Selma Lagerlöf - Bannlyst

»Jag har inte hört annat om dem,» sade Ung-Joel, »än att folk säger, att förut fanns det på Najaden en, som var delaktig i barnamord, och en, som hade fött ihjäl sin farmor, och en, som hade anstiftat mordbrand, och en, som aldrig i sitt liv hade gjort annat än stulit fisk från andras garn, och två, som höll på att supa sig fördärvade, och att nu hade de fått ibland sig en, som har smakat människokött, så att nu var samlingen fulltalig, och en kunde inte begära fler ogärningsmän på en skuta. Men jag har ingenting hört från Sven själv, och inte har jag reda på annat, än att allt går väl mellan honom och kamraterna.»

»Du pratar tok,» sade mor Thala. Hon såg ond ut, men var i alla fall glad, att ingenting farligt hade inträffat. »Kom nu ihåg, gossen min, att så snart som du får höra nyheter från Sven, så ska du komma hit med dem! Det är den största tjänst du kan göra far och mig.»

Om fjorton dar kom Ung-Joel ut till skäret.

»Ja, nu ska jag säga er, mor,» sade han, »att det är ingen, som tror, att Najadlaget längre ska kunna hålla ut med Sven. För nu påstår folk, att den smutsigaste och sämsta och mest stinkande jakten i skärgården håller på att så sakteliga bli uppsnyggad och renspolad, att motorn slutar upp att strejka, just då den som bäst behövs, att segeltrasan, som de ibland brukar hissa för att stötta skutan, har blivit lagad och fått ett par stora, fyrkantiga lappar, att den urblekta vimpeln har blivit ersatt med en ny och klarfärgad, att namnspegeln har blivit omförgylld och hela namnet Najaden ditmålat, utan att någon bokstav fattas, att skaffningen ombord börjar smaka underligt lika sådan mat, som man får på landbacken, att det börjar blänka av både pannor och tallrikar i kabyssen. Man säger, ser ni, mor, att man aldrig har trott annat, än att folket på Najaden väl skulle stå ut med att ha en människoätare ombord, men rena fat och tallrikar, det vet man inte hur det ska kunna tåla sig med.»

»Asch, jag tror, att du bara vill göra spektakel av mig!» sade modern, men sonen såg, att hon var väl belåten med hans nyheter. »Och kom det ihåg,» tillade hon, »att så fort som du får höra något från din bror Sven, så bör du låta oss få reda på det! För han har ingenting ont gjort, och vi måste hålla reda på hur det går honom, så att han inte råkar i olycka.»

Men den, som bor ute på Grimön, får öva sig i tålamod. I hela fjorton dagar fick mor Thala vänta, innan Ung-Joel kom med nyheter från Sven Elversson.

»Ja, jag har inte råkat honom själv nu heller,» sade han, »men jag har hört sägas, att det inte kan gå ihop stort längre med Najadfolket och Sven Elversson. För nu lär Olaus, som är skeppare på jakten, börja yrka på att manskapet ska komma ombord i rätt tid, och han har flera gånger lyckats att få åstad sin jakt samtidigt med den andra fiskeflottan och kommit fram till fiskeplatsen och fått gott läge och god fångst. Och när garnen är hela och rediga och välskötta och inte murkna, så att de brister, när vaden är som fullast, och när den, som ska sköta spelet, inte är dödfull, så att hela fångsten vältes i sjön, just när den är vid båtkanten, och när det börjar förtjänas pengar på motorjakten Najaden, så kan inte någon tro, att Olaus från Fårön och Corfitzson från Fiskebäck och Bertil från Strömsundet och Torsson från Iggenäs och Rasmussen och Hjelmfelt ska stå ut där. För nog kunde de trivas med att ha en människoätare ombord, men att segla på en rengjord skuta och driva ordentligt fiske och ha god förtjänst, det har ingen av dem kunnat finna sig i i hela sitt liv.»

Mor Thala bannade honom för att han inte kunde tala ett allvarligt ord, men hon var i alla fall nöjd med underrättelserna.

