Morgan Rice - Drakriket

Det vore mer sannolikt att Godwins döttrar hade följt med. Åtminstone två utav dem. Den yngsta, Erin, hade njutit av äventyret. Nerra hade åtminstone velat se varelsen, fascineras av den, för att sedan gråta över dess bortgång, trots att varelsen var vad den var. Godwin log vid tanken på hennes godhet men, som alltid, dog leendet när nästa tanke var minnet av hennes senaste hostattack och sjukdomen i sin helhet, som de så noggrant försökte att dölja. Lenore hade förmodligen föredragit att stanna hemma i slottet; hon hade trots allt ett bröllop att förbereda.

I stället för någon av alla de andra var det just Godwin och Rodry. Med sig hade de ett halvt dussin Sporreriddare; Lars och Borus, Halfin och Twell, Ursus och Jorin – av vilka alla Godwin litade helhjärtat på. Vissa av dem hade tjänat honom i flera decennier och deras rustningar var beklädda med riddarnas självutvalda symboler, som gnistrade av plaskat flodvatten. Även byborna som hade stött på den där varelsen var närvarande, liksom den rockbeklädda magikern på sin sjukliga häst.

”Grey,” sa kung Godwin och vinkade fram mannen i fråga.

Mäster Grey tog ett långsamt steg framåt och stödde sig med sin käpp.

Om situationen såg annorlunda ut, hade Godwin kunnat skratta åt kontrasten mellan dem. Grey var slank och skallig med så blek hy att den nästan passade hans namn, iklädd en vit- och guldmönstrad rock. Godwin var betydligt större, bredaxlad och, uppriktigt sagt, nu för tiden ganska trind om magen. Han hade sin rustning på sig, hans skägg var långt och hans mörka hår nådde honom till axlarna.

”Tror du att de ljuger om det här?” frågade kung Godwin och nickade mot byborna.

Godwin visste att männen alltid försökte, med koben och läderbitar, men hans magiker besvarade inte hans fråga. Grey skakade bara på huvudet och såg honom rakt i ögonen.

En rysning färdades upp för Godwins ryggrad. Det fanns inga tvivel. Det här var inget skämt, inget spratt för att få pengar eller bli omtyckt eller både och.

Det var en drake.

Dess fjäll var rött som blod på rostigt järn. Dess tänder var elfenbensvita och lika långa som en fullvuxen man. Dess klor var vassa som rakblad. Gigantiska vingar spred ut sig från kroppen, slitna och trasiga men ändå majestätiska – likt fladdermusvingar i formen, till synes knappt tillräckligt för att hålla upp en sådan enorm best. Varelsens kropp drog ihop sig där den låg på marken men var ändå längre än ett dussin hästar, stor nog att lyfta Godwin som en leksak, om den fortfarande hade varit vid liv.

”Jag har aldrig sett en förut,” erkände kung Godwin och vilade handen på drakens fjäll. Han hade nästan förväntat sig att den skulle vara varm, men i stället fanns bara dödens kalla stillhet.

”Få har det,” sa Grey. Medan Godwins röst var djup och ljudande, var Greys som ett pappers viskning.

Kungen nickade. Givetvis sa inte den gamle magikern allt han visste. Det var inte en tröstande tanke. Att se en drake nu, en död drake, dessutom…

”Hur mycket vet vi om denna?” frågade kungen. Han gick längs kroppens spann mot det som fanns kvar av svansen, som sträckte ut sig långt bakom varelsen.

”En hona,” sa magikern. ”Röd – med allt vad det innebär.”

Han förklarade förstås inte vad det innebar. Magikern gick runt kroppen med en fundersam min. Då och då slängde han en blick inåt landet som om han klurade på något.

”Hur dog den?” frågade Godwin. Han hade varit med i många strider, men han såg inga skador från yxor eller svärd på varelsen. Han kunde inte ens föreställa sig vilka sorters vapen som kunde skada en sådan best.

”Kanske… bara åldern.”

Godwin stirrade på honom.

”Jag trodde att de levde för alltid,” sa han. I det ögonblicket var han inte längre en kung utan en pojke som sökte upp Grey för första gången, långt bak i tiden, i jakt på hjälp och kunskap. Magikern hade verkat uråldrig redan då.

