Яльмар Сёдерберг - Доктор Глас. Серьезная игра / Doktor Glas. Den allvarsamma leken. Книга для чтения на шведском языке

Och vad är månskenet?

Solsken i andra hand. Försvagat, förfalskat.

Den måne, som nu kryper fram bakom kyrktornet, har ett olyckligt ansikte. Det synes mig som om dragen vore vanställda, upplösta, uppfrätta av ett namnlöst lidande. Stackars man, varför sitter du där? Är du dömd som förfalskare har du förfalskat solskenet?

I sanning, det är icke något litet brott. Den som blott vore säker att aldrig begå detsamma.

Ljus!

…Jag reste mig i bädden och tände ljuset på nattduksbordet. Jag kallsvettades, håret klibbade vid pannan… Vad var det jag hade drömt?

Återigen detsamma. Att jag dödade prästen. Att han måste dö, emedan han redan luktade lik, och att det var min plikt som läkare att göra det… Jag fann det svårt och obehagligt, det var något som aldrig förr hade förekommit i min praktik – jag ville gärna konsultera en kollega, ville inte bära ansvaret ensam i en så allvarlig sak… Men fru Gregorius stod naken i en vrå långt borta i halvmörkret och försökte skyla sig med ett litet svart flor. Och då hon hörde mig nämna ordet «kollega», fick hon ett så förskrämt och förtvivlat uttryck i ögonen att jag förstod att det måste ske strax, att hon var förlorad annars, på något sätt som jag inte kunde reda ut, och att jag måste göra det ensam och så att ingen någonsin kunde få veta det. Så gjorde jag det då med bortvänt huvud. Hur gick det till? Jag vet inte. Jag vet bara att jag höll för näsan och vände bort huvudet och sade för mig själv: seså, nu är det gjort. Nu luktar han inte mer. Och jag ville förklara för fru Gregorius, att det var ett mycket sällsynt och egendomligt fall: de flesta människor lukta ju först efter döden och då begraver man dem; men om någon luktar redan som levande, måste man döda honom, på vetenskapens nuvarande ståndpunkt finns det ingen annan utväg… Men fru Gregorius var borta, det var bara ett stort tomrum omkring mig, i vilket allt tycktes vika undan och fly för mig… Mörkret ljusnade till en askgrå månskymning… Och jag satt upprätt i bädden alldeles vaken och lyssnade till min egen röst…

Jag steg upp, klädde på mig en smula, tände ljus i alla rummen. Jag gick av och an, regelbundet som ett urverk, jag vet inte hur länge. Till sist stannade jag framför spegelbordet i salen och stirrade på mitt bleka och förryckta jag som på en främmande. Men av fruktan att ge vika för en plötslig impuls och slå sönder den gamla spegeln, som sett min barndom och nästan hela mitt liv och mycket av det som skedde innan jag fanns, gick jag bort och ställde mig vid ett öppet fönster. Det var icke månsken nu längre, det regnade, och regnet blåste mig mitt i ansiktet. Det var skönt.

«Drömmar fara som strömmar»… Jag känner dig, gamla ordspråksvisdom. Och det mesta man drömmer är i verkligheten icke värt en tanke – lösa skärvor av det man upplevat, ofta av det likgiltigaste och dummaste, av det som medvetandet inte funnit värt att taga vara på men som ändå lever sitt skuggliv för sig själv i någon av hjärnans skräpkamrar. Men det finns också andra drömmar. Jag minns en gång hur jag som pojke satt och grubblade en hel eftermiddag över ett geometriskt problem och måste gå till sängs utan att ha löst det: i sömnen arbetade hjärnan vidare för sig själv och gav mig lösningen i drömmen. Och den var riktig. Det finns också drömmar som äro bubblor från djupet. Och när jag rätt tänker efter: många gånger har en dröm lärt mig något om mig själv. Många gånger har drömmen avslöjat för mig önskningar, som jag icke villeönska, begär, som jag icke ville veta av vid dagsljus. De önskningarna och begären har jag sedan vägt och prövat i fullt solsken. Men de tålde sällan ljuset, och merendels stötte jag dem tillbaka ner i de skumma djup dit de hörde. I nattens drömmar kunde de sedan komma igen på nytt, men jag kände igen dem och hånlog åt dem även i drömmen, tills de uppgåvo alla krav på att stiga upp och leva i verkligheten och ljuset.

Men detta är något annat. Och jag vill veta vad det är; jag vill väga och pröva. Det är en av grunddrifterna i mitt väsen att icke tåla något halvmedvetet och halvklart hos mig själv, där det står i min makt att taga fram det och hålla det upp i ljuset och se efter vad det är.

Alltså, låt oss tänka efter:

En kvinna kom till mig i sin nöd, och jag lovade att hjälpa henne. Hjälpa, ja – vad det betydde eller kunde komma att betyda hade ju ingen av oss tänkt sig in i då. Det som hon begärde av mig var ju så enkelt och lätt. Det kostade mig varken möda eller betänkligheter, det hela roade mig snarast, jag gjorde den vackra unga kvinnan en delikat tjänst på samma gång som jag spelade den vidriga prästen ett elakt spratt, och i min tjocka svartgråa spleen kom denna episod och lyste upp som en rosengnista från en värld, stängd för mig… Och för henne betydde det ju lyckan och livet – så som hon såg det och som hon fick mig att se det. Så lovade jag då att hjälpa henne, och gjorde det – det som skulle göras då.

Men sedan har det hela så småningom fått en annan uppsyn, och den här gången får jag se till att komma till botten på affären innan jag går vidare.

Jag lovade att hjälpa henne; men jag tycker inte om att göra en sak till hälften. Och nu vet jag ju, och har vetat det länge: hon är inte hjälpt med mindre än att hon blir fri.

Om ett par dar kommer prästen tillbaka – så börjar den gamla historien på nytt. Jag känner ju honom nu. Men det är inte bara detta; det fick hon väl till sist se till att komma över på egen hand, hur svårt det må vara, och fast det river sönder hennes liv och gör henne till en trasa. Men det är något som säger mig så visst, som om det redan hade skett, att hon snart skall bära ett barn under sitt hjärta. Så, som hon älskar nu, lär hon inte komma förbi den saken. Hon vill det kanske inte ens. Och då: om detta sker – närdetta sker – vad så…? Då måste prästen bort. Alldeles bort.

Det är sant: om detta sker, så kan det ju hända att hon kommer till mig och ber mig att «hjälpa» henne med samma slags hjälp som så många förgäves ha tiggt mig om – och gör hon det: – ja, så får jag väl då göra henne till viljes, ty jag vet inte hur jag skall kunna göra henne emot i något. Men så är jag också led vid det hela, och så får historien vara slut, vad min andel beträffar.

Men jag känner, jag känner och vet att det inte kommer att gå till på det sättet. Hon är inte lik de andra, hon kommer aldrig att be mig om denhjälpen.

Och då måste prästen bort.

Hur jag vänder det, ser jag ingen annan lösning. Att bringa honom till förnuft? Att få honom att inse, att han inte längre har någon rätt att smutsa hennes liv, att han måste giva henne fri? Nonsens. Hon är hans hustru; han är hennes man. Allt ger honom rätt mot henne: världen, gud, hans eget samvete. Kärleken är naturligtvis detsamma för honom som den var för Luther: ett naturbehov, som hans gud en gång för alla har givit honom lov att tillfredsställa med just denna kvinna. Att hon möter hans begär med kyla och olust kan aldrig ett ögonblick komma honom att tvivla på sin «rätt». För övrigt föreställer han sig kanske, att hon i dessa ögonblick i hemlighet känner detsamma som han, men han finner det vara alldeles i sin ordning att en kristen kvinna och prästhustru icke vidgår något sådant ens för sig själv. Till och med för egen del tycker han inte riktigt om att kalla den där saken ett nöje; han vill hellre att den skall heta «plikt» och «guds vilja»… Nej, bort med en sådan, bort med honom, bort!