Morgan Rice - Drakriket

Lenore begav sig genom en innerbalkong med målningar som avbildade hennes förfäder längs ena väggen. Var och en av dem såg starkare och elegantare ut än den förra. Därifrån tog hon en slingrande trappa förbi ett flertal salonger, mot förrummet innan den stora salen. Hon stod med sin mor utanför dörren och väntade på att tjänstefolket skulle öppna dörren och presentera henne.

”Prinsessan Lenore av det Norra Kungariket och hennes mor, drottning Aethe.”

De klev in – och där var han.

Han var… perfekt. Det fanns inget annat ord för känslan han satte i Lenore när han vände sig mot henne och gled ner i den mest graciösa bugningen hon hade sett på länge. Han hade mörkt hår i underbara, korta lockar; raffinerade ansiktsdrag, nästan vackra; samt en kroppsform som verkade både atletisk och slank, klädd i en röd väst och grå hosor. Han såg ut att vara ett eller två år äldre än Lenore, men det var för henne spännande snarare än skrämmande.

”Ers Majestät,” sa han med en blick mot Lenores mor. ”Prinsessan Lenore. Jag är Finnal från huset Viris. Jag kan bara säga hur länge jag har sett fram emot detta ögonblick. Ni är ännu skönare än jag föreställde mig.”

Lenore rodnade. Hon rodnade aldrig . Hennes mor hade alltid sagt att det var opassande. När Finnal höll ut sin hand, tog hon den i sin så graciöst hon kunde och kände styrkan i honom. Hon föreställde sig hur det skulle vara om dessa händer drog henne närmare för en kyss, eller mer än en kyss…

”Vid er sida känner jag mig knappt som den sköna,” sa hon.

”Om jag skiner, är det bara en reflektion av ert ljus,” svarade han. Så stilig och så poetisk, dessutom?

”Det är svårt att tro att vi kommer att vara gifta inom en vecka,” sa Lenore.

”Jag tror att det kanske är för att vi inte är de som har lagt ner långa månaders arbete på att förhandla om giftermålet,” svarade Finnal. Han log ett vackert leende. ”Men jag är glad att våra föräldrar gjorde det.” Han såg sig omkring i rummet, på Lenores mor och tjänsteflickorna. ”Det är nästan synd att jag inte kan ha er här för mig själv, prinsessan, men det kanske är bäst så. Jag är rädd att jag skulle tappa bort mig i era ögon. Då skulle er far bli missnöjd med mig, eftersom jag skulle missa så mycket av hans gästabud.”

”Får ni alltid till sådana fina komplimanger?” frågade Lenore.

”Bara när de är förtjänta,” svarade han.

Lenore kände hur hon förlorade sig i sina fantasier om honom när hon stod bredvid honom vid dörren till den stora salen. När betjänterna öppnade den, såg hon gästabudet i full fart. Hon hörde bardens musik och såg akrobaterna som erbjöd underhållning längre bort i salen där stadsborna satt.

”Vi borde gå in,” sa hennes mor. ”Din far kommer utan tvekan att vilja visa sin entusiasm över giftermålet och han vill nog också se hur lycklig du är. Visst är du lycklig, Lenore?”

Lenore såg in i sin fästmans ögon och kunde inte göra annat än att nicka.

”Ja,” svarade hon.

”Och jag ska sträva efter att ni förblir det,” sa Finnal. Han tog hennes hand, lyfte den till sina läppar och lämnade genom hudkontakten en hetta där som spred sig genom hela Lenores kropp. Hon kunde inte låta bli att tänka på alla andra ställen han kunde kyssa och han log, som om han visste precis vilken effekt hans charm hade. ”Snart, min älskade.”

Hans älskade? Älskade Lenore honom, när de nyss hade mötts? Kunde hon älska honom efter bara en kort beröring? Lenore visste att det var nonsens att tro att hon kunde det, något från en bards sånger, men i den stunden trodde hon ändå det. Åh, hon trodde verkligen det.

Med ett leende tog hon ett steg framåt samtidigt som Finnal och visste att tillsammans liknade de nog någonting ur legenderna, för de som iakttog dem. De rörde sig som en enhet, sammanlänkade.

Snart skulle de verkligen vara sammanlänkande och den tanken var mer än nog för Lenore när de gick längre in i salen för att delta i festandet.

Ingenting, tänkte hon, kunde möjligtvis förstöra den stunden.

Prins Vars hällde i sig ett krus med öl och såg till att ha bra utsikt över Lyril under tiden. Hon låg fortfarande naken i hans säng, satte sig sedan upp och såg på honom med en tydlig nyfikenhet som matchade hans egen. Blåmärkena från kvällen innan syntes bara lite grann.

Som hon bör , tänkte Vars. Han var en blodsprins trots allt. Kanske inte lika muskulös som sin storebror men ung, tjugoett år, och fortfarande stilig. Hon bör se på mig med nyfikenhet, med intresse och aktning, tänkte han, kanske till och med fruktan, om hon visste vilka saker jag vill göra med henne just nu.

Nej, det fick vänta. Att vara hårdhänt var en sak, men hon var ädel nog att det spelade roll. Det var bättre att gå hela vägen med någon som inte skulle saknas.

Lyril var vacker hon också, förstås; Vars skulle inte ta henne till sängs annars. Hennes hår var eldslågor och hennes hud var gräddfärgad. Hon var fyllig och grönögd. Hon var en adelsmans äldsta dotter, en adelsman som såg sig själv som handelsman – eller en handelsman som hade köpt sig adelstiteln, Vars mindes inte riktigt och brydde sig inte heller. Hon var underställd honom – hon gjorde som han sa. Spelade resten någon roll?

”Har ni sett tillräckligt, min prins?” frågade hon. Hon ställde sig upp och rörde sig mot honom. Vars gillade sättet hon gjorde det på. Han gillade sättet hon gjorde det mesta på.

”Min far vill att jag följer med på jakt i morgon,” sa Vars.

”Jag skulle runna rida med dig,” sa Lyril. ”Se efter dig och erbjuda mina tjänster medan du rider.”

Vars skrattade. Om det sårade henne, än sen då? Hur som helst var hon nog van vid det här laget. Vanligtvis låg han inte med kvinnor särskilt länge; han tappade intresset, de gled ifrån varandra, eller så gjorde han dem för illa. Lyril hade hållit ut längre än de flesta. I flera år nu. Dock hade det givetvis funnits andra än henne under den tiden.

”Skäms du över att ses med mig?” frågade hon.

Vars tog ett steg närmare henne, höll fast henne med en blick. I det ögonblicket av fasa var hon den vackraste människan han någonsin hade sett.

”Jag gör som jag vill,” sa Vars.

”Ja, min prins,” svarade hon med ännu en rysning som fick Vars armar att darra av lust.

”Du är skönare än någon annan kvinna, du är adlig, du är perfekt,” sa han.

”Så varför tar du så lång tid på dig att fria till mig?” frågade Lyril. Det var en uttjatad diskussion. Hon hade frågat och antytt och kommenterat så länge Vars kunde minnas.

Han flög mot henne, snabbt och skarpt, och grep tag i hennes hår. ”Fria till dig? Varför skulle jag gifta mig med dig? Tror du att du är speciell?”

”Det måste jag vara,” argumenterade hon. ”Annars skulle inte en prins som du vilja ha mig.”

Det stämde, i och för sig.

”Snart,” sa Vars och tvingade ilskan att dra sig undan. ”När det passar sig.”

”När kommer det att passa sig?” krävde hon. Hon började att klä på sig. Blotta åsynen av det fick Vars att vilja klä av henne igen. Han rörde sig mot henne och kysste henne djupt.

”Snart,” lovade han; det var enkelt att lova. ”Men till dess…”

”Till dess ska vi befinna oss på din fars gästabud för att fira att din systers fästman har anlänt,” sa Lyril. Hon såg fundersam ut. ”Jag undrar om han är stilig.”

Vars vände henne mot sig med ett grepp så hårt att hon drog efter andan. ”Räcker jag inte för dig?”

”Räcker? Du mer än räcker.”