Fiona Grace - Mord i slottet

”Jag tar det,” upprepade Lacey, plötsligt bortom sig av förväntan. ”Och fyra till i vilka färger du än tror skulle passa mig.”

Affärsbiträdet såg förvirrad ut när hon gick ut genom den bakre dörren – till de där fula, gråa lagringsrummen, tänkte Lacey – för att leta fram fler kostymer.

Lacey tryckte på den gröna luren. ”Stephen?”

”Hej – Lacey? Jag är här med Martha. Skulle du vilja komma hit till butiken för ett litet snack?”

Hans ton lät lovande och Lacey kunde inte låta bli att le.

”Absolut. Jag är där om fem minuter.”

Affärsbiträdet kom tillbaka med armarna fulla av kostymer. Lacey lade märke till den perfekta färgpaletten: beige, svart, marinblå och diskret rosa.

”Vill du prova dem?” frågade hon.

Lacey skakade på huvudet. Nu hade hon bråttom och hon kunde inte vänta med att få betala och springa över till butikslokalen. Hon tittade ständigt över axeln mot utgången.

”Nepp. Om de är samma som den här så litar jag på att de passar. Knappar du in dem är du snäll?” sa hon snabbt. Hennes tvinande tålamod hördes. ”Åh, jag behåller den här på, förresten.”

Affärsbiträdet såg föga imponerad ut från sättet Lacey försökte skynda henne på. Som för att irritera henne tog hon sin tid med att knappa in dem i kassan och försiktigt slå in dem i papper.

”Vänta!” utbrast Lacey när kvinnan drog fram en papperskasse att lägga kläderna i. ”Jag kan inte bära en shoppingkasse. Jag behöver en handväska. En bra en.” Hennes ögon flög till raden av väskor på hyllan bakom kvinnans huvud. ”Kan du välja en som passar till kläderna?”

Från affärsbiträdets ansiktsuttryck att döma kunde man tro att hon hade att göra med en galning. Ändå vände hon sig lydigt om, granskade vardera reaväska och valde ut en stor, svart kuvertväska med guldspänne.

”Perfekt,” sa Lacey och praktiskt taget studsade upp och ner på tårna som en löpare redo för startpistolens skott. ”Lägg till den.”

Kvinnan gjorde som hon blev tillsagd och började försiktigt att packa ner kostymerna i väskan.

”Då blir det—”

”SKOR!” ropade plötsligt Lacey, mitt i kvinnans mening. Vilken virrhöna. Det var hennes usla skor som förde henne till butiken från första början. ”Jag behöver skor!”

Affärsbiträdet lyckades se ännu mindre imponerad ut. Hon kanske trodde att Lacey spelade något sorts spratt på henne och att hon skulle rusa ut ur affären i sista sekund.

”Vi har skor här borta,” sa hon kallt och gestikulerade med armen.

Lacey mönstrade det lilla urvalet av vackra klackskor hon skulle ha haft på sig i New York City, där hon ansåg att ömma fotleder bara var en del av jobbet. Men saker och ting var annorlunda nu, påminde hon sig själv. Hon behövde inte ha på sig obekväma skor.

Hennes blick drogs till ett par lackade, svarta oxfordskor. Hon slängde sig över dem.

”De här,” sa hon och släppte dem på disken framför affärsbiträdet.

Kvinnan frågade inte ens om Lacey ville prova dem den här gången utan knappade direkt in dem i kassan och hostade till mot knytnäven åt det fyrsiffriga priset som syntes på kassaskärmen.

Lacey tog fram sitt kort, betalade, drog på sig sina nya skor, tackade kvinnan och skuttade ut ur affären mot den tomma lokalen bredvid. Hopp blomstrade till liv i hennes bröstkorg nu när hon var några få ögonblick från att ta emot nycklarna från Stephen och bli granne med den onöjda affärskvinnan hon precis hade köpt en helt ny identitet från.

När hon kom in såg Stephen ut att inte känna igen henne.

”Jag trodde du sa att hon var lite knasig?” mumlade kvinnan bredvid honom ur mungipan, som måste ha varit hans fru, Martha. Om det var ett försök att vara diskret, misslyckades hon totalt. Lacey hörde vartenda ord.