”Inte för alltid. Tusen år. Och de föds bara under drakmånen,” sa Grey. Det lät som att han citerade någonting.

”Tusen år är ändå alldeles för lång tid för att vi rimligtvis ska hitta en avliden drake här och nu,” sa kung Godwin. ”Jag gillar det inte. Det känns som ett dåligt tecken.”

”Möjligtvis,” medgav Grey – och han var inte en man som ofta medgav sådana saker. ”Döden i sig är ibland ett starkt tecken. Men ibland är det bara döden. Och ibland är det liv också.”

Han sneglade återigen in mot kungariket.

Kung Godwin suckade; det var hopplöst för honom att någonsin fullt förstå den gamle mannen. Han fortsatte stirra på besten och försökte komma fram till hur något så kraftfullt och magnifikt kunde ha dött. Det fanns inga tecken på strid, inga uppenbara skador. Han stirrade in i varelsens ögon som om de kunde förmedla ett svar.

”Far?” ropade Rodry.

Kung Godwin vände sig mot sin son. Han var så lik Godwin när han var i den åldern, muskulös och stark, men med ett spår av sin moders vackra drag och ljusare hår som påminde Godwin om att hon var borta. Rodry satt på en stridshäst i sin skinande blå rustning. Han såg otålig ut vid tanken på att vara fast där utan något att göra. När han hade hört talas om en drake hade han säkert hoppats på att få slåss med en. Han var fortfarande ung nog att tro att han kunde vinna mot allt.

Riddarna runtom honom väntade tålmodigt på sin kungs order.

Kung Godwin visste att de inte kunde vara ute hur länge som helst. Så nära floden som de var fanns alltid risken att sydlänningarna slank över bron i mörkret.

”Om vi är här för länge kommer drottningen att tro att vi båda försöker undvika bröllopsförberedelserna,” påpekade Rodry. ”Det tar tillräckligt lång tid att ta sig tillbaka, även om vi rider på full galopp.”

Det också. När Lenores bröllop bara var en vecka bort skulle inte Aethe vara särskilt förlåtande mot honom, särskilt inte om han var ute med Rodry. Trots hans ansträngande, trodde hon fortfarande att han favoriserade de tre sönerna han hade fått med Illia över de tre döttrarna han hade fått med henne.

”Vi återvänder alldeles strax,” sa kung Godwin. ”Men först måste vi göra någonting åt detta.” Han kastade en blick mot Grey innan han fortsatte, ”Om folk hör talas om en drake, för att inte tala om en död drake, kommer de ta det som ett ont tecken och jag vägrar ha onda tecken i farten runt Lenores bröllop.”

”Givetvis,” sa Rodry. Han såg skamsen ut över att han inte själv tänkte på det. ”Så, hur gör vi?”

Kungen hade redan tänkt ut det. Han gick först fram till byborna och tog fram de slantar han hade fått med sig.

”Jag vill tacka er för att ni informerade mig om detta,” sa han och gav dem pengarna. ”Återvänd nu till era hem och berätta inte för någon vad ni har sett. Ni var inte här. Detta hände aldrig. Om jag hör något annat…”

De snappade upp på det outsagda hotet och bugade hastigt.

”Ja, Ers Majestät,” sa den ena innan de skyndade sig därifrån.

”Nu så,” sa han och vände sig mot Rodry och de andra riddarna. ”Ursus, du är starkast; visa nu hur mycket styrka du faktiskt besitter. Hämta rep, någon av er, så kan vi alla dra besten härifrån.”

Den största av riddarna nickade och alla satte igång att leta genom sadelväskorna, tills en av dem hittade de tjocka repen. Inte helt oväntat var det Twell, ”planeraren”, som hade fått med sig dem.

De knöt repen runt vad som fanns kvar av draken och det tog längre än kung Godwin hade önskat. Bestens massa verkade stå emot alla försök att binda den. Jorin, den vigaste, var tvungen att kravla över varelsen med repet över axeln för att få till en knut. Han tog ett lätt skutt ner till marken, trots rustningen. Till slut hade de, trots svårigheterna, lyckats binda hela kroppen. Kungen gick fram och tog tag i ett rep.