Яльмар Сёдерберг - Доктор Глас. Серьезная игра / Doktor Glas. Den allvarsamma leken. Книга для чтения на шведском языке

Jag kom alltså till Djurgårdsbrunn och fick ett bord vid glasväggen i den låga paviljongen. Kyparen skyndade fram med matsedeln och bredde diskret en ren servett över de rester av kalvstekssås och Battys senap som ett tidigare middagssällskap lämnat kvar, och då han i nästa ögonblick räckte mig vinlistan, röjde han med den korta, hastigt framkastade frågan: Chablis? att hans minne rymde kanske lika omätliga fonder av detaljkunskaper som mången professors. Jag är ingen flitig källarkund, men det är sant att jag nästan aldrig dricker något annat vin än chablis, när jag då och då äter middag ute. Och han var gammal i facket och kände sina pappenheimare. Den första ungdomsyran hade han stillat med att balansera punschbrickor i Berns, med en mognare ålders allvar hade han fyllt mera invecklade plikter som matsalskypare på Rydberg och Hamburger börs, och vem vet vilken tillfällig ogunst av ödet, som var skuld till att han nu med glesnande hjässa och litet flottigare frack verkade i sitt kall på ett något enklare ställe. Han hade med åren fått en prägel av att höra hemma överallt, där det luktar mat och korkas upp buteljer. Det gladde mig att se honom, och vi växlade en blick av hemligt förstånd.

Jag såg mig omkring bland publiken. Vid bordet näst intill satt den sympatiske unge man, som jag brukar köpa cigarrer av, och smorde kråset med sin flicka, en täck liten bodfröken med kvicka råttögon. Litet längre bort satt en aktör med hustru och barn och torkade sig om munnen med slätrakad prästerlig värdighet. Och borta i en vrå satt ett ensamt gammalt original, som jag känner igen från gatan och kaféerna sedan väl tjugu år tillbaka, och delade sin middag med sin hund, gammal och litet grå i pälsen också han.

Jag hade fått min chablis och satt och njöt av solstrålarnas lek med den lätta ljusa drycken i mitt glas, då jag helt nära mig hörde en fruntimmersröst som jag tyckte mig känna igen. Jag såg upp. Det var ett herrskap som just kom in, en herre, en fru och en liten gosse på fyra, fem år, ett mycket vackert barn, men dumt och löjligt utstyrt i ljusblå sammetsblus och spetskrage. Det var frun som förde ordet, och hennes röst föreföll mig bekant: där ska vi sitta – nej, inte där – där skiner solen – nej, där har vi ingen utsikt – var är vaktmästarn?

Plötsligt kände jag igen henne. Det var samma unga kvinna som en gång hade vridit sig i gråt på golvet i mitt rum och tiggt och bett att jag skulle hjälpa henne – att jag skulle befria henne från barnet som hon väntade. Så blev hon gift med den bodknodden som hon så gärna ville ha, och fick sitt barn – litet för raskt, men det gör ingenting nu – och här ha vi alltså corpus delictii sammetsblus och spetskrage. Nå, min lilla fru, vad säger ni nu – fick jag inte rätt? Skandalen, den gick över, men er lilla gosse har ni kvar, och har glädje av honom…

Men jag undrar i alla fall om det verkligen är det barnet. Nej, det kan det ju inte vara. Gossen är fyra, högst fem år, och det är minst sju eller åtta år sedan den där historien passerade: det var ju strax i början av min praktik. Vad kan det då ha blivit av det första barnet? Kanske det förolyckades på något sätt. Nå, det gör heller ingenting, eftersom de tyckas ha reparerat skadan sedan.

Jag tycker inte så mycket om herrskapet för resten, när jag ser närmare på dem. Frun är ung och rätt vacker ännu, men hon har lagt litet på hullet och fått nästan väl blomstrande hy. Jag misstänker att hon går på konditorier om förmiddagarna och dricker porter med bakelser och skvallrar med sina väninnor. Och herrn är en boddonjuan. Skall jag döma honom efter utseendet och fasonerna, så är jag böjd för att tro att han är så otrogen som en tupp. Dessutom ha bägge det där sättet att gräla på kyparen i förskott för den försumlighet som de vänta av honom: ett sätt, som gör mig illamående. Patrask, med ett ord.

Jag sköljde ner mina blandade intryck med en stor klunk av det lätta, syrliga vinet och såg ut genom det stora öppna skjutfönstret. Därute låg landskapet rikt och lugnt och varmt i eftermiddagssolen. Kanalen speglade strändernas grönska och himlens blå. Ett par kanoter med roddare i randig trikå ilade tyst och lätt in under bron och blevo borta, bicyklister rullade fram över bron och spredos över vägarna, och i gräset under de stora träden sutto människorna i grupper och njöto av skuggan och den vackra dagen. Och över mitt bord fladdrade två gula fjärilar.

Och medan jag satt så och lät blicken sjunka in och vila i den djupa sommargrönskan därute, gledo mina tankar in på en fantasi som jag roar mig med ibland. Jag har litet sparade pengar, ett tiotusental kronor eller litet mer, i goda värdepapper. Om fem sex år eller så har jag kanske samlat nog för att kunna bygga mig ett hus på landet. Men var skall jag bygga det? Det måste vara vid havet. Det skall vara på en öppen kust, utan holmar och skär. Jag vill ha fri horisont, och jag vill hörahavet. Och jag vill ha havet i väster. Solen skall gå ner där.

Men det är också en annan sak som är lika viktig som havet; jag vill ha rik grönska och stora susande träd. Inga tallar och granar. Ja, tallarna gå ändå an, när de äro höga och raka och starka och ha lyckats bli vad de äro ämnade till; men den naggade konturen av en granskog mot himlen pinar mig på ett sätt som jag inte kan förklara. Dessutom regnar det ju ibland på landet som i staden, och en granskog i regnväder gör mig alldeles sjuk och eländig. Nej, det skall vara en arkadisk ängd med långsam sluttning ned mot stranden och grupper av stora bladrika träd, som slå gröna valv över mitt huvud.

Men tyvärr, kustnaturen är icke sådan; den är rå och snål. Och av blåsten från havet bli träden knotiga och små och förkrympta. Den kust, där jag vill bygga och bo, får jag aldrig se.

Och så att bygga ett hus; det är också en historia. Först tar det ett par år innan det blir färdigt, och troligtvis dör man under tiden; så tar det ytterligare ett par tre år innan det blir i ordning, och sedan dröjer det ännu bortåt femtio år innan det blir riktigt trevligt…

En hustru borde väl egentligen också höra till saken. Men det har nu sina sidor. Jag har så svårt att fördraga den tanken att någon ser på mig medan jag sover. Ett barns sömn är vacker, en ung kvinnas också, men knappast en mans. Man säger att en hjältes sömn vid lägerelden, med ränseln till huvudgärd, skall vara vacker att se, och det är möjligt, ty han är så trött och sover så gott. Men hur kan mitt ansikte se ut, när tanken ligger i dvala? Jag ville knappt se det själv om jag kunde, än mindre bör någon annan se det.

Nej, det finns ingen lyckodröm som inte till sist biter sig själv i svansen.

Ofta undrar jag också, vilken natur jag helst skulle vilja välja ut åt mig, om jag aldrig hade läst en bok och aldrig sett ett konstverk. Kanske jag aldrig ens skulle tänka på att välja då – kanske skärgården med sina knallar vore god nog åt mig då. Alla mina tankar och drömmar om natur äro troligtvis byggda på intryck från dikt och konst. Av konsten har jag lärt min längtan efter att få lustvandra på de gamla florentinarnas blomsterängar och gunga på Homeros’ hav och böja knä i Böcklins heliga lund. Ack, vad skulle mina egna fattiga ögon se i världen, lämnade åt sig själva, utan alla dessa hundra eller tusen lärare och vänner bland dem som ha diktat och tänkt och sett för oss andra. Ofta tänkte jag i min ungdom: den som fick vara med; den som kunde vara med. Den som kunde få giva något en gång, icke bara ständigt taga emot. Det är så ödsligt att gå ensam med en ofruktbar själ; man vet inte vad man skall hitta på för att känna sig vara något och betyda något och få litet aktning för sig själv. Det är troligtvis en stor lycka att de flesta äro så anspråkslösa i den vägen. Jag var det icke, och det har pinat mig länge, fast jag tror att det värsta är över nu. Diktare kunde jag ju inte bli. Jag ser ingenting, som icke andra redan ha sett och givit form och gestalt. Jag känner ju några författare och konstnärer; underliga figurer i mitt tycke. De vilja ingenting, eller när de vilja något, göra de motsatsen. De äro bara ögon och öron och händer. Men jag avundas dem. Icke så att jag ville avstå från min vilja för deras syner, men jag skulle önska mig deras ögon och öron på köpet. Ibland, när jag ser en av dem sitta tyst och frånvarande och se ut i det tomma, tänker jag för mig själv: kanske ser han just nu något som ingen har sett förr och som han inom kort skall tvinga tusen andra att se, och bland dem också mig. Vad de yngsta bland dem producera förstår jag mig visserligen inte på – inte ännu! – men jag vet och förutser, att om de bara en dag bli erkända och berömda, kommer också jag att förstå och beundra dem. Det är som med de nya moderna i kläder, möbler och allting annat; det är bara de stelnade och förtorkade, de för länge sedan färdiga, som kunna stå emot. Och diktarna själva, är det då verkligen de som skriva tiden lagar? Ja, gud vet. Det tycker jag ändå knappt att de se ut till. Jag tänker snarare att de äro instrument som tiden spelar på, eolsharpor som vinden sjunger i. Och vad är jag? Inte ens så mycket. Jag har inga egna ögon. Jag kan ju inte ens se på supen och rädisorna på bordet därborta med mina egna ögon, jag ser på dem med Strindbergs och tänker på en sexa på Stallmästargården som han åt i sin ungdom. Och då kanotiärerna nyss ilade förbi på kanalen i sina randiga tröjor, var det mig ett ögonblick som om Maupassants skugga ilade före dem.