»Du ska få se, att allt går bra,» sade hon. »Ack, den Joel, den Joel! Ja, jag menar inte dig, utan far din. Han är den klokaste människa, som finns i hela Bohuslän. Han visste vad han gjorde, då han skickade ut Sven bland människor.»

Ett par veckor därefter kom Ung-Joel med en ny rapport igen.

»Jag har inte råkat Sven själv,» sade han, »för sillen håller till långt uppe i norr det här året, men jag har hört, att folk säger, att när Olaus från Fårön har låtit övertala sig att snygga upp sin stuga för de pengar, som han har förtjänat, och när Corfitzson från Fiskebäck sätter in sina pengar på banken, så fort som de kommer i hans hand, och när Bertil köper en ny klänning åt hustrun, och Torsson skaffar sig en ny segelbåt och Rasmussen och Hjelmfelt bekvämar sig till att skaffa hem mat till hustrur och barn, så kan det väl aldrig stå rätt till med Najadfolket. För inte blev man förvånad, när de tålde en människoätare ibland sig, men att de kunde tåla en ren skuta och ett ordentligt fiske och vara i stånd att leva som annat folk, det hade man aldrig trott dem om.»

»Det är ingen, som pratar så förargligt som du,» sade mor Thala till sonen, men hon var övermåttan belåten och sade, att nu trodde hon, att allt skulle sluta väl för Sven, och att folk skulle komma att tåla honom.

»Det är allt så gammalt och ingrott hos människorna det, som han har emot sig,» sade då Joel, »så en får inte vänta, att han ska segra så lätt. En får vara glad, om en bara kan laga så, att det inte tar makten över honom själv.»

Ett par veckor därefter kommo båda bröderna hemseglande. De sågo nedslagna ut, då de trädde in i stugan på Grimön.

Varken mor Thala eller Joel gjorde Sven några frågor, men modern ställde snart om, att hon fick vara ensam med Ung-Joel.

»Vad i all världen står det nu på?» sade hon.

»Jo,» sade Ung-Joel och såg förgrymmad och vred ut, »det hjälper ju inte, att Olaus och Corfitzson och allt det andra Najadfolket vill bättra sig och håller till godo med att jakten blir uppsnyggad, och att fisket föres ordentligt, och att pengarna tas vara på, när de inte kan träda innanför sin stugas dörr utan att mötas av ett gråtande kvinnfolk. Vad ska de ta sig till, när hustrurna säger till dem, att de hellre får bli sådana, som de var förut, än fortsätta att leva i sällskap med en, som har syndat som Sven. När de säger, att de känner sådan avsmak för Sven, att det också flyttas över på dem, som var dag är i sällskap med honom. När de inte bryr sig om förbättrade hus, segelbåtar, klänningstyger, mat, husgeråd, heder, framgång, lycka, när de offrar allt detta för att slippa ifrån äcklet. När det är så, då måste ju männen be Sven ta sin hand från motorjakten Najaden och råda honom att stanna hemma på Grimön, där ingen råkar honom och ingen tar anstöt av honom.»

Denna samma vår, kort efter det att sonen hade vänt tillbaka från sillfisket, fick gamle Joel Elversson en förfrågan från kyrkoherden i Applum om han skulle vara hågad att åtaga sig ett skolhusbygge.

Joel hade fordom skött några byggnadsföretag inom församlingen och utfört dem så billigt, att han knappast hade erhållit någon vinst för sig själv. Det var väl detta, som gjorde, att han nu åter blev ombedd, oaktat många torde ha funnit honom väl gammal.

När mor Thala Elversson fick höra talas om anbudet, förklarade hon genast, att Joel inte mer fick åtaga sig ett så maktpåliggande arbete, och mannen sade inte precis emot henne. Men på samma gång blev han sittande och talade om hur kännbart det skulle bli för socknen med en främmande entreprenör. Han förklarade också, att han bra gärna hade velat vara med om att bygga ett nytt hus åt skolbarnen, som så länge hade fått hålla till godo med det gamla dragiga och mörka nästet, som nu användes till skolhus.

»Du skulle ha sett ritningarna,» sade han till Thala. »Allt, vad de nu hittar på för att göra det bekvämt och bra! Det visste man minsann ingenting om i vår ungdom.»