Lacey gestikulerade mot sina kläder. ”Ta-da. Sa ju att jag visste vad jag höll på med,” retades hon.

Martha gav Stephen en blick. ”Vad oroade du dig för, din tok? Hon är svaret på våra böner! Ge henne kontraktet direkt!”

Lacey kunde inte tro det. Vilken tur. Ödet hade definitivt lagt sig i.

Stephen drog stressat fram några dokument ur sin väska och lade dem på kassadisken framför Lacey. Till skillnad från skilsmässopapperna hon hade stirrat på med misstro i en stund av overklig sorg, tycktes dessa papper lysa av löften – av möjligheter. Hon tog fram sin penna, samma som hon hade signerat skilsmässopapperna med, och skrev under med sitt namn.

Lacey Bishop. Affärsägare.

Hennes nya liv var slutet.

Med kvast i handen satte Lacey igång att sopa golvet i butiken hon nu var stolt ägare av och kände hur hjärtat nästan sprängdes i bröstet.

Hon hade aldrig känt så här förut. Som om hon hade kontroll över hela sitt liv, hela sitt öde, och att framtiden var hennes att fånga. Hennes tankar rusade i full fart och sammansatte redan stora planer. Hon ville förvandla det stora bakre rummet till en auktionssal för att ära drömmen hennes pappa aldrig hade fullföljt. Hon hade varit på tusentals auktioner medan hon arbetade för Saskia (om än på den säljande sidan snarare än den köpande) men hon var säker på att hon kunde lära sig det som krävdes för att själv hålla i en. Hon hade aldrig skött en affär förut heller, men här var hon. Och, oavsett, så var ju ingenting som var lätt att få värt att ha.

Precis då såg hon en figur som var på väg förbi fönstret stanna upp och stirra på henne genom glaset. Lacey såg upp från sopandet och hoppades att det skulle vara Tom men insåg att figuren som stod still som en sten framför henne var en kvinna. Och inte vilken kvinna som helst, en som hon kände igen. Spinkig som en kvast, svart klänning och samma långa, mörka, vågiga hår som Lacey. Det var hennes onda tvilling – butiksbiträdet i lokalen bredvid.

Kvinnan stormade in i affären genom den olåsta ytterdörren.

”Vad gör du här inne?” skällde hon.

Lacey vilade kvasten mot disken och höll självsäkert ut handen mot kvinnan. ”Jag är Lacey Bishop. Din nya granne.”

Kvinnan stirrade på hennes hand som om den var full med baciller. ”Va?”

”Jag är din nya granne,” upprepade Lacey med samma självsäkra ton. ”Jag skrev precis på kontraktet för det här stället.”

Kvinnan såg ut som att hon precis hade blivit slagen över ansiktet. ”Men…” mumlade hon.

”Äger du butiken eller jobbar du bara där?” uppmanade Lacey i ett försök att styra tillbaka den chockerade kvinnan till sitt förnuft.

Kvinnan nickade som om hon vore hypnotiserad. ”Jag äger den. Jag heter Taryn. Taryn Maguire.” Sedan, plötsligt, skakade hon på huvudet som om hon äntligen kommit över överraskningen och tvingade fram ett vänligt leende. ”Tja, så fint att ha en ny granne. Det är ett vackert ställe, eller hur? Jag är säker på att det dunkla ljuset kan vara till din fördel, det döljer hur sjaskigt det ser ut.”

Lacey hindrade sig själv från att höja ena ögonbrynet. Efter åratal av att hantera sin mammas passivaggressivitet hade Lacey övats på att inte beröras av det.

Taryn skrattade högt, kanske i ett försök att kväva sitt tvärtomsmicker. ”Så, säg mig, hur fick du egentligen hyrestillstånd? Det senaste jag hörde var att Stephen skulle sälja det helt.”

Lacey ryckte bara på axlarna. ”Han skulle det, men det blev ändrade planer.”

Taryn såg ut att ha sugit på en citron. Hennes ögon flackade runt i lokalen och den uppåtvända näsan som Lacey redan hade fått riktad mot sig tidigare under dagen verkade nå ännu längre upp mot himlen desto mer Taryns avsky syntes.