?” frågade Kendrick Tirus, som knappast stod tre meter bort, med sin röst kall som stål. ”Skulle du sälja ditt eget folk, ditt eget blod?” Tirus visade ingen ånger; han log ännu bredare. ”Ditt folk är inte mitt blod, kommer du ihåg?” sa han. ”Det är därför jag inte, enligt dina lagar, tog min brors tron.” Erec harklade av ilska. ”MacGils lagar skickar vidare tronen till sonen, inte till sin bror.” Tirus skakade sitt huvud.

”Det är obetydligt nu. Dina lagar spelar längre ingen roll. Makt vinner alltid över lag. Det är de som dikterar lagen. Och nu som du ser, är jag starkare. Vilket betyder, från och med nu, att jag skriver lagarna. Framtida generationer kommer inte att komma ihåg dina lagar. Allt de kommer komma ihåg är att jag, Tirus, var kung. Inte du och din syster.” ”Troner som tas på ett ogiltigt sätt varar aldrig,” kontrade Kendrick. ”Du kanske dödar oss; du kanske till och med övertalar Andronicus att ge dig tronen. Men både du och jag vet att du inte kommer att regera länge. Du kommer att bli sviken av samma svek du gav oss.” Tirus satt där, oförändrat. ”Då skall jag njuta av dessa få dagarna på min tron medan de varar, och jag kommer att applådera till de män som kan svika mig med lika mycket skicklighet som jag svek dig.”

”Nog med snack!” sa rikets befälhavare. ”Retirera nu eller så kommer dina män att dö!” Kendrick stirrade tillbaka, rasande, och visste att han behövde retirera, men han ville inte. ”Lägg ner era vapen,” sa Tirus lugn, med en försäkrande röst, ”och jag kommer att behandla er rättvist, som en krigare till en annan. Du kommer att vara min fånge i strid. Jag kanske inte delar tycke om dina lagar, men jag ärar krigskoden för en krigare. Jag lovar dig, du kommer inte att skadas under min tillsyn.” Kendrick kollade på Bronson, på Srog, och på Erec, som kollade tillbaka på honom. Alla satt där, stolta krigare allihop, med hästar som dansade under dem i tystnaden. ”Varför skulle vi lita på dig?” frågade Branson Tirus. ”Du har redan bevisat att dina ord inte betyder någonting. Jag har lust av att dö här på slagfältet, bara för att svepa bort det belåtna leendet från ditt ansikte.” Tirus vände sig om och skrockade mot Bronson.

”Du pratar trots att du inte ens är en MacGil. Du är en McCloud. Du har ingen rätt att avbryta i MacGils affärer.” Kendrick försvarade sin vän: ”Bronson är precis lika mycket MacGil som alla oss. Han pratar med rösten från våra män.” Tirus gnisslade sina tänder, och var klart irriterad. ”Valet är ditt. Kolla runt och se alla tusentals bågskyttar som är redo. Du har blivit överlistad. Om du ens sträcker dig mot ditt svärd, så kommer dina män att dö på fläcken. Till och med du kan se det. Det finns tider att strida, och tider för att retirera. Om du vill skydda dina män, så gör du vad vilken befälhavare som helst skulle göra. Lägg ner dina vapen.” Kendrick spände käken flera gånger, och brann inombords. Så mycket som han hatade att erkänna det, så visste han att Tirus hade rätt. Han kollade runt och visste att om en liten stund skulle alla hans män vara döda om de försökte att slåss. Så mycket som han ville strida, så vore det ett själviskt val; och hur mycket han än hatade Tirus, så kände han att han sa sanningen, och att hans män inte skulle skadas. Så länge som de levde, så kunde de slåss en annan dag, på en annan plats, på ett annat stridsfält.

Kendrick kollade på Erec, en man han hade kämpat sida vid sida med, oräkneliga gånger, mästaren av Silver, och han visste att han tänkte samma sak. Det var annorlunda att vara ledaren än att vara en krigare: en krigare kunde slåss med oansvarig övergivenhet, men en ledare behövde tänka på de andra först. ”Det finns en tid för vapen, och en tid för att återvända,” skrek Erec. ”Vi kommer att ta dig för dina ord som en krigare, att våra män inte ska skadas, och på det villkoret, kommer vi att lägga ner våra vapen. Men om du strider mot vårt ord, må Gud vila din själ, så kommer jag hämnas varenda en av mina män.”

Tirus nickade nöjt, och Erec sträckte sig fram och släppte sitt svärd och skidan ner mot marken. Det landade med ett kling. Kendrick gjorde likadant, även Bronson och Srog, och varenda en gjorde det motvilligt, trots att de visste att det var det enda smarta. Bakom dem kom höga kling från tusentals vapen, alla föll genom luften och landade på vintermarken, alla Silvers, MacGils och Silesianer som återvänder. Tirus log brett. ”Hoppa nu av hästarna,” befallde han. En i taget hoppade de ner och ställde sig bredvid sina hästar. Tirus hånlog och njöt av sin seger. ”Under alla år var jag flykting till de Övre öarna, jag avundade Kungens hall, min äldre bror, all hans makt. Men vilken MacGil har makten nu?” Makten av svek är ingen makt alls,” sa Bronson tillbaka.

Tirus skrockade och nickade mot sina män. De rusade fram och band alla deras vrister med rep. De började att bli dragna framåt, de tusentals som nu var fångar. När Kendrick drogs, började han plötsligt att tänka på sin bror, Godfrey. De hade alla stuckit iväg tillsammans, ändå hade han inte sett honom eller hans män någonstans sedan dess. Han undrade om de på något sätt klarat av att rymma? Han bad om att de skulle möta ett bättre öde än vad de gjorde. På något sätt var han optimistisk. Med Godfrey, visste ingen.

Godfrey red fram framför sina män, med Akorth, Fulton och hans Silesianska general bredvid sig, och kungarikets befälhavare som han hade betalat liberalt. Godfrey red med ett brett leende, mer nöjd när han kollade ut och såg mängden av kungarikets män, flera tusen män starka, som red bredvid dem och gick med honom. Han tänkte med tillfredsställde på lönen han hade gett dem, de oändliga säckarna med guld, och han tänkte på deras miner, och var lättad över att deras plan hade fungerat. Han hade inte varit säker förrän den sista stunden, och för första gången så andades han lätt. Det fanns många sätt att vinna en strid, och han hade trots allt segrat utan att spilla en enda droppe blod. Kanske hade det inte gjort honom lika ridderlig eller modig som de andra krigarna. Men det gjorde honom fortfarande lyckad.

Och vid slutet var det väl ändå det som var målet? Han skulle hellre behålla alla sina män med en liten bit muta, än att se hälften mördas i någon oansvarsfull akt av ridderlighet. Det var kanske bara han. Godfrey hade arbetat hårt för att lyckas med det han hade. Han använde alla sina svarta marknaden-kontakter genom bordellerna, gränderna och barerna, för att ta reda på vem som hade sovit med vem, vilka bordeller som rikets befälhavare frekvent använde i Ringen, och vilka av rikets befälhavare som var öppna mot mutor. Godfrey hade djupare smyg-kontakter än de flesta, och han hade spenderat nästan hela sitt liv för att skaffa dem, och nu hade de kommit till nytta. Det hade inte heller skadat att han hade betalat dessa kontakter vän. Tillslut hade hans fars guld kommit till användning. Fortfarande var Godfrey inte säker på om de var pålitliga, inte förrän denna stund. Det fanns ingen som kunde sälja en som en tjuv kunde, och han hade tagit chansen som funnits. Han visste att det var ett litet mynt-kast, att dessa människor endast var lika pålitliga som det guldet de fick betalt. Men han betalade dem med väldigt fint guld, och de hade visat sig att vara mer pålitliga än vad han hade trott.