Morgan Rice - Svärdsriten

Tårar rann nerför Gwen kinder när hon tänkte på honom, på det liv de kunde ha haft. Av hur nära de hade stått varandra en gång. Hon föreställde utseendet av hans ansikte, ljudet av hans röst, hans skratt. Hon hade varit så säker på att de skulle vara oskiljaktiga, att de aldrig skulle bli åtskilda av någonting.

"THOR!" Gwendolyn kastade tillbaka huvudet och grät, svajande på avsatsen. Hon ville att han skulle komma tillbaka till henne.

Men hennes röst ekade i vinden och bleknade bort. Thor var borta en i en annan värld.

Gwendolyn böjde sig ner och höll i amuletten Thor hade givit henne, den som hade räddat hennes liv en gång. Hon visste att hennes enda chans hade förbrukats. Nu, fanns det inga fler chanser.

Gwendolyn tittade ner över kanten och såg sin fars ansikte. Han var omgiven av vitt ljus, och log emot henne.

Hon lutade sig fram och sträckte ut en fot över kanten, slöt ögonen på grund av vinden. Hon svävade där, fångad mellan två världar, mellan de levande och de döda. Hon var perfekt balanserad, och hon visste att nästa vindpust skulle fatta beslutet för henne i vilken riktning hon skulle gå.

Thor , tänkte hon. Förlåt mig .

Kendrick red före MacGils stora och växande armé, bestående av Silesianer och befriade landsmän från Ringen, som alla rusade ut ur statsportarna i Silesia och ut på den breda vägen, på väg österut, för att ansluta sig till Andronicus armé. Bredvid honom red Srog, Brom, Atme och Godfrey, och bakom dem, Reece, O'Connor, Conven, Elden, och Indra, bland alla tusentals krigare. När de red, passerade de tusentals förkolnade kroppar av Imperiets soldater, svarta och stela av drakens andedräkt; andra låg döda med hugg av Ödessvärdet. Thor hade släppt lös vågor av förstörelse, som en en-persons-armé. Kendrick tog in allt, och var i skräck över omfattningen av Thors förstörelse, styrkan hos Mycoples och Ödessvärdet.

Kendrick var förundrad över vändningen av händelserna. Men för bara några dagar sedan, hade de alla fängslats under Andronicus ok, tvingats att erkänna sina nederlag; Thor hade fortfarande varit kvar i Imperiet, Ödessvärdet var som en förlorad dröm, och det hade funnits små förhoppningar om deras återkomst. Kendrick och de andra hade blivit korsfästa, lämnats att dö, och det hade sett ut som om allt var förlorat.

Men nu red de som fria män, som soldater och riddare ännu en gång, stärkta av Thors ankomst, vände nu lyckan till deras sida. Mycoples hade varit en gudagåva, en kraft av förstörelse som regnade ner från himlen; Silesia framstod nu som en fri stad och landsbygden i Ringen, i stället för att vara fylld av imperiesoldater, var ny fylld av lik från Imperiet. Vägen österut var kantad med kroppar av Imperiets soldater så långt ögat kunde se.

Så uppmuntrande som allt detta ändå var, visste Kendrick att en halv miljon av Andronicus män låg och väntade på den andra sidan av Höglandet. De hade tillfälligt slagit dem tillbaka, men de hade knappast besegrat dem. Och Kendrick och de andra var inte tillfreds med att sitta och vänta i Silesia på att Andronicus skulle omgruppera och attackera igen—inte heller ville de ge dem en chans att fly och retirera tillbaka till Imperiet. Sköld var tillbaka, och så underlägsna som Kendrick och de andra var, hade de nu åtminstone en chans. Nu var Andronicus armé på flykt, och Kendrick och de andra var fast beslutna att fortsätta på den strängen av segrar som Thor hade börjat.

Kendrick sneglade över axeln på de tusentals soldater och fria män som red med honom och såg beslutsamheten i deras ansikten. De hade alla varit utsatta för slaveri, utsatta för nederlag, och nu kunde han se hur mycket de alla uppskattade känslan av att vara fria män igen. Inte bara för sig själva, utan för deras hustrur och familjer. Var och en av dem var förbittrad, beslutsam att modigt låta Andronicus betala och se till att han inte attackerade igen. Dessa var män redo att slåss intill döden, och de red som en armé. På alla ställen dit de red, befriade de fler och fler män, släppte deras skyldigheter och bildade en spretig men ständigt växande armé.

Kendrick själv var fortfarande under återhämtning från sin tid på korset. Hans kropp var fortfarande inte lika stark som den varit, och smärtan dröjde fortfarande kvar och var ständigt närvarande i hans handleder och vrister, där grova rep hade ätit sig in. Han såg på Frog och Brom och Atme, som liksom han hade hängts på korset, och såg att de också, inte var lika starka som de en gång hade varit. Korsfästelsen hade tagit ut sin rätt på dem alla. Ändå red de alla stolt, modigt. Det fanns ingenting som en chans att kämpa för sitt liv, en chans för hämnd, för att få dem att glömma sina skador.

Kendrick var överlycklig över att ha fått sin yngre bror Reece och de andra legionbröderna tillbaka från sin jakt, ridande vid hans sida ännu en gång. Det hade slitit honom itu när han såg på slakten av Legionen i Silesia, och att ha fått dessa män tillbaka, reparerade en del av hans sorg. Han hade alltid varit nära Reece när han växte upp, skyddad av honom, att han tog på sig rollen som en andra far för honom under alla dessa tider när kung MacGil hade varit för upptagen. På något sätt att bara vara hans halvbror hade Kendrick tillåtits att komma ännu närmare Reece; det var ingen börda för dem att vara nära, och de blev nära vänner av eget val. Kendrick hade aldrig kommit nära sina andra yngre brödrer—Godfrey hade tillbringat sin tid med missanpassade på tavernan, och Gareth— tjaa, Gareth hade varit Gareth. Reece hade varit den enda av de andra syskonen som hade anammat slagfältet, men som hade velat ta upp det liv som Kendrick hade valt, också. Kendrick kunde inte vara mer stolt över honom.

Förr i tiden, när Kendrick hade ridit med Reece, hade han alltid varit beskyddande, hållit ett öga på honom; men efter hans återkomst, kunde Kendrick se att Reece hade blivit en riktig, härdad krigare själv, och han inte längre hade behov av att vara så vaksam på honom. Han undrade vad för slags strapatser Reece måste ha genomgått i Imperiet som hade förvandlat honom till den härdade och skicklig krigare som han hade blivit. Han såg fram emot att sitta ner med honom och höra hans berättelser.

Kendrick var överlycklig över att Thor var tillbaka, också, och inte bara för att Thor hade befriat dem, men också för att han gillade och respekterade Thor oerhört och brydde sig om honom som en bror. Kendrick, i sitt sinne, spelade fortfarande upp bilden av Thor när han återvände och svingade svärdet. Han kunde inte sluta tänka på det. Det var en syn han aldrig hade förväntat att se under sin livstid; ja, han hade aldrig förväntat se någon svinga Ödessvärdet , absolut inte Thor, sin egen väpnare, en liten, ödmjuk pojke från en bondby i periferin av Ringen. En obetydlig pojke. Och inte ens en McGill.

Eller, var han?

Kendrick var undrande. Han ältade i sinnet om legenden: Endast en MacGil kunde svinga svärdet. Djupt inne i hans eget hjärta, erkände Kendrick att han alltid hade hoppas att han själv skulle bli den som kunde svinga det. Han hade hoppats att det skulle vara den ultimata stämpeln på hans legitimitet som en sann McGill, eftersom han var den förstfödde sonen. Han hade alltid drömt om att på något sätt, en dag, att omständigheterna skulle falla så, att han blev tillåten att försöka.

Men han hade aldrig fått den chansen, och han missunnade inte Thor hans prestation. Kendrick var inte sniken; tvärtom förundrade han sig över Thors öde. Han kunde inte förstå det, dock. Var legenden falskt? Eller var Thor en MacGil? Hur kunde han vara det? Såvida inte Thor också var kung MacGils son. Kendrick undrade. Hans far hade varit känd för att ligga med många kvinnor utanför sitt äktenskap och det var på detta sätt utan undantag, som han själv hade blivit avlad.