Morgan Rice - De Tappras Uppkomst

“Dina nätter kommer att bli långa, och elden kommer att vara långt bort,” sa han, och omfamnade henne kvickt.

Hennes far gick snabbt emot henne och omfamnade henne, den starkaste omfamningen av en krigsherre. Hon kramade tillbaka, förlorad i hans muskler, hon kände sig trygg och säker.

Du är min dotter.” sa han varsamt, “glöm inte det.” Han sänkte sedan sin röst, så att ingen annan kunde höra, och sa: “Jag älskar dig.”

Hon blev överrumplad av känslor, men före hon kunde svara vände han sig snabbt om och gick iväg—och samtidigt började Leo att gnälla och hoppa upp på henne, och gnugga sin nos mot hennes bröst.

“Han vill följa med dig,” sa Aidan. “Ta han—du kommer att behöva honom mycket mer än mig, instängd i Volis. Han är ju trots allt din.”

Kyra kramade Leo, och kunde inte vägra, då Leo vägrade lämna hennes sida. Hon kände sig tröstad av idén att få ha med honom, då hon hade saknat honom mycket. Hon skulle behöva ett till par med ögon och öron också, och där fanns ingen mer lojal än Leo.

Nu var Kyra redo och hoppade upp på Andor då hennes fars män delade på sig så hon kunde ta sig förbi. De höll upp facklor genom hela bron för att visa respekt, de fäktade bort natten, lyste upp en väg åt henne. Hon kollade ut framför männen, the där bredde vildmarken ut sig. Hon kände sig upprymd, och mest av allt, en känsla av att det var hennes plikt. Hennes mening. Framför henne låg det viktigaste uppdraget i hela hennes liv, ett uppdrag som inte bara skulle visa hennes identitet, utan avgöra ödet för alla i Escalon. Insatserna kunde inte vara högre.

Med hennes stav över ena axeln, hennes båge över den andra, och med Leo och Dierdre bredvid henne, Andor under henne, och alla hennes fars män som kollade på henne, så började Kyra att rida med Andor mot stadsportarna. Hon gick sakta från början, genom facklorna, förbi männen, och det kändes som om hon gick in i en dröm, som om hon gick sitt öde tillmötes. Hon kollade inte bakåt, hon ville inte förlora sin beslutsamhet. Ett signalhorn lät långt från hennes fars män, en signal för avgång, ett ljud för respekt.

Hon förberedde sig för att ge Andor en kick—men han hade redan förstått henne. Han började öka, först trav sedan galopp

Kyra sprang i full fart, genom portarna av Argos, över bron och ut på de öppna fälten. Kalla vindar i hennes hår, och inget annat än en lång väg framför sig, vilda varelser och mörker som sakta bredde ut sig.

Merk sprang genom skogen, snubblade ner för den leriga backen, väjde mellan grenar och löv medan Vitskogen krasade under hans fötter när han sprang så snabbt han kunde, han kollade framför sig och höll koll på rökmolnen som bolmade på håll och blockerade den röda solnedgången, han började få en känsla av att det var bråttom. Han visste att flickan var där någonstans, och han hoppades innerligt att hon inte var mördad än och han kunde inte få sina ben att springa snabbare.

Mördandet verkade hitta honom, det kom runt varje hörn nästan varje dag, på samma sätt som männen blev hemkallade till middag. Han hade en dejt med döden brukade hans mamma säga. Dessa ord ringde i hans huvud, och jagade honom varje dag. Var hennes ord självuppfyllande? Eller hade han fötts med en svart stjärna ovanför sitt huvud?

Mördande för Merk var en naturlig del av sitt liv, som att andas eller att äta lunch, det kvittade vem han gjorde det för, och hur. Desto mer han tänkte på det, desto mer äcklad kände han sig, som om han ville spy upp hela sitt liv. Medan allt skrek åt honom att vända om, att starta ett nytt liv och fortsätta sin pilgrimsfärd till Tornet av Ur, men han kunde bara inte göra det. Våldet kallade på honom ytterligare en gång, och nu var det fel tid att vända om.

Merk sprang medan de bolmande rökmolnen kom närmare, vilket gjorde det svårare att andas, och lukten av rök fräste i hans näshår. En familjär känsla började ta över inom honom. Det var inte rädsla, eller efter alla dessa år, ens upprymdhet. Det var en familjär känsla. Av mördarmaskinen som han skulle bli. Det var alltid det som hände när han gick in i strid—sin egen, privata strid I hans strid, mördade han motståndarna ansikte mot ansikte; han behövde inte gömma sig bakom ett visir eller en rustning, eller en publiks applåder, som de flådiga knektarna. Hans synpunkt var att han var den modigaste krigaren någonsin, endast till för krigare som honom.

När Merk fortsatte springa kom en ovanlig tanke. Vanligtvis brukade Merk inte bry sig om vem som överlevde eller vem som dog; det var bara ett jobb. Det var det som höll honom fri från anklagelse, och fri från känslomässig inblandning. Denna gång var det dock annorlunda. För första gången någonsin som han kan komma ihåg, var det ingen som betalade honom för att göra detta. Han fortsatte för sin egen räkning, för ingen annan anledning än att han tyckte synd om flickan och ville rätta till saker och ting. Det gjorde honom inblandad, och han tyckte inte om den känslan. Han ångrade redan nu att han inte hade reagerat snabbare och vänt om.

Merk sprang som en stadig klippa, utan att bära vapen—och han behövde inte det heller. Han hade endast sin dolk i sitt bälte, och det var tillräckligt. Han behövde kanske inte ens använda den. Han föredrog att gå in i en strid utan vapen: det överraskade hans motståndare. Dessutom kunde han ta motståndarens vapen och använda de mot honom. Det lämnade honom med en känsla av alert vart han än gick.

Merk rusade ut ur Vitskogen, träden gav vida till de öppna fälten, de rullande kullarna och den störa röda solen som gick ner vid horisonten. Fälten spreds ut framför honom, med den svarta skyn ovanför, fylld med rök, och hus i lågor, där ett av de bara kan vara flickans hus. Merk kunde höra det där ifrån, det glädjefyllda skriken från männen, de kriminella, deras röster fylldes med glädje och blodlust. Med sitt professionella öga skannade han brottscenen och såg omedelbart ett dussin män, med ansikten upplysta av facklor, och satte eld på allt. Vissa sprang från stallet till husen, satte eld på höet, medan andra slaktade de oskyldiga boskapen och hackade ner dem med sina yxor. Han såg att en av dem släpade en kropp i leran.

En kvinna.

Merks hjärta rusade när han undrade om det var flickan—och om hon var död eller levande. Han drog henne mot vad som såg ut som att vara flickans familj, alla var bundna i rep mot ladan. Där var hennes far och mor, och bredvid, antagligen hennes syskon, två stycken yngre, flickor båda två. As a breeze moved a cloud of black smoke, Merk caught a glimpse of the body’s long blonde hair, matted with dirt, and he knew that was her.

Merk felt a rush of adrenaline as he took off at a sprint down the hill. He rushed into the muddy compound, running amidst the flame and the smoke, and he could finally see what was happening: the girl’s family, against the wall, were all already dead, their throats cut, their bodies hanging limply against the wall. He felt a wave of relief as he saw the girl being dragged was still alive, resisting as they dragged her to join her family. He saw a thug awaiting her arrival with a dagger, and he knew she would be next. He had arrived too late to save her family—but not too late to save her.

Merk knew he had to catch these men off-guard. He slowed his gait and marched calmly down the center of the compound, as if he had all the time in the world, waiting for them to take notice of him, wanting to confuse them.

Soon enough, one of them did. The thug turned immediately, shocked at the sight of a man walking calmly through all the carnage, and he yelled to his friends.