Morgan Rice - Drakriket

Devin hade en familj, utanför Vapenhuset. Han ville inte se dem skadas bara för att han hade haft kort stubin och inte tänkt sig för. Men samtidigt ville han inte stå och se på när en pojke blev sinneslöst misshandlad av en berusad prins, heller. Han höll hårdare i hammaren, tvingade sig själv att lägga ner den och försökte intala sig själv att hålla sig undan.

Sedan grep prins Vars tag i Nems hand och tvingade ner den över ett städ.

”Få se hur bra du smider med en bruten hand,” sa han. Han tog en hammare och lyfte den och i den stunden visste Devin vad som skulle hända om han inte gjorde någonting. Hans hjärta snabbade upp.

Utan att tänka slungade Devin sig fram och sträckte sig efter prinsens arm. Han avledde inte slaget särskilt mycket, men det var tillräckligt för att träffa järnet bredvid Nems hand.

Devin höll kvar, ifall prinsen tänkte slå honom härnäst.

”Vad?” sa prins Vars. ”Rör mig inte.”

Devin kämpade med att hålla fast hans hand. Så nära honom var stanken av alkohol tydlig.

”Inte om ni tänker fortsätta slå min vän,” sa Devin.

Han visste att han hade satt sig själv i knipa bara genom att vidröra prinsen, men nu var det för sent.

”Nem förstår inte. Och han är heller inte anledningen till att ni slog omkull rustningen. Det skulle nog vara dryckens fel.”

”Rör mig inte, sa jag,” upprepade prinsen. Hans fria hand rörde sig mot matkniven på hans bälte.

Devin backade från honom så varsamt han kunde. En del av honom hoppades fortfarande att detta kunde lösas på ett fredfullt vis, trots att han visste precis vad som var på väg.

”Ni vill nog låta bli det där, Ers Höghet.”

Vars blängde på honom och andades tungt. Rent och skärt hat i hans ögon.

”Det är inte jag som begår ett misstag här, din förrädare,” morrade Vars med döden i rösten.

Vars satte ner hammaren och tog upp ett långsvärd från en av bänkarna, men det var redan uppenbart för Devin att prinsen inte var särskilt skicklig med ett svärd.

”Just det – du är en förrädare. Att attackera kungligheter är ett högmålsbrott. Sånt dör man för.”

Han svingade svärdet mot Devin som instinktivt tog tag i det närmaste han kunde hitta. Det visade sig vara en smideshammare som Devin lyfte för att ta emot slaget. Järn klingade mot järn när han hindrade svärdet från att kollidera med hans huvud. Slaget skakade i hand händer och det fanns inte en sekund att fundera. Med svärdet tryckt mot hammarhuvudet, slet han det från prinsens händer med all sin styrka. Det slamrade ner på golvet där den raserade rustningen låg.

Han tvingade sig själv att stanna upp. Han var arg att prinsen ens hade försökt hugga honom, men Devin var full av tålamod. Metallen krävde det. En otålig man i en smidesverkstad gjorde sig bara illa.

”Ser du?” ropade prins Vars och pekade på Devin med ett finger som skakade av antingen ilska eller skräck. ”Han slår mot mig! Grip honom. Dra ner honom till slottets mest undangömda cell och när morgonen kommer, sätt hans huvud på en påle.”

De unga männen runtom honom såg tveksamma ut, men det var likväl uppenbart att de inte skulle stå och se på när någon så låg i rang som Devin bråkade med en prins. De flesta höll fortfarande i svärd och spjut som de oerfaret hade fäktats med och nu befann sig plötsligt Devin mitt i en ring av dessa vapen som alla pekade rakt mot hans hjärta.

”Jag vill inte bråka,” sa Devin; han visste inte vad mer han kunde säga. Han lät hammaren falla till golvet. Den var värdelös nu. Kunde han ens försöka slå sig ur situationen när de var så många? Trots att han misstänkte att han var en skickligare fäktare än någon annan här var de alldeles för många för att han ens skulle försöka. Och om han gjorde det, vad hände efteråt? Vart skulle han springa och vad skulle det innebära för hans familj om han gjorde det?

”Det kanske inte behövs någon cell,” sa prins Vars. ”Jag kanske hugger huvudet av honom här och nu där folk kan se. Ta ner honom på knä. På knä, sa jag!” han upprepade sig när männen runtom Devin inte agerade kvickt nog.

Fyra av dem gick fram för att putta ner Devin medan de andra stod med sina vapen riktade mot honom. Under tiden plockade prins Vars upp svärdet igen. Han lyfte det, undersökte vikten i det, och i det ögonblicket visste Devin att han skulle dö. Han fylldes med fruktan; det fanns ingen väg ut. Oavsett hur mycket han tänkte, oavsett hur stark han var, skulle det inte förändra någonting. De andra tyckte kanske inte att det prinsen tänkte göra var rätt, men de skulle ändå stå och se på. De skulle stå där och se på när prinsen svingade det där svärdet och…

…och i den stunden tycktes världen sträcka ut sig. Alla hjärtslag blödde samman till ett. I det ögonblicket var det som att han kunde se varje muskel i prinsens kropp, se tankegnistorna som styrde dem.

”Aj! Min arm!” tjöt prins Vars. Svärdet smattrade över golvet.

Devin stirrade häpet. Han försökte ta in vad han precis hade gjort.

Och han blev livrädd för sig själv.

Prinsen stod där, höll sig om armen och försökte gnugga tillbaka känseln i armen.

Devin kunde inte göra annat än stirra på honom. Hade han verkligen gjort det där? Hur? Hur kunde man få någons arm att krampa bara genom att tänka på det?

Hans tankar återvände till den där drömmen, återigen…

”Det räcker,” ropade en röst och avbröt det hela. ”Släpp honom.”

Prins Rodry klev in i vapencirkeln och de unga männen sänkte armarna som svar till hans närvaro. De tycktes nästan sucka av lättnad att han var där.

Devin gjorde i alla fall det men behöll ändå blicken på prins Vars och vapnet som han nu höll i sin ickedominanta hand.

”Det räcker, Vars,” sa Rodry. Han klev in mellan Devin och prinsen och Vars tvekade. Devin trodde nästan att han skulle slå till med svärdet ändå, trots sin brors närvaro.

Han kastade svärdet åt sidan.

”Jag ville ändå inte komma hit,” sa han och gick ut.

Prins Rodry vände sig till Devin och behövde inte säga ett enda ord till för att männen skulle släppa honom fri.

”Du är modig som stod upp för den där pojken,” sa han. Han lyfte spjutet i sin hand. ”Och du gör ett bra arbete. Jag hörde att den här var en av dina.”

”Ja, Ers Höghet,” sa Devin. Han visste inte vad han skulle tro. På bara några sekunder hade han gått från en säker död till att bli frisläppt, från att vara en förrädare till att få komplimanger. Det var vettlöst, men hur kunde det finnas vett i en värld där han precis hade utfört… magi?

Prins Rodry nickade och vände sig mot porten. ”Var mer försiktig i framtiden. Jag kanske inte är här och räddar dig nästa gång.”

Det tog flera sekunder innan Devin kunde förmå sig att ställa sig upp. Hans andetag kom med korta intervaller och nådde inte hela vägen in i honom. Han såg på Nem som försökte hålla igen det öppna såret på sin arm. Han såg rädd och uppskakad ut av händelserna.

Gamle Gund var plötsligt hos dem. Han tog Nems arm och band en tygbit runt den innan han såg på Devin.

”Var du tvungen att lägga dig i?” frågade han.

”Jag kunde inte låta honom göra Nem illa,” sa Devin. Det han hade gjort var något han skulle göra om hundra gånger till om så behövdes.

”Det värsta som hade kunnat hänt honom var ett kok stryk,” sa Gund. ”Vi har alla gått igenom värre saker. Nu… borde du gå.”

”Gå?” sa Devin. ”Gå hem för dagen?”

”Gå hem för dagen och alla dagar därpå, din dåre,” sa Gund. ”Tror du att vi kan låta en man som slåss med prinsen stanna i Vapenhuset